Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Festival

Where the Action Is 1-dags festival i Stockholm, Stora Skuggan, Universitet 14 juni

I insläppskön som ringlade sig lång som en boaorm bland de 22.000 festivaldeltagarna som skulle in på området i Stora Skuggan hörde vi någonting spelas en bit bort, och när vi kommit genom vakter och biljettkontroll och fått våra plastarmband får vi se ett gäng söta norrlandstjejer som rockar med snygga gitarrer i gassande solsken. Sahara Hotnights! Låtregistret tar sig från gamla låtar som Alright, alright, till nyare Cheek To Cheek, charmiga My Baby And I, Please Please Please, lite tristare live Visit To Vienna, melankoliska sången The Lonliest I City Of All, covern Japanese Boy, och den minst roliga Salty Lips. En bra show i gassande sol i huvudstaden gjorde våra norrlänskor till trots, på en timme och den var halvhett men vackraste kvinnliga rockarna i Sverige.

Det var så skönt at höra Maria Anderssons härliga norrländska stämma som sade att det var tur de ”valt Stockholm och inte Hultsfred”.

Detta är andra gången jag ser Sahara Hotnights, första gången var i Melbourne på ett litet men välkänt spelställe, Richmond Hotel som då var fullt med knarkande ”surfer dudes” som dreglade på tjejerna lite väl mycket, nu så här i dagsljus blev det bättre känsla faktiskt för den sakens skull.

Jag säger som Sahara Hotnights själva, spelningen var Alright alright!

The Hives

Hate To Say I Told You So, Idiot Walk, så nu äntligen har jag fått se dem framföras live. Stiligt.

Fullt ös enligt mig men jag orkade inte riktigt röja som resten av publiken, utan satt i gräset och kollade och njöt i full drag. Trodde aldrig jag skulle se Hives live eftersom de inte riktigt är ”my kinda cup of tea” på cd men nu var det gjort och det var bara rock n roll. Howlin’ Pelle är en riktig pudding, deras uniformer i svart är stiligt med. Tick Tick Boom!

Dinosaur Jr.

Jäklar, jag hamnade i nåt psykedeliskt mentalt virrvarr när det blev Jimi Hendrix solon från den numera väldigt gråhåriga dinosauren J Mascis. Har noll koll på deras låtar men det lät bara så cool, så grunge a la 1990tal, blev tårögd av nostalgi.

Lou Barlow gjorde bra ifrån sig också, men det coolaste som hände egentligen under spelningen var att Mascic’s sladd for ut från gitarren och deras roadie försökte sätta in den i gitarren igen under solot men det gick inte för sig… Fattar inte men det lät mer spejsat och freaky UTAN sladden.

Queens of the Stone Age

Gimme gimme gimme some more började dundra på utsatt tid och vi flydde från Hellacopters mot QUOTSA, mot de tunga maffiga bas- vibrationerna.

Frontmannen Josh Hommes var pissed off. tjurig, med all rätt, för kvällen innan hade någon tonåring i Norge på QOTSAs spelning slängt en sko upp på scenen, Hommes hade ställt till med en scen där (det finns på Youtube) så det fösta Josh Hommes på ett typiskt amerikanskt sätt spottade ur sig ikväll var följande, — ”If you don't listen I'll fucking come down there and buttfuck you in front of your friends. Don't believe me? -Ask Norway”! En mycket klart och tydlig varning(!) Inget ofredande mot bandet skedde men istället förklarade Hommes att han mådde skitdåligt för att han spytt kontinuerligt i ett par dygn och dessutom hade feber, stackarn. Tycker han verkade vara lika självsäker, snyggt fräsch som alltid men om han spelar så här jävla bra när han är sjuk, hur bra är det då när han är frisk? Ett jävla röj på alla i QUOTSA och vi fick höra låtarna: : bas-tunga sköna medryckande Sick, sick, sick.(mycket passande denna afton), tralliga Burn The Witch, Little Sister, Några av Världens bästa rocklåtar Go With The Flow, Do It Again, First It Giveth, No One Knows, eventuellt några till som missades för mina anteckningar försvann.

Thanx for the great stoner, dudes!

Foo Fighters

Och sist men INTE minst, snarare största rocksnubbarna i yngre ålder från USA: Foo Fighters.

Först ut den mycket sköna The Pretender, sen den tralliga Times Like These, No Way Back, då med ett jävla röjande från Dave Grohl, Cheer Up Boys, sen Learn To Fly, This Is A Call, och ungefär här blev det ett jammigt bluesaktigt solo som flöt in i Long Road To Ruin, och här började Dave babbla om att de helst ville spela så långe de fick, sen om att de hållt på och spelat ihop i 13 år och att ”there’s gonna be some new shit and some old shit” på spellistan inatt, sedan sen grymma DOA, och ännu grymmare Breakout (med intensivt vrål från publiken), och här blev det ett raggeamedley inklusive ett trumsolo av Taylor Hawkins, följt av Stacked Actors, och kvällens surprice: Skin And Bones med en kvinna på fiol (eller heter det violin?) publikens allsång i My Hero, Cold Day In The Sun, Everlong, Monkey Wrench, All My life och sist men långt ifrån minst — Best Of You och det var det vi fick av FF, — deras bästa, hög energi, samspelt, grymma riff och känslan, atmosfären var underbar, det fanns inget att klaga på där, Dave Grohl som jag inte sett på scen sedan 1992 med den legendariska NIRVANA spelningen på Sjöhistoriska funkar med gitarr överraskande bra, bättre än trummor faktiskt.

Och hur många såg Pat Smear (The Germs, Nirvana) smyga omkring runt scenen innan han spelade lite akustiskt ihop med sina f.d. musikervänner?

Hur bra som helst.

Allting var bara som en dröm som blev sann efter en lång lång tid.

Foo Fighters - Stockholm

slideshow on Flickr

Har läst kommentarerna på WTAIs hemsida och måste höja på ögonbrynen! Hur kan ni från publiken ha mage och klaga, det fattar jag inte.

Det fanns gott om matställen med vegetarisk mat, sallader, frukter., godsaker, chili con carne, mackor, varma nachos tallrikar m.m. dessutom de tivoliknande stånden med langos & popcorn. Var de klagande för fulla för att märka detta utmärkta utbud? Det fanns öl på flaska och visst, det var en enormt trist lång kö för att svalka sig med drycker i tälten och lite tjatiga vakter utanför som inte ville ha in flaskor in på scenområdet, MEN allt detta för att värna om säkerheten och rätta sig efter Svenska lagar. Rättvist och korrekt så länge man sköter sig, Jag har varit på Roskilde, Hultsfred, Wacken Open Air, diverse små metalfestivaler i Sverige och alltid blivit skitig, blöt av lera och extrem fylla, inte hittat toaletter fräscha nog, gått hungrig pga priser och tillgång, aldrig har en festival varit ”cleaner” än WTAI eller mer utrustad.

Fattar ni inte vad det kostar i gage och flygresor med alla dessa band?

Det är inte direkt Ryanair priser från USA till Det fanns massa baja major, det fanns dryck och mat, ingen behövde svälta eller törsta ihjäl.

Svenska publiken är svårflörtad.

Vad krävs för att nöja er (endast riktat till de klagogrisar på WTAI hemsidan), riktiga toaletter inomhus, riktiga restauranger med hög klass på service och lyxmat, bästa ölen på kran? Skärpning bortskämda svenskar i publiken som klagade på WTAI, ska ni föreställa rockers?

Dessutom låg våran bekväma tunnelbana en skön 20 minuters promenad bort som t.o.m jag orkade gå till efter denna 11 timmars festival efter FF’s spelning med mina inflammerade knän och genomblöt av svett och regnvatten.

Och 900 kronor, för stora vinnarband med variation från punkrock, till stoner, det är fruktansvärt billigt, i genomsnitt en hundring för varje liveakt. Det är ett mycket rimligt pris.

Jag betalade 600 kronor för KISS, två skit förband och mina barndomsidoler KISS, det kändes som en rip-off.

Jag är dessutom imponerad av banden WTAI lyckats få till lilla Sverige.

Det enda som är lite trist är detta tjat på köer, det går tyvärr inte att undvika när det är tusentals som ska in samtidigt, lär er planera och läsa på hemsidan, och detta med att vakterna tog era paraplyer, det är inte okej att ta med paraply, vi som är i ett land med regniga somrar kan väl lära oss att ta på oss regnjackor?

Plastpåse är ett billigt alternativ. Paraplyer är mycket irriterade att hamna bakom, ögon kan bli utpetade, tänk på det, lyssna nu på mamma Vampyria.

Jag tycker att WTAI 2008 var den bästa av alla festivaler jag varit på. Så det så.

Miss Vampyria

Musik

Al Green — Lay It Down

Andreas Scholl — Crystal Tears

Be Your Own Pet — Get Awkward

Beck — Modern Guilt

Cool Punk: The Taste of Musical Anarchy

Disturbed — Indestructible

Dorlene Love — Exile Deluxe

Dr. Indies musikmix XV

Eddie Bo — In the Pocket with Eddie Bo: New Orleans Rock & Roll, R&B, Soul & Funk Goodies 1955–2007 & Snatch and Grab It!: Rhytm & Blues Classics

Emmylou Harris — All I Intended to Be

Feber 3: Mats Olsson — Pubrock & Lennart Persson Folk/Rock

Bob Frank — Red Neck, Blue Collar; Willie Nelson — Things to Remember & Bruce Springsteen — The River

G-Unit — T.O.S. (Terminate on Sight) & David Banner — The Greatest Story Ever Told

Jesse Malin — On Your Sleeve

Jim Lauderdale — Honey Songs

Journey — Revelation

Judas Priest — Nostradamus

Kleerup — Kleerup & Booka Shade — The Sun & the Neon Light

Korta musikrecensioner XLI

Ladytron — Velocifero

Liquid Liquid — Slip in and out of Phenomenon

Michael McDonald — Soul Speak

Mississippi John Hurt — Avalon Blues: The Complete 1928 Okeh Recordings

Mötley Crüe — Saints of Los Angeles

Mudcrutch — Mudcrutch

Mystery Jets — Twenty One

N.E.R.D. — Seeing Sounds

Paul Weller — 22 Dreams

Peter Tosh — Honorary Citizien & Prince Buster — Fabulous Greatest Hits

Pugh Rogefeldt — Vinn hjärta vinn & Ray Davies — Working Man’ Café

REBaroque med Maria Lindal — Johan Helmich Roman: The Swedish Virtuoso

Solomon Burke — Like a Fire & Steve Winwood — Nine Lives

Steve Lukather — Ever Changing Times

Suzzie Tapper — Mirakel

Terror — The Damned Shamed; Alkaline Trio — Agony and Irony & Slipknot — All Hope Is Gone

The Black Angels — Directions to See a Ghost

The Chambers Brothers — Time Has Come: The Best of The Chambers Brothers

The Pigeon Detectives — Emergency

The Shortwave Set — Replica Sun Machine

Tiamat — Amanethes; Moonspell — Night Eternal; Paradise Lost — Anatomy of Melancholy; Deicide — Till Death Do Us Part & Flammentod — Chattenkrieg

Tomas Andersson Wij — En sommar på speed & Magnus Lindberg — Första & andra LP:n

Uriah Heep — Wake the Sleeper

Volbeat — Rock the Rebel/Metal the Devil