Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XLI

Darren Styles — Skydivin’

Darren Styles — Skydivin’.Den här dj-killen har uppträtt under olika konstellationer tillsammans med andra på dansmusikscenen. Darren Styles blev Englands nya stjärna på mitten av 90-talet då han fick upp ögonen för den brittiska ravescenen. Hans fascination ledde till skivkontrakt och plattor med andra partners. Den här kommersiella tråkiga dubbelcd:n innehåller standarlåtar som kan spelas i valfri reklamradiostation. Feg och smörig techno är ingen höjdare i min värld. Så den här skivan vill jag helst glömma bort att den landade på redaktionens bord.

Black Kids — Partie Traumatic

Black Kids — Partie Traumatic.Jag tycker om trevliga indieband som letar sig fram till Blaskans redaktion och som dessutom redan förra året släppte sin första ep Wizzard of Ahhhs på deras myspace-sida. Luckrativ pop som slog ned som en liten indiebomb bland bloggare och press. Nu finns deras nya skiva tillgänglig. New romantic, The Cure och 60-talspop mixas i det oändliga. Sådant erbjuder Black Kids på skiva vilket gör mig lite lyckligare under sommaren. En trevlig popplatta som utgörs av god smak.

Birds of Tokyo — Universes

Birds of Tokyo — Universes.På bandets hemsida kan man läsa om deras nya skiva som kom ut för ett tag sedan. Bandet är för mig fullständigt okänt. De gör en form av indierock med möjlig kommersiell potential, men det är inget som tilltalar mig. Ganska uppenbar tom musik som skramlar mera än vad man kan tycka. Förutsägbara låtar och en irriterande långsam stil som tar udden av deras rockmusik. Menlös var ordet jag skulle vilja nedteckna… ja det skriver jag som slutomdöme — menlösheterna stapplas på varandra efter ett par lyssningar. Gäsp

Sigur Rós — Með suð í eyrum við spilum endalaust

Aha sköna långsamma avantgardistiska sånger från Islands mest framgångsrika isländska band. De har släppt sina skivor då och då sedan starten 1994. Det var först efter Björks internationella genombrott som andra isländska grupper med den speciella rockmusik som faktiskt började sippra ut från ön. Det finns inget land i världen som kan blanda de urgamla traditionerna med en hypermodern stil och takt. Sigur Rós har själva börjat göra popiga sånger på sin nya skiva. Jag vill inte påstå att bandet gör enkla slagfärdiga sånger utan snarare popiga för att vara det här bandet. Det är fantastiska sånger på isländska vars rytmer och specifika känsla gör Sigur Rós återigen intressant att lyssna på. Nya skivan är hittills deras läckraste platta. Den kommer jag lära mig älska utan att tveka eller darra på läpparna. Tack för det.

Tricky — Knowle West Boy

Tricky — Knowle West Boy.För mig började åtminstone Trickys karriär som rapare på triphopens flaggskepp Massive Attacks skiva Blue Lines 1992. Då fick han senare skivkontrakt och gjorde två bra skivor inom genren trip hop. Men det var en kort stund på jorden för att citera Cornelis gamla slagdänga. Tricky gjorde hopplösa tillkrånglade skivor helt plötsligt. Den nya skivan hoppar mellan stilar fast utan att lyckats särskilt väl. Tricky gör en ljummen alltför tom burkig skiva. Han vill vara rock men då blir det fel. När han hoppar på grimescenen eller lutar sig tillbaka till trip hopen blir Tricky passé på något sätt. Därför blir hans nya skiva ännu mera av en flopp. Jag tror inte längre att Tricky kan tillföra musiken något nytt. Han har inte gjort något vettigt på minst 10 år.

MGTM — Oracular Spectacular

Små gulliga syntpoplåtar från en grupp som befann sig nära Acceleratorfestivalen senast i Stockholm. De gör en rad med subtila sånger med väl utstuderade elektroniska ackompanjemang. Skivan blir aldrig tråkig utan tvärsäker musik som verkar behövas.

Fleet Foxes — Fleet Foxes

Fleet Foxes — Fleet Foxes.The Beach Boys harmonier möter folkrock i The Byrds stil fastän med snyggare modernare harmonier som är fräscha liksom att dom följer den nya folkrockscenen som finns ute i världen för tillfället. Det är en fin platta som har vokala insatser som musiken rolig att lyssna på, allting är fint producerat, bra framfört. Fleet Foxes har haft en bra producent i Phil Ek, samma man som kunde göra fina underverk med The Shins plattor. Söt melodisk skör pop som även innehåller en brasklapp och gör en cover på John Fogertys tillfälliga band The Blue Ridge Mountains. Bara sådant gör det intressant att lyssna på skivan. Skivbolaget Sub Pop ger ut den här intressanta gruppen.

Donna Summer — Crayons

Donna Summer — Crayons.Min favoritdiscodiva Donna Summer försöker uppdatera sitt sound och det blir inte så lyckat eftersom hennes gamla discolåtar är så klassiska och oöverträffade — utan tvekan är det så. För det var under Giorgio Moroders översyn, som de tillsammans skapade på 70-talet. Numera vill Donna Summer uppdatera sin musikaliska nya upptäckarlusta. Men att försöka förnya sin musik med hjälp av tre hopplöst ointressanta producenter, blir inte speciellt bra. Skivan är seg, för hitlistebetonad och innehåller låtar som föga gläder min själ. Nu skall jag vara lite konservativ och säga följande; Det var bättre förr helt enkelt, åtminstone i Donna Summers fall.

Ida Maria — Fortress Round My Heart

Norska Ida Maria släpper små indiesånger på en skiva som både är trevlig, åtminstone delvis men den är inte någon minnesvärdplatta heller. Utan det finns knappast något motstånd, utan musiken flyter på med små försök till tuffa indiegitarrkaskader medan sången är lite skrikig stundtals. Men det är ingen imponerande skiva. Jag tröttnar snart på att lyssna på den och den hamnar i facket för halvdana skivor.

Wolf Parade — At Mount Zoomer

Wolf Parade — At Mount Zoomer.Kanada är platsen där de flesta bra indierockband under några år har härstammad ifrån. Vi kan skriva Broken Social Scene och Arcade Fire som numera blivit en form av arenarockband inom indievärlden. Gruppen Wolf Parade är det senaste exemplet på ett bra indierockband som har slagit igenom ordentligt. Wolf Parade började sin karriär med att spela förband till Arcade Fire. Den som upptäckte bandet och fick Wolf Parade att skriva på skivkontrakt för gamle grungebolaget Sub Pop var Moudest Mouse’s egen ledfigur Issac Broke. Han producerar deras nya enkla skiva som innehåller nio väldigt bra låtar, som för tillfället öppnar min värld för Wolf Parades musik. Det är första gången jag lyssnar på dem. Förut var det bara ett namn bland många andra grupper. Men med nya skivan blir de roligare och mera spännande än någonsin att uppleva och lyssna på ny musik.

Ashanti — The Declaration

Ashanti.Superkommersiell supertrist strömlinjeformad storbolags-r&b som dominerar den amerikanska svarta musiken, men som är feg och seg i det mesta. Ashanti är talanglös upprepningsbar musik som knappast bygger på hennes eventuella talang. Hon kan sjunga och är supersnygg, sådant brukar storbolagen brukar premiera. Ashanti har byggt upp sin karriär på några halvdana duetter tillsammans med Ja Rule och Fat Joe för cirka fem år sedan. Det är inget att bli upphetsat över för de låtarna betydde aldrig något för min del. Nya skivan saknar allting som jag vill ha av soul. n kvalitetsmässighet i musiken och något som man kan komma minnas för dess låtar och sköna känsla Ashantis nya skiva blir snarare snabbt snart bortglömd och hamnar i musikens marginaler. Ett öde den förtjänar.

Estelle — Shine

Estelle — Shine.Smart engelsk tjej som slår skallen av de flesta amerikanska r&b sångerskor därför att England har alltid haft en snyggare och bättre stil när det gäller att förvalta amerikanska traditioner. Särskilt inom hip hop eller soul utvecklar England tuffare och smartare trender. Estelle skulle kunna vara vilken tråkig ung snygg tjej sjunger tråkig soul. Men hon gör det bättre, snyggare, smartare och framförallt överlever hon första sommarmånaden utan att man vill stänga av musiken. Det är roligt att veta.

Lykke Li — Youth Novels

Svenska popmusiken från indievärlden överlever och fortsätter att erövra lyckoslantar utomlands. Lykke Li är nästa tjej på export med eleganta och bra låtar som låter som om det vore delvis inspelad förr om åren. Men hennes arrangemang är komplexa och väldigt stilrena. Pianot är basen för en ovanlig lekfull pop. Hon har inga problem alls att fånga in tidsandan. Utan hennes låtar tar vid där andra verkar sluta. Men jag blir glad av hennes musik. Så upplev lite ovanlig bra popmusik.

Einstürzende Neubauten — Alles wieder offen

Att recensera en platta som egentligen kom ut förra året men faktiskt spelar det ingen roll för att Blixa Bargelds stödtrupper har spelat in experimentell elektronisk musik sedan slutet av 70-talet och man kan recensera deras skivor när som helst. Deras musik har visserligen förändrats med åren från ultraradikal oljudsmusik till softare musik. Vilket märks tydligt nu när Blixa Bargeld fokuserar sig på sitt band istället för att vara medlem i Nick Caves The Bad Seeds vid sidan om. Nu är det melodier och ljusare musik. Men det finns alltid med ett moment av osäkerhet i deras kompositioner. Men det är fortfarande oöverträffad musik inom genren. Sådant får man inte glömma bort trots stilövningar och förändringar — musiken är alltid förträfflig.

Ella Fitzgerald — Love Letters from Ella

En skön samling låtar som aldrig gavs ut om någon anledning men nu finns musiken tillgänglig sedan förra året. Londons symfoniorkester liksom Count Basies storband leder Ella rätt på musiken linje. Det är förbluffande bra och säkra tolkningar av idel kända Johnny Merciernummer bland annat. Jag diggar den här skivan som i original spelades in under 60-talet och 70-talet. Ella har stilen och känslan intakt därför det känns bara så rätt.

Musik

Al Green — Lay It Down

Andreas Scholl — Crystal Tears

Be Your Own Pet — Get Awkward

Beck — Modern Guilt

Cool Punk: The Taste of Musical Anarchy

Disturbed — Indestructible

Dorlene Love — Exile Deluxe

Dr. Indies musikmix XV

Eddie Bo — In the Pocket with Eddie Bo: New Orleans Rock & Roll, R&B, Soul & Funk Goodies 1955–2007 & Snatch and Grab It!: Rhytm & Blues Classics

Emmylou Harris — All I Intended to Be

Feber 3: Mats Olsson — Pubrock & Lennart Persson Folk/Rock

Bob Frank — Red Neck, Blue Collar; Willie Nelson — Things to Remember & Bruce Springsteen — The River

G-Unit — T.O.S. (Terminate on Sight) & David Banner — The Greatest Story Ever Told

Jesse Malin — On Your Sleeve

Jim Lauderdale — Honey Songs

Journey — Revelation

Judas Priest — Nostradamus

Kleerup — Kleerup & Booka Shade — The Sun & the Neon Light

Korta musikrecensioner XLI

Ladytron — Velocifero

Liquid Liquid — Slip in and out of Phenomenon

Michael McDonald — Soul Speak

Mississippi John Hurt — Avalon Blues: The Complete 1928 Okeh Recordings

Mötley Crüe — Saints of Los Angeles

Mudcrutch — Mudcrutch

Mystery Jets — Twenty One

N.E.R.D. — Seeing Sounds

Paul Weller — 22 Dreams

Peter Tosh — Honorary Citizien & Prince Buster — Fabulous Greatest Hits

Pugh Rogefeldt — Vinn hjärta vinn & Ray Davies — Working Man’ Café

REBaroque med Maria Lindal — Johan Helmich Roman: The Swedish Virtuoso

Solomon Burke — Like a Fire & Steve Winwood — Nine Lives

Steve Lukather — Ever Changing Times

Suzzie Tapper — Mirakel

Terror — The Damned Shamed; Alkaline Trio — Agony and Irony & Slipknot — All Hope Is Gone

The Black Angels — Directions to See a Ghost

The Chambers Brothers — Time Has Come: The Best of The Chambers Brothers

The Pigeon Detectives — Emergency

The Shortwave Set — Replica Sun Machine

Tiamat — Amanethes; Moonspell — Night Eternal; Paradise Lost — Anatomy of Melancholy; Deicide — Till Death Do Us Part & Flammentod — Chattenkrieg

Tomas Andersson Wij — En sommar på speed & Magnus Lindberg — Första & andra LP:n

Uriah Heep — Wake the Sleeper

Volbeat — Rock the Rebel/Metal the Devil