Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

In memoriam

Isaac Hayes

En av soulmusikens giganter är död

Isaac Hayes.Det var mycket tråkigt att konstatera att en av mina allra största favoriter inom soulmusiken gick bort den 10 augusti 2008, tio dagar före sin 66-årsdag. Den väldige Isaac Hayes, betydelsefull för den svarta populärmusiken på mer än ett sätt under övergången från 1960- till 1970-tal, var inte bara oerhört viktig med sina banbrytande musikaliska arrangemang utan också för att förädla tonen och känslan i den svarta, genuina musiktraditionen från den mer ruffiga, råa 60-talskänslan till den sofistikerade och symfoniskt präglade stilen som utgjorde basen i 70-talssoulen.

Även för den lite bredare allmänheten, märk väl med ett musikaliskt intresse, är Isaac Hayes någorlunda bekant. Detta kan bero på hans karaktäristiska, artistiskt medvetna utseende, med rakad skalle och, under hans verkliga storhetstid, dessutom beprydd med stora, kraftiga guldkedjor vilket allt som allt gav honom tituleringen ”The Black Moses”.

Hayes hade, som de allra flesta viktiga amerikanska soulartister, sina rötter i kyrkan och gospeltraditionen. Han föddes i Covington, Tennessee i amerikanska södern, och blev uppfostrad av sina mor- och farföräldrar då hans egna föräldrar dog under spädbarnsåren.

Sin publika debut gjorde han som femåring då han sjöng i kyrkan. Under uppväxten lärde han sig spela piano, orgel och saxofon. Efter flytt till Memphis började han spela på den lokala klubbscenen i en rad mindre framgångsrika och kortlivade musikgrupper. De första egna inspelningarna kom 1962 på några mindre, lokala skivbolag.

Isaac Hayes.Saker och ting kom emellertid att förändras då han 1964 träffade låtskrivaren David Porter. I samma veva startade han arbetet för den berömda Staxstudion, och spelade på flera inspelningar för den likaledes berömde Otis Redding. Efter att ha spelat saxofon med The Mar-Keys blev han sedermera medlem i Staxetikettens husband.

Störst renommé, innan han själv slog igenom som soloartist, fick han emellertid genom samarbetet med nämnde Porter, ett låtskrivarpar värda att nämna i samma andetag som Motownbolagets låtskrivartrio Holland-Dozier-Holland och Philadelphia International Records genialiska duo Kenneth Gamble och Leon Huff. Hayes-Porter, alias The Soul Children, ansvarade för över 200 sånger, vilka inbegrep hits för berömda Staxartister som Sam and Dave, Johnnie Taylor och Carla Thomas.

Den egna solodebuten Presenting Isaac Hayes var ett snabbt hopkommet ”morgonjam” (som följde på ett stort Staxparty), en platta jag för övrigt själv aldrig lyssnat till. Den floppade kommersiellt, och lär knappast ha mycket att göra med de kommande, banbrytande mästerverken.

Två år senare, 1969, landade Hot Buttered Soul. Ett landmärke och en milstolpe för soulmusiken. Med endast fyra, varav två låååånga låtar, ett epokgörande omslagsfoto och ett musikaliskt arrangemang som inte liknande någonting som hade hörts tidigare, blev plattan en stor framgång för Hayes.

Det som gör att jag själv älskar Isaac Hayes’ musik är den absoluta perfektionen i produktionerna, som med tanke på musikens tidsmässiga tillkomst får betraktas som långt före sin tid. Genom Hayes’ egna, låga och ytterst sensuella sångkonst, ges musiken blodfylld nerv, något som skapar den värme och själfullhet som gör musiken lätt att tillgodogöra sig.

De briljanta, storvulna arrangemangen, vilka bl.a. består i skriande gitarrsolon (bl.a. så kallat ”wah-wah”-spel), smidiga basgångar och stötiga, ytterst framträdande blåssekvenser parat med häftigt tungt trumspel, skapar enorma ljudbilder, med en dynamik och rymd som i mina öron endast kan matchas av vissa av Philadelphias Gamble and Huff-produktioner. Lyssna bara på tolkningen av Burt Bacharach och Hal Davids Walk on By, en episk jätteproduktion på dryga tolv minuter. Den högtalare vars dynamiska förmåga inte sätts på ordentligt prov finns inte. Walk on By samt även By the Time I Get to Phoenix (nästan 19 (!!) minuter, återfinns båda på Hot Buttered Soul, den senare nämnda låttiteln innehåller dessutom ett långt talat parti, en monolog, ett stilgrepp som Hayes använde på fler låtar under de följande, alla mycket framgångsrika plattorna under 70-talets första hälft.

Just de nämnda monologerna anses ha haft en influens på den senare framväxande hip-hop-generationen (några liknelser rent musikaliskt mot dagens hip-hop, och den svada dagens rappare besitter, är jag inte mannen att tolka. Hayes pratade på skiva och får väl betraktas som en ren ursprungskälla, och inte så mycket mer än så.) Den eleganta, sofistikerade stilen med snygga stråkarrangemang som återfinns på flera av Hayes’ inspelningar, hade tveklöst influens på den framväxande discogenerationen, precis som den tidiga Philadelphiasoulen hade.

Av Hayes plattor under den första hälften av sjuttiotalet tycker jag särskilt kan nämnas …To Be Continued, dubbelalbumet Black Moses samt självklart den Oscarbelönade filmmusiken till Blaxplotationfilmen Shaft, vars ledmotiv Theme from Shaft utgör grunden för den svenska televisionens Sportspegelns signaturmelodi.

I samband med Staxetikettens konkurs i mitten av sjuttiotalet började också Hayes större konstnärliga framgångar att minska i betydelse, även om han höll ställningarna hyggligt även under den andra hälften av sjuttiotalet. Ett par discoorienterade plattor dök upp, men den musikformen hade sina andra större begåvningar. Åttiotalet var kämpigt för Hayes, men ett par plattor som dök upp mot mitten av nittiotalet blev något av en återupprättelse för Hayes, och jag hade själv nöjet att höra honom på Skeppsholmsscenen i Stockholm under denna period. Musikaliskt fanns naturligtvis ingen möjlighet att på Skeppsholmsscenen återskapa de gigantiska orkestreringar som de gyllene åren under första hälften av 70-talet erbjöd, men den geniala låtskrivartalangen gick tydligt att skapa sig en god uppfattning om.

Avslutningsvis nödgas jag nämna att Hayes har bidragit med sin karaktäristiska röst för den tecknade teveserien South Park, men då jag personligen aldrig sett ett enda avsnitt av denna lämnar jag detta därhän, för mig är Isaac Hayes den obestridlige ”The Black Moses”, kung av gigantisk, symfonisk, smäktande sensuell och samtidigt gatuvåt, ”streetsmart” smäktande 70-talssoul av yttersta dignitet.

Ola Nordin

Musik

Alice Cooper — Along Came a Spider

Backyard Babies — Backyard Babies

Blaze Bayley — The Man Who Would Not Die & Scars on Broadway — Scars on Broadway

Bloc Party — Intimacy

Conor Oberst — Conor Oberst

Dr. Indies musiktips september 2008

George Jones — Burn Your Playhouse Down & I Lived to Tell It All

Glen Campbell — Meet Glen Campbell & The Very Best of Glen Campbell

J. D. Souther — Border Town: The Very Best of J. D. Souther

Korta musikrecensioner XLII

Langhorne Slim & The War Eagles — Langhorne Slim

Leoš Janáček — The Excursions of Mr. Brouček

Madonna 50 år

Melvins — Nude with Boots

Minilogue — Animals

Okkervil River — The Stand Ins

Primal Scream — Beautiful Future

Randy Newman × 3

Rodney Crowell — Sex and Gasoline

Ron Sexsmith — Exit Strategy of the Soul

Scar Symmetry — Holographic Universe

Silver Jews — Lookout Mountain, Lookout Sea & My Morning Jacket — Evil Urges

Simply Funk: 4 CDs of Essential Funk Classics

Sparks — Exotic Creatures of the Deep

Stereolab — Chemical Chords & The Verve — Forth

T.I. — Paper Trail

The Game — L.A.X. & Ice Cube — Raw Footage

The Subways — All or Nothing

Tony Joe White — Deep Cuts

Wolf Parade — At Mount Zoomer