Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

The Breeders på Berns salonger 26 augusti

Breeders på charmoffensiv

The Breeders.Tänk så olika det kan vara ibland. Jag menar, vad jag uppfattar ser någon annan något annorlunda i, och vad någon ser kan jag tolka in helt andra saker i än henne eller honom. Upprörande tycker kanske någon, befriande säger jag, för hur skulle världen se ut om alla höll med alla andra om allting? Boring! Så innan jag skriver någonting så är min uppfattning om denna konsert min subjektiva sanning. Dr. Indie har en annan uppfattning och all heder för det, det är hans uppfattning och den respekterar jag.

Så där var vi på var sitt håll, Dr. Indie och jag, på samma konsert men med helt olika glasögon. När Breeders äntrade scenen skulle dessa glasögon tydligen spela en högst avgörande roll, för tolkningen av vad vi såg går i högsta grad isär.

Kärntruppen i gruppen Breeders, tvillingsystrarna Kim (tillika bassist och sångerska i Pixies) och Kelly Deal, har alltid varit en nyckfull konstellation som varit beroende av dagsform och humör. Vissa konserter har slutat i fistfight och andra har slutat i tårar och sammanbrott, denna kväll fick vi se två systrar på ett ystert humör som skämtade med varandra, som drev med varandra på det där kärleksfulla sättet och som ville prestera en intim konsert som kom från hjärtetrakten på dem och som kollektivt landade i cirka 400 ivrigt tickande mottagarhjärtan. Ni vet, när det blir så där intimt och där man bjuds in så mycket att man bara vill skrika ”Take me Kim, I’m Yours”, ingen lämplig fras till Kelly dock för hon är gift. Vem kan gråta när Kelly kallar Kim ”Your Old Bag” då man vet att Kim är nio minuter äldre än Kelly? Kan man bli sur över att Kim kallar Kelly ”Spoilt Brat” av samma orsak och skyller på att hon är yngre och mer bortskämd? Eller när Kelly påstår att T-shirten hon har är ”My favourite t-shirt” varvid Kim replikerar att det är väl för att hon läckte mjölk på just den när Kelly fick barn senast. Det är med andra ord rått, men kärleksfullt och så där mysigt så man gosar in sig och ler.

Musiken ska vi naturligtvis avhandla, den är ju faktiskt orsaken till att man är där. Breeders spelar en musik som spänner över det mesta, allt från bullrande rocktoner med inslag av punkens enkelhet, till retrocountry med charmiga texter om livets villkor, till covers på en Beatles-låt som vi ska återkomma till strax. Gruppen har släppt tre skivor och en EP på de dryga 20 år de spelat ihop, så det är ingen diger produktion. Ett faktum som beror på att gruppen bara spelar då det finns tid från huvudprojekt över då syrran Kim som sagt spelar i legendariska Pixies och Kelly huserar i har hoppat mellan olika projekt som Kelly Deal 6000 och The Last Hard Men tillsammans med den gamle hårdrockssleazern Sebastian Bach. Bassist och trummis har kommit och gått i gruppen och just nu är det herrar på de posterna samt en extra gitarrist som också hon får sin slev av sarkasmerna från scenen två giganter och gitarrister — systrarna Deal.

Bandet levererar en diger låtkavalkad med både Cannonball (som var en indiehit när den kom) och I Just Wanna Get Along, här får bandet chansen att bullra så mycket att jag blir alldeles lycklig i brallan och pogodansar lite lätt för mig själv. Det är också här bandet får chansen att begå kvällens och årets roligaste fadäs, när Kim lyckas dra de inledande ackorden till Cannonball men så fort refrängen ska börja trillar micksladden ur gitarren. Där står två förvånade men roade systrar och dividerar över det inträffade och beslutar sig till sist för att bara fortsätta spela som om inget hade hänt, återigen är det roligt, charmigt och avväpnande. Att musiken kommer igen med oförminskad styrka är grädden på moset för ingen vill väl missa en så bra låt som Cannonball.

Gruppen lyckas också med något så ovanligt som att göra en intressant version av en annan grupps låt, en företeelse som oftast slutar med att man tycker det känns överflödigt. Beatles Happiness Is a Warm Gun från White Album, är versionen som i Breeders finns med på debuten Pod. I kvällens version får vi höra något så intressant som en innerlig, charmig version av en annars ganska halvdan låt. Kanske är Breeders version till och med bättre än Beatles, men bara kanske.

Den tredje kategorin låtar som är lite mer nyanserade och charmiga är dock kvällens stora behållning. En låt som Driving On 9 piskar så det dallrar i skinkorna en lång stund efteråt. Det börjar med att Kelly plockar fram fiolen och börjar knäppa grundmelodin, jublet vet inga gränser och så börjar Kim sjunga. Med en textrad som ”Daddy owns a shotgun, said he never need one, hanging on the wall” är så genial att ingen kan gå oberörd därifrån, kombinationen är så fullödig att jag känner att detta är på något sätt allt vad en bra konsert ska handla om. De har helt enkelt lyckats med konststycket att sammanfatta allt det som är bra och kanaliserat detta i toner som är så ljuvliga och så charmiga att mina kinky boots dansar jitterbugg av ren lycka utan att jag kan göra något åt detta.

Musikerna är det sista kapitlet i den orgie av ljuv musik vi bjöds på denna kväll. Kan någon annat än le åt den mångsidiga bassisten Jose Medeles, som i slutet av konserten fick uppvisa en annan sida av sitt musicerande när han fick plocka fram de spanskklingande tonerna. Carrie Brackley bakom trummorna visade genom hela konserten att han är en trummis som lärt sin teknik till fullo och mer när han gjorde den ena fantastiska insatsen efter den andra. Systrarna Deal längst fram med varsin gitarr, visade genomgående att de både behärskar dur och moll såväl som crescendo och mer nyanserade tongångar.

En sparsmakad konsert som innehöll det mesta, det var vad trehundra kronor gav oss. Låtval som bjöd på det mesta var innehållet och till sist var charmen vapnet som fick våra hjärtan att vekna. All heder till de fem på scenen som gav mig en konsert jag sent ska glömma, och en saligt lycklig hyllning åt systrarna Deal som jag tyckte gav mig en värme och närhet som om den gått längre, hade varit mer än snubblande nära vad mina blötaste drömmar hade kunnat frambringa. Ett oskyldigt men menande leende var det som spreds över mina läppar den kvällen och när allt sagts och gjorts hade jag inga problem med att somna nöjd och belåten med att jag sett en av de bättre konserterna på bra länge.

Dr. Da Capo

Musik

Alice Cooper — Along Came a Spider

Backyard Babies — Backyard Babies

Blaze Bayley — The Man Who Would Not Die & Scars on Broadway — Scars on Broadway

Bloc Party — Intimacy

Conor Oberst — Conor Oberst

Dr. Indies musiktips september 2008

George Jones — Burn Your Playhouse Down & I Lived to Tell It All

Glen Campbell — Meet Glen Campbell & The Very Best of Glen Campbell

J. D. Souther — Border Town: The Very Best of J. D. Souther

Korta musikrecensioner XLII

Langhorne Slim & The War Eagles — Langhorne Slim

Leoš Janáček — The Excursions of Mr. Brouček

Madonna 50 år

Melvins — Nude with Boots

Minilogue — Animals

Okkervil River — The Stand Ins

Primal Scream — Beautiful Future

Randy Newman × 3

Rodney Crowell — Sex and Gasoline

Ron Sexsmith — Exit Strategy of the Soul

Scar Symmetry — Holographic Universe

Silver Jews — Lookout Mountain, Lookout Sea & My Morning Jacket — Evil Urges

Simply Funk: 4 CDs of Essential Funk Classics

Sparks — Exotic Creatures of the Deep

Stereolab — Chemical Chords & The Verve — Forth

T.I. — Paper Trail

The Game — L.A.X. & Ice Cube — Raw Footage

The Subways — All or Nothing

Tony Joe White — Deep Cuts

Wolf Parade — At Mount Zoomer