Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Indiepop

Stereolab — Chemical Chords

The Verve — Forth

Stereolab — Chemical Chords.Aha, den engelska musiken måste vidare för att finna sina små stänk av ambitioner att vilja prestera något nytt och härligt. En musik som kan vara en lisma för själen eller en provokation av dålig trist smak. Musik kan vara så mycket. Men Stereolabs nya skiva är snarare för smart med sina popiga chill outmusik, bossanova stänk, 60-talistisk cool partypop och några droppar av artrock. Det är visserligen en härlig blandning av de mesta, men visst kan det vara för smart pop för sitt eget bästa. Jag måste tillstå att detta roar mig inte ett skvatt. Trots att jag kan ha en smak för lite dråplig eller jazzig pop. Det blir lite lättsam partypop för urbana innestadsmänniskor och de som längtar till krautrocken i modern form skall uppenbara sig ordentligt. Stereolabs blir nästan krautrock alá Faust fast med Henry Mancinis underhållningsorkester som en influens som tar över. En form av lekfull intellektuell pop. Men visst borde jag älska det här men jag tycker att det mest blir tröttsam musik som nästan låter likadant på varje liten popsång. Nej det tycker jag inte om.

Däremot är det en stor överraskning att Richard Ashcroft återförenas med sitt band The Verve efter några misslyckade soloplattor, som jag knappast orkar rekommendera några läsare — Richard Ashcroft — Keys to the World

The Verve — Forth.Den nya Verveplattan är faktiskt riktigt bra om jag får säga min mening trots att den knappast har samma kvaliteter som deras enda mästerverk Urban Hymns med en snygg liten singel som toppen på skivans alla låtar — Bitter Sweet Symphony. Där har du allting som passar världen då det begav sig. Nya skivan har många bra låtar som tar form efter hur många gånger jag lyssnar på skivan, och det blev många tillfällen att ta fram skivan för att nöjsamt konstatera att The Verve gör snygga poplåtar med samma känsla, samma ljudbilder, samma toner från det 90-tal som formade deras produktioners säregna stil. Richard Ashcroft sjunger precis som han lät under sin storhetstid. Jag lyssnar på låtar vars långa episka känsla ger emotionella böljande tankar på brustna hjärtan; eller också kan man lyssna på vågorna av episka ballader som ger kärleken en sorts upphöjd känsla av att verkligheten är faktiskt skönare än vad du kan ana. The Verve med sångaren Richard Ashcroft är riktigt bra helt enkelt. Det är en är en cool tanke, att en gammalt band faktiskt kan göra bra musik även i nutid.

Musik

Alice Cooper — Along Came a Spider

Backyard Babies — Backyard Babies

Blaze Bayley — The Man Who Would Not Die & Scars on Broadway — Scars on Broadway

Bloc Party — Intimacy

Conor Oberst — Conor Oberst

Dr. Indies musiktips september 2008

George Jones — Burn Your Playhouse Down & I Lived to Tell It All

Glen Campbell — Meet Glen Campbell & The Very Best of Glen Campbell

J. D. Souther — Border Town: The Very Best of J. D. Souther

Korta musikrecensioner XLII

Langhorne Slim & The War Eagles — Langhorne Slim

Leoš Janáček — The Excursions of Mr. Brouček

Madonna 50 år

Melvins — Nude with Boots

Minilogue — Animals

Okkervil River — The Stand Ins

Primal Scream — Beautiful Future

Randy Newman × 3

Rodney Crowell — Sex and Gasoline

Ron Sexsmith — Exit Strategy of the Soul

Scar Symmetry — Holographic Universe

Silver Jews — Lookout Mountain, Lookout Sea & My Morning Jacket — Evil Urges

Simply Funk: 4 CDs of Essential Funk Classics

Sparks — Exotic Creatures of the Deep

Stereolab — Chemical Chords & The Verve — Forth

T.I. — Paper Trail

The Game — L.A.X. & Ice Cube — Raw Footage

The Subways — All or Nothing

Tony Joe White — Deep Cuts

Wolf Parade — At Mount Zoomer