Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

På TV

Dödsdansen August Strindberg

Regi av John Caird

Visserligen var både Henrik Ibsen och August Strindberg två dramatiker som ville avslöja det borgliga samhällets nycker, liksom plocka av borgliga familjens konvenans, se hur borgliga familjens moral mest är ett utanpåverk som döljer det verkliga ruttnande avskrädet som borgliga idyllen vill dölja. Därför att skammen är så mycket större om det kliver fram och avslöjas ute i solens officiella estrad. Det finns skillnader mellan Ibsen och Strindbergs sätt att hantera omgivningen. Båda författarna kan göra familjens otvättade byke till politiska ställningstagande. Men Strindberg är väldigt upptagen med det personliga i familjen, de handlar om könskampen, där varje äktenskapliga steg blir emotionella tvekamper mellan könen. Människorna förvandlas till klassiska vampyrer som till varje pris vill slå sönder den ena för att själv överleva. Dödsdansen är en tydlig pjäs där könen finns med i varje aspekt. Men det handlar också om kärlek och hat — hur de båda tyranniserar varandra. De är varandras motsatser men behövs för att föra livet vidare. Dödsdansen är en kuslig pjäs i det avseendet att kärleken och hatet närmar sig ondskan förkroppsligad i en enda människa. Örjan Ramberg spelar kaptenen som är en sorts bisarr vampyr i mänsklig skepnad som äter ur själen på varje människa han möter. Han lyckats manipulera med alla som finns i sin närhet. Men hatet och hans personlighet får sitt straff då han tillslut dör i slutscenen. Det handlar om kaptenen som i alltför många år har bråkat min sin hustru, spelad av Stina Ekblad. Kaptenen spelas med bravur av Örjan Ramberg. Han lyckads tillgodose varenda detalj i spelet. Björn Granath spelar hans barndomskompis, som råkar ut för kaptenens spel med människor, plus det hatet som närs mellan hustru och man. Det är Strindbergs perspektiv på äktenskapet som institution. En påtvingad könskamp som ställer mannens frihetstörst men även mannens maktställning som familjens överhuvud som utmanas av den nya tidens kvinnokamp för sin egen ställning. Det är politiken men också den nya privata liberala människans tidsepok som lyser fram ut ur Strindbergs karaktärer. Det är en magnifik rolig uppsättning som transformeras till tv-bilden. Bra och omstörtande pjäs som spelas på egna meriter och i givna gestaltande rollspel. En av Strindbergs bästa pjäse gjord i en mindre mörk version.

Musik

Alice Cooper — Along Came a Spider

Backyard Babies — Backyard Babies

Blaze Bayley — The Man Who Would Not Die & Scars on Broadway — Scars on Broadway

Bloc Party — Intimacy

Conor Oberst — Conor Oberst

Dr. Indies musiktips september 2008

George Jones — Burn Your Playhouse Down & I Lived to Tell It All

Glen Campbell — Meet Glen Campbell & The Very Best of Glen Campbell

J. D. Souther — Border Town: The Very Best of J. D. Souther

Korta musikrecensioner XLII

Langhorne Slim & The War Eagles — Langhorne Slim

Leoš Janáček — The Excursions of Mr. Brouček

Madonna 50 år

Melvins — Nude with Boots

Minilogue — Animals

Okkervil River — The Stand Ins

Primal Scream — Beautiful Future

Randy Newman × 3

Rodney Crowell — Sex and Gasoline

Ron Sexsmith — Exit Strategy of the Soul

Scar Symmetry — Holographic Universe

Silver Jews — Lookout Mountain, Lookout Sea & My Morning Jacket — Evil Urges

Simply Funk: 4 CDs of Essential Funk Classics

Sparks — Exotic Creatures of the Deep

Stereolab — Chemical Chords & The Verve — Forth

T.I. — Paper Trail

The Game — L.A.X. & Ice Cube — Raw Footage

The Subways — All or Nothing

Tony Joe White — Deep Cuts

Wolf Parade — At Mount Zoomer