Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Resan till på h;ströms evenemang, och om allt möjligt

hätsk, bra, fin, spännande, lite märklig, många människor, resan. For på lördaghen, på aerodromen köper han flygkaptenen och hans fem cmeter lägre pilot var sin flaska sprit, den varan som finns närmast kassan, håller [handgreppar] jättelänge i en flaska, tills han ändå vill i sista minuten byta den till en annan av samma vara, och piloten tar en likadan men inte den kaptenen hållit i, deras ögon möts som om de ville skåla med öppnade oöppnade, och de obetalar dem inte med kreditkort utan medelst något Finnairs kort, hon som handlägger deras lyxkort nästan avgudar dem eller någondera, lyser så upp mer än för någon någonsin, och efter en stund är kaptenkarln istället utålad nära halva sin längd från fönstret sitt i cockpiten och hojtar åt någon, allt det är förstås ännu inget mot den kapten som förra gången jag flygde från sköna Emma vilken om [flygkaptenen] var mycket sotig i sitt anlete och gick omkring med sotansiktet öppet överallt och ingen ville anmärkningsgröra honom på det, så hjärtligt oveten om sitt sot, den sotige därtill en dåre som knappt kunde flyga och tänkte döda sig (och mig) med sitt (nånting) när inte kan landa knappt, denna alkis som nu flög kunde däremot landa helt fullständigt omärkt, inte en knyck, som en tygtrasa hade fallit i marken på en meters höjd, en stilla glidning ner och det var åter på terra. Tillbaka i berättelsen, först blev planet ändå försenat i starten eftersom de har något fel på ena vingen och det kommer en bil full med mångahanda skruvar och muttrar, och den åker aningen senare antingen iväg med fler skruvar eller färre skruvar, eller av färre muttrar eller fler sådana, eller packningar, nånting, full var bilen med det. Allt gick att se. Det luktar bensin i planet, men försvinner än och det lyfter, nå bara roligt att flyga, och jag ser snart en hjärtformad sjö pöl där nere innan bara molnen, när lyft, och den är borta, och genast i ett huj är man i Stockholm redan, där det också finns en hjärtformad sjö att se innan kommer till det där Airlanda. Så oerhört konstigt att komma till Emmas dyra landh men att inte få besöka henne, en rätt ohanterbar ckänsla, och om den får jag väl skriva till henne. Stockholms flygfält är dock en mycket bättre aerodrom än den mycket mer skumma i Köpenlanda. Åt min fina semiantika kappsäck jag ärvde i vintras har någon något gjort en skråma på, buuuuu. (Inte varit varit i Stockholm sedan 1975 (med min mormor), som då rusade in i en taxi med mig, åkte raka spåret till kronjuvelerna, såg på dem i tio minuter, åkte genast efter det tillbaka med taxi till färjan och la sig och sov, sedan fick jag hela dagen gå omkring på färjan och ha förbannat urslött.). Senare på kvällen befinner mig på fin kvällsvard med tre kroatiskor, de är så pratsamma och vänliga, glada, berättar och berättar, om resor, och berättar målande, levande om kontorslandskap slutligen, jag som aldrig jobbat i ett sådant landskap (eller överhuvud) får en så intressant psykologi utspelad om sådana, för hennes landskap har så där tvåhundra anställda om än lite väggar något. Det blir sent, och kan inte sova på hela natten, så mycket ljud från gatan som ändå är en lugn sådan, hela tiden något eller billjud av, är öh, till sist hittar jag något bara att blott stoppa i örat och somnar för någon timme. Har lite tidigh väckning söndag morgon, den självmystiska Ia, och självmystisk må förvisso kunna uppfattas positivt, som det är stämt träff med och finns ändå inte på plats, ingendera av oss kan stället och kan inte riktigt förklara i mobilen var vi skall mötas, utan kartor, fastän lyckas trots allt ändå, nere genom tunnelbanans hiss och jag ser någon tunnel med ljus i ändan, öh, superklyscha, men jo går längs tunneln därför och kommer ut åter och ringer henne men ser ryggen av henne. Hon har inte träffat mig på jättelänge, därför är jag kanske åter lite som en främling för henne, vårt samtal är tyvärr lite styltigt styvmodigt men jättefint att ändå få träffas, se henne och höra om hennes man, nygift som hon är och han författare som skriver obegripliga texter och aldrig vill jobba i sitt liv. Hon ser inte alls annorlunda ut, verkar inte kunna föråldras, vi hamnar i gamla stan, på rutiga Sergels torg, och upp i kulturhuset, jag får privat guidning trots nog. Hon lämnar mig och nu bär det med en av kroatiskorna till författren Ulrika Nielsen och hennes vackra hem, och vi kan känna oss så himla hjärtligt emottagna, jag har ju känt Ulrika så länge men ändå aldrig mött henne i det så kallade ”verkliga livet”, vi är så glada för det här, och vi har så fina samtal, bara h;ström som inte dök upp trots en inbjudan. Jo, jätteroligt hos Ulrika. För övright har Ulrika en ovanlig tavla på sitt piano. Nå väggklockan slår, nej den har hon väl inte, oavsett blir det nu bråttom. Vi får rusa iväg iväg, på middag till min psykiater i Stockholm, låter vara osagt om har en i H:fors, och Helsingfors stavades alltid med kolon så fordom, men h;ström med semikolon, viktigt som att det görs rätt härom. På vägen från Ulrika, något kvarter bara ser jag världens vackraste oljepip, oj, jag som samlar på antika oljepipar utan att ha just några alls, blott tre stycken förutom den minsta lilla som Emma stal av mig (min enda förklaring över att den är borta spårlöst borta), och denna i fönstret är en perfekt mellanform mellan oljepip och och oljekanna, enda trösten jag kan överleva med, att inte kunde gå fram till den och enär var endast rekvisita bland annat, att den där skruvändan (droppkoppen) saknades, pipens pip hade förblott skruvgänga, så den ger för stor droppe om man skulle hälla. Nu snart framme efter att åter åkt T-bana, och för övrigt har jag nu lärt mig hur T-banan i Stockholm fungerar, åkt där fram och tillbaka, ibland fel, ofta rätt, sprungit och åkt längs med olika färger och en gång när satt där på tåget, kom en okänd man fram och klappade mig på axeln ”Hälsningar till Åland” vem han nu sedan var och inte talar jag ju så åhländska precis, nog hälsningarna skall gå till Åhland. Nå, var blev jag, någonstans, jo till pyskikaterns träffpunkt, jo det blev en trevlig fin middag hos honom och han blir glad också över grsaksboken, hans patronym passar till en grej i boken så dedeikationen vara fint fixad. De hade dukat så fint, gjort rätter. Och vet sägas här för övrigt, med vilka handfasta grepp han skär upp steken, aldrig sett ens en kock eller servitör, aldrig någon göra det så bra och elegant, han har minsann lärt hantera instrument och stålet på medicinutbildningen. Vi pratar, men paret mittemot är lite tystlåtna, en litteraturvetare som verkar släppt sitt ämne, och han är från norr, eller åtminstone någon gång kommit från norr, också varit hos h;ströms antikvariat så försökte lite förhöra honom men fick nu inte ut något saftigt. Steken var mör och maten god, och efterrätten så smaskens glasskaka som av. Nå hemåt till övernattningsstället åter, flera stationer åter. Tror jag nu somnade som en stock när till sängs, och sov hela natten lång, i ett kör, mina öron hade blivit döva för natten efter all rikssvenska. Inte riktigt lika tidig väckning nu snart, men sedan rusa iväg till herr Dante Sjöbodha till vilken med lunch på Snusket, TV-husets restaurangh (nog tyvärr inte något kabinettet som jag hade hoppats). Han drar mig först till studion, får en vag misstanke att det är lite arrangerat, men riktigt härligt så, jätteroligt, och så plockar han upp reporten Therese Uddenfeldt, en jättesöt och trevlig flicka och vi går och käkar, har fina samtal, det är kul och plötsligt är också det över, sedan är sedan. Går längs Strandvägen där min mors farmor bott och hållit till för länge sedan innan familjen tyckte att takhöjden inte var så nånting, ville dö i H:fors istället, fan att inte vet var hon bodde, hade varit kul att se just det där. Nu får jag åter mitt problem, har fel skodon till här i Stockholm, dessa fungerar bara inte, får nästan söndra dem, och upp på en buss då, öh, de tar ju inte mera betalt i mynt och sedlar, stengalet, stiga av bussen och taga en sms-biljett, nå har den möjligen sedan på mobilen till följande buss, kan dock inte visa att betalt, om den nu ens blev betald med finsk mobil, blev konstigt, skickat och inte sparat, chauffören knorrar och låter det vara, nu bussbyte vid Stureplan (om det nu är Stureplan, här går många kostymfjantar) och på följande buss stiga, en norrman till chaufför, håller föredrag om hur man ringer med utländska mobiler och hur de faktureras, förklarar att biljetten aldrig är betald, att han vet minsann hur det är med mobiler för han åker till Norge därifrån han är och får alltid något med sina mobiler och han kan slå vad om att biljetten inte är fakturerad, bjuder ändå på bussturen. Nu snart vid gamla stan, försöker genast fotografera en hjärtformat dörrhandtag, tänker att kanske något för Ht ännu någon gång, så rusar en glad äldre herreman fram och erbjuder fotografera, talar engelska, tror att endast turister kan vara galna nog. Sedan går jag och kikar i antikaffärer, men redan vid den första inser jag att jag ändå inte vill köpa nånting alls, frågar efter oljepipar dock och vet ju att inte finns, en urgammal gumma, börjar söka delar till pipor, rökdon, förstår ingenting, och svårt att vara ovänlig mot henne, får höra och höra på hennes utläggningar, vad hon nu pratar, ondgör sig över tyska turistkärringar som är fräcka och hon innehavaren vill så veta om ikonerna är dyra i H:fors, jag säger att de är skitbilliga i H:fors, att ryssarna kommer busslastvis så glatt och köper av dem till H:fors och det vill hon bara inte vara nöjd med, eftersom en finsk bilhandlare kommer och köper av henne, och hon är dyrare än ryssarna. Till sist verkar ingenting mera stämma, sedan blir hon sur när inte jag vet vad den där bilhandlaren heter, och hur fan skall jag det förresten. Sedan möter jag Kalle Gustav konungen som promenerade där på gatan, halvfull som en (halv)alika med stirrande ögon, men får han komma utan livvaktsskyd (ett -d förvisso med), tror ändå fullt och fast att det var han, halvsäkert i varje fall. Så ser jag även Svartmansgatan, på den fanns en tid Kalle Hägglunds förlag, något tag för länge sedan innan h;ström var förlag, höll Kalle Hägglund på att anta min första (tjocka) soppbok, jag talade en gång en hel natt med honom per telefon, han gillade arbeta på nätterna, ville att vi skulle tala på natten när ”andra inte försöker gaffla skit”, nå han hade texten ”i marinad” och h;ström hann innan. Sedan lyckas jag förstås bli lurad här i gamla stan på den där jävla droppen, en droppe trots allt. Bara blir, oemotståndligt, utan orsak. Eftersom samlar på oljepipar samlar jag på vissa andra slags droppar, sådana gamla stora som finns uttryckligen i vattenpass, och när jag är riktigt supergalen, krossar jag glaset i dem och får ut droppen glaset separerat och dricker eller äter den, alltså droppen. Det är pojken, med konstigare smak än något ungefär. Man blir så jävla full på dessa droppar, vill inte äta på en vecka, allt äcklar för långa tider. Bättre livsantibus(s) finns det bra inte, eller kanske. Nå hittar hos en urgammal man, alla övriga antikhandlare är medelålders med utländsk bakgrund, bara gamylerna som talar obruten svenska. Kikar på det där vattenpasset i hans affär, jo ser en droppe i den, förklarar åt gubben att saknas det inte på sidan en droppe, gubbfan säger att är ett handtag, ”där skall inte vara droppe”, och finns något underligt hål som man ”kryssar”, han upprepade tio gånger ”man kryssar” och jag ser genom ett hål ett kryss, vad för ett jävla vattenpass detta, förstår bara inte, frågar vad det är bra för, hur snickrar man med det där krysset, och var är bubblan, gubben förstår inget, gubben bara upprepar ”man kryssar”, orkar inte mera höra på honom så köper det och han frågar om det skall packeteras in, jo säger jag, och kära hjärtanes hur sött han håller på och packeterar, tar fram julpapper, klipper och klipper och får inte riktigt till av sina bitar, försöker få ut tejp från rullen, och får inte, håller på och håller på, med darriga händer, nå nu har jag i tvenne dagar funderat om där saknas en droppe eller inte, tänker minsann inte ännu öppna gubbens paket, undrar just om jag nånsin mer. Nu bara några timmar kvar till h;ström, promenerar med skodonen som jag faktiskt blankat hemma för resan, vilka håller på och förgöra min ena fot men jag förgör skon istället så det lättar igen lite, och landar på ett matställe. Nu behöver jag mycket sött och får också spenat, hur det nu kommer sig men nog, för första gången i mitt liv får jag inte uppstötning av spenat, konstigt. Blir stark, skall ringa till Ulrika Nielsen, rusar ut till någon tyst plats från allt sorl, uppfattar bara inte när för många rikssvenska röster korsar, eller kryssar, jag ner för någon liten gränd i en bakgård, vad hette den, någon *gjutaregränd, hör Ulrika fastän hon hör knappt mig, märkligt nog, mobileländen, nå vi bestämmer oss var vi träffas, jag vet inte riktigt var det där Debaser finns. Nå Ulrika blir lite försenad. Vi gick förbi Edenborgs kaffé men han själv var inte på plats, hade jag bara sagt hej, kom med till h;ströms. Och vi kommer fram nu till Debaser och h;ströms. Jippi. Patrik h;ström känner igen mig, h;ström själv känner igen mig. Hinner knappt säga något innan själve chefredaktören Guido Zeccola kommer, han rusar mot mig, omfamnar mig, kramar mig, hänger i mig, tar upp fötterna från golvet och jag måste orka hålla uppe honom. Vi släpper taget när han lagt ner benen. Pratar, går en minut, han kramas igen, går tre minuter, han kramas igen, går tio minuter han kramas igen, vi kramas hela tiden nästan, märkligt, han är så snäll och vänlig. Jag är betagen. Superförfattaren Stefan Whilde kommer snart, han tänker för fan inte läsa upp en text här på evenemanget, vill nästan bara prata med mig, jag är så rörd, så roligt att äntligen få återse honom, och få också träffa hans vackra hustru. När förra gången träffade Whilde svor han i sten att skulle vara och leva munk och inte ha en ny kvinna, gick några veckor och han blev dökär, och ironiskt, jag förlorade Emma just i den dagen, jo då gjorde hon slut och återtog aldrig beslutet riktigt riktigt. Berättar i hemlighet för fru Whilde om hur kär Whilde blev i henne och vad han hade sagt innan, hur han blev glad över överraskningen med henne, nå ingen hemlighet eftersom hon ju förstås visste. Givet och trevligt enskilt samtal med dem. Sedan var jag lite ute bland människor och anfallen av den fantastiske Guido, och Guido presenterar någon riktigt trevlig bra bokförläggare från Bokbål, ett spännande alternativt förlag, och jag pratar med henne en liten stund och hade gärna mera, fortsätter, träffar Fabian Kastner, försöker få honom knuten till serie genialis hos h;ström för att göra någon skamligt förträfflig vanställd översättning vid sidan av Horla, sådana översättningar man bara inte får göra och absolut skall göra. Fick av Patrik h;ström nånting, eller fick väl innan, kronologien spårat ut redan, en liten grej, förstod inte alls vad, undrade om det var en kokainpåse när inte såg efter så satt den bara i fickan, man vet aldrig i stora världen vad som händer, en från landet måste vara försiktig, såg senare följande dag att blott en fribiljett till baren, blev outnyttjad, hade kanske bytt den mot vatten. Träffade den intressanta h;strömsförfattaren Timja Femling, fick försiktigt vänlighetshälsningskrama henne, överenskommet på förhand i varje fall. Var ju meningen att vi skulle ha pratat redan innan men blev nu bara inte av. Träffade ock andra h;strömska nykomlingar, Morgan Samuelsson, Mattias Lindgren, får nu se vad de går för, måste kolla vart hela förlaget riktigt sysslar med numera, styr sin utgvingsprofil, allt mer ohammarénskt språk breder ut sig här på förlaget, unga medvetna författare som skriver normalt om kanske normalt onormalt. Icke helt tillförlitligt sådant. Nå trevliga människor. Och tog med mig någon bok som måste läsas, få se. Sedan ett tu tre, vad händer, jag har landat där bak någonstans hos Stefan Whilde, inte så här fort väl, Adam h;ström ropar in mig för att läsa min text, ett brev till tysta fjärran avlägsna fagra Emma som aldrig svarar mig kärlekaste, får snart supa mig full på tio vattenpass för att glömma henne och det lyckas väl ändå inte, vad göra mera, skickade en så fin bok till henne här nu från Sverige, jo satt på en massa onödiga svenska frimärken, en till Emma från EMMA Espoo Museum of Modern Art, fin konstbok med klotpärm, lika fin som mina skarabéerböcker skulle bli, om inte ännu finare, och så i ett skilt brevpaket en tavla jag målat åt henne, en solros finare än Vincent van Goghs mången, postade dem redan på söndagen. Äh, var blev jag nu, jo fick ta mig genom havet av skaran, genom hela rummet, igenom halva salen, visste inte ens hur nära man skall vara den där förbannade mikrofonen, frågade Adam, jo så nära som möjligt, och plötsligt såg jag inte min text, helvete också, vilket ljus här, var ju utskriven med så små bokstäver och kladdat på pappret än, men skyddsängel tänkte få sträcka fram ett papper med större bokstäver, nå så såg jag trots allt bokstäverna igen, och reciterade brevet till henne lyxEmma, den hade så fina poänger, om det nu lyckdes föras ut, utan henne Emma bland åhörarna nog. Kunde inte alls säga hur läsningen gick, men jo, den gick. Sedan sträckte Adam h;ström fram en segerlilja när klar, med viken jag gick omkring med resten av kvällen och innan kvällen var slut hade jag faktiskt plötsligt tre fyra stycken sådana som jag slutligen lämnade hos henne jag övernattat hos, knappt några övriga som läst gick med sina segerliljor frånset Ulrika tror jag. Adam h;ström var okay mer än jag hade antagit, alltid varit lite rädd för honom, han som numera avghör om mina supermanus godtages ju, eller inte, åtminstone delvis, och får inte skriva tillräckligt om Emma enligt honom. Sedan vågade jag ett tag ta fram till författaren Askestad som ser lite myndig ut, välklädd. Och Whilde försvann, kom aldrig tillbaka fastän skulle, vad synd. Och Guido lät mig prata med någon professor i ekonomisk historia, men det var tidigare på kvällen, som börjat förakta universitetsvärlden och älska poesi istället, och den skäggigaste hade han blivit på kuppen. Guido förklarade för honom var hjärtat finns på mig, för professorn, alltså förklarade, inte mitt för honom, bara som poetiskt utlopp, öh glöm resonemanget, blir för svårt nu. Och så träffade jag skyddsängelns vän skribent på Aftonbladet och i sin tur hennes vän som också är från Aftonbladet och håller på med en längre artikel om kritiker som ger synpunkter på hur kritiken skola skrivas, och jag fick kanské lämna det bästa rådet, om det kommer till tryck eller inte vete flygfisken höjdställt, att det ankommer till på kritikern (åtminstone jag som kritiker) att citera ur egna böcker men påstå, låta det påstås vara den recenserade bokens text, är så skitbra detta, göra glada författare galna, ju allvarligare flyghästsförfattare desto halare sadel ner för), jag som recensionsmonstret när det gäller att göra uppluckringar, om det nu är det, nånting är det i varje fall. Sedan började det bli stängningsdags på hela stället, få var kvar. Patrik h;ström for sin väg, Adam h;ström for sin vägh, blev bara jag, skyddsängeln och Ulrika Nielsen och h;ström själv kvar, for vi någonstans till ett ställe, bakom min rygg gjorde de någon drink åt mig, tror att helt ofarlig, mitt huvud var redan förstrött, rört, berört, inte förstört och det var inte på vattenpass gjort ifall inte kommit på att öppna gubbens paket och ta ut droppen, ge pojken (glastöm) under tiden jag var nere i källaren och pinkade, och Ulrika hade sagt att toaletterna finner man oftast längst ner i lokaliterna, jag som inte ens visste det, nå riktigt roligt med en avslappnande sittrunda, tills också detta ställe stängdes och h;ström erkände att han hemligt älskar Stockholm, så väl for vi och käkade vid någon utegrill, alla var väl natthungriga nu. Missade slutligen sista tbanetåget trots att köpte biljett ur engångsautomaten, haha, nu gick pengen förlorad för gratisbiljetten på strandvägen, trafikbolaget får alltid sitt, kom senare till sängs vid fyra snåret och upp två timmar senare och snabbt iväg till flyget och framför mig satt en sikh med massiv snuva och massor av ludd på sin huvudbonad. Aj jo, jag är så imponerad och stolt över Emma, hon har skrivit till h;ström berättar han, ställt krav, kanske hört på mig ändå, sagt åt h;ström att om det inte börjar visas tecken på utgivning inom tre månader får det fan vara hela saken, tuffa att ge bara tre månader, jag gav ju fem månader, vilken med att överträffa, haha, h;ström deklarerade, förkunnade att den gemensamma diktsamlingen skall komma ut innan jul och skarabéerbokstrilogin påbörjas innan julen ock, men buuuuuu också, den skulle ju så komma i lyxlyxutgåva i hårda pärmar med klot, inget skulle sparas på den, nu kanske ändå enkom med mjuka pärmar, nå ja, vad får författaren bestämma. Och Dr. Indie, Blaskans man som så skulle komma till evenemanget låg sjuk. Men hjärnstormsman Totte Sjösvärd kom, hann lite utbyta.

Stefan Hammarén

Musik

Alice Cooper — Along Came a Spider

Backyard Babies — Backyard Babies

Blaze Bayley — The Man Who Would Not Die & Scars on Broadway — Scars on Broadway

Bloc Party — Intimacy

Conor Oberst — Conor Oberst

Dr. Indies musiktips september 2008

George Jones — Burn Your Playhouse Down & I Lived to Tell It All

Glen Campbell — Meet Glen Campbell & The Very Best of Glen Campbell

J. D. Souther — Border Town: The Very Best of J. D. Souther

Korta musikrecensioner XLII

Langhorne Slim & The War Eagles — Langhorne Slim

Leoš Janáček — The Excursions of Mr. Brouček

Madonna 50 år

Melvins — Nude with Boots

Minilogue — Animals

Okkervil River — The Stand Ins

Primal Scream — Beautiful Future

Randy Newman × 3

Rodney Crowell — Sex and Gasoline

Ron Sexsmith — Exit Strategy of the Soul

Scar Symmetry — Holographic Universe

Silver Jews — Lookout Mountain, Lookout Sea & My Morning Jacket — Evil Urges

Simply Funk: 4 CDs of Essential Funk Classics

Sparks — Exotic Creatures of the Deep

Stereolab — Chemical Chords & The Verve — Forth

T.I. — Paper Trail

The Game — L.A.X. & Ice Cube — Raw Footage

The Subways — All or Nothing

Tony Joe White — Deep Cuts

Wolf Parade — At Mount Zoomer