Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Romaner

Jon Jefferson Klingberg — Jag tror vi behöver prata faktiskt

Alfabeta 2008

Erik Andersson — Den larmande hopens dal

Bonniers 2008

Jon Jefferson Klingberg.Ibland blir man trött på relationsromaner som i slutändan handlar om skilsmässans helvete och hur man tacklar den. Det tröttsammaste jag vet, är när dessa tröttsamma medelklassmänniskor skildrar sin egen lilla värld på Södermalm med dess ständiga namndropping av diverse kändisar inom kulturarbetarsektorn. Jag läser gitarristen Jon Jefferson Klingberg från Docenterna, när han debuterar med en roman som skall handla om hur en man med rockband och diversearbetare skiljer sig från sin kändishustru. En verklig tröttsam roman som positionerar sig som en skildring av hur Karl Mikael och Kristin skiljer sig. De försöker skapa bra band till varandra för att ge barnen, som är små, en chans att få stabilitet. Det är sak i romanen som utgör en liten sammanbindande länk dem emellan. Men kvalet, smärtan och den förlorade kärleken blir mest något som ältas genom romanen. Men jag tröttnar på Karl Mikael blixtsnabbt av den enkla anledningen att visserligen är det svårt att skiljas från sin kärlek, syskonsjäl om man tvingas till det då ena partners känslor är döda, förlorade och borta. Visst kan många känna igen sig i deras situation. Men jag tröttnar på romanen därför att den skall bolla med kändisvärlden som rör sig i det lilla smala område som heter Södermalm. Jag är inte ett smack intresserad av hur många av deras vänner som skilde sig. Romanen förvandlar sig själv till en snuttefilt för kultursvängen. Jag läser något allmängiltigt som vi alla med brustna relationer kan vittna om, men som författaren mest transformerar till att bli en sorts litterär variant av tecknade Rocky. Det är Karl Mikael med sina vänner som pratar, fikar, äter på Södermalms olika matställen. Suck, jag tappade visst intresset för romanens mörker. Men författaren slarvar bort det väsentliga i den röda tråden — för precis som det verkar bränna till i boken planar plötsligt författaren ut historien till att beskriva vardagen. Då blir det banalt och tankarna flödar fritt. Men djupet finns där hela tiden, den insikt som gör att Karl Mikael försöker lappa ihop sitt kärleksliv och bearbeta smärtan av sin numera före detta hustru, hans förlust.

Men mellan ångesten så har han vissa kvinnor omkring sig, polare och barn. Det finns bra vardagliga skildrar av singelpappan, som försöker få ihop det med kärlekslivet, barnen och relationen till omgivningen. Men det är ändå en roman som misslyckas med att fördjupa själva historien, få den bottna i sig själv. Jag läser mest en berättelse som vill mycket men kan inte skildra mera än vad den gör av livet. Det är ur mitt perspektiv en bok som misslyckas med sina intentioner att skildra en kris rakt igenom. Därför att författaren blir för förtjust i Södermalms kändistäthet runt kvarteren. Det stör min läsning av romanen.

Den lägger jag undan helt enkelt.

Erik Andersson — Den larmande hopens dal.En ytterst raffinerad mild ironisk roman om en tidning som lever i de förgångna i Västergötland men som förenar ny teknik med hederlig lokalkännedom. Det är en charmig roman om mossar, härader, lokalvrede och lokala frågor i människornas sinnen vilket väcker vrede. Till tidningen Vara Värns redaktion direkt utflygen från journalisthögskolan och storstaden kommer Ina ljung för att arbeta. Hennes fördomar om landsbygden och dess innevånare ställs på sin lilla spets när hon av tidningens chefredaktör får skriva om allting möjlighet. Erik Andersson är en rutinerad författare och översättare. Han nyöversatte Tolkiens Sagan om Härskarringen för några år sedan. Hans egna böcker såsom den här är en raskt skriven bok som blandar litteraturhistoria, lärdomshistoria och svensk kultur i en roman med känning tillbaka till vår egen historik.

Erik Andersson skriver en mäster prosa, vacker, innerligg och framförallt är den humoristisk skriven. En av hösten bästa svenska romaner.

Musik

Bo Kaspers Orkester — 8 & Viktoria Tolstoy — My Russian Soul

Brian Wilson — That Lucky Old Sun

Calexico — Carried to Dust & Giant Sand — proVISIONS

Daniel Johnston — indievärldens kultikon

Dimension Zero — He Who Shall Not Bleed & The Haunted — Versus

Dungen — 4; Mogwai — The Hawk Is Howling; Mercury Rev — Snowflake Midnight & Vetiver — Things of the Past

Gary Moore — Bad for You Baby

Glasvegas — Glasvegas & Death Vessel — Nothing Is Precious Enough for Us

Jackson Browne — Time the Conqueror

Jenny Lewis — Acid Tongue

Kings of Leon — Only by the Night

Korta musikrecensioner XLIII

Lambchop — OH (ohio)

Motörhead — Motörizer (Dr. Indie)

Motörhead — Motörizer (Dr. Rock)

Ne-Yo — Year of the Gentleman & Nelly — Brass Knuckles

Nine Inch Nails — The Slip

Nordpolen — På Nordpolen & Hello Saferide — More Modern Short Stories from Hello Saferide

P. F. Sloan — Here’s Where I Belong: The Best of the Dunhill Years 1965–1967

Poisonblack — A Dead Heavy Day & Zebrahead — Phoenix

Scars on Broadway — Scars on Broadway

Soulfly — Conquer

Strangers in Wonderland — Shadow

The Haunted — Versus

Tv on the Radio — Dear Science

Volbeat — Guitar Gangsters & Cadillac Blood (Miss Vampyria)