Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debattartikel

Halvtid

Vad vill de borgerliga egentligen? Vill man återigen bli en historisk parantes, eller vill man bli en väl etablerad politisk kraft att räkna med även i framtiden?

Ja, ska man summera två års regerande är dessa frågor och fler klart befogade. Två år återstår till nästa val och ingenting är självklart när det utgången av detta. Så vad väntar i framtiden och vad måste regeringen egentligen göra för att rättfärdiga sin egen existens och att kunna få förtroende för ytterligare en mandatperiod.

Den nuvarande regeringens första tid vid makten kunde ha börjat på ett bättre sätt. Ingen glömmer väl det klanteri som präglade alla turer kring ett antal ministrar med mer eller mindre urusel bedömningsförmåga som alla hade den gemensamma nämnaren att de fick avgå på grund av medietrycket deras beteende skapade. Det blev inte bättre av att statsministerns egen statssekreterare gick på krogen under arbetstid för att sippa vin och pussa journalister, ingen har i kölvattnet på den händelsen diskuterat hur Papanazifotografen som tog bilderna kunde veta vad han skulle hitta sitt tilltänkta offer.

Ett antal valhänta hanteranden av diverse frågor som till exempel hur Mats Hådell till en början skötte försäljningen av Vin & Sprit, skapade en situation där man nästan trodde att oppositionen var den som styrde och att regeringen var befann sig på reträtt. Det var inte så förtroendeingivande med andra ord. Men droppen kom i våras då regeringen lade fram sitt färdigarbetade förslag till ny FRA-lag. Att regeringen för länge sedan har tappat all trovärdighet i frågan finns inte mycket att orda om därför att frågan har skötts klantigt minst sagt, det blir inte bättre av att själva förslaget är fullständigt absurt till sitt innehåll. Men när det dessutom visar sig att inte bara har frågan alienerat riksdagsmän som borde agera lojalt därför att de har borgerliga förtecken, utan frågan har dessutom drivit kärnväljare att överge sina borgerliga ideal ja då var det så illa något kan bli.

Det regeringen har gjort om man ska sammanfatta det hela, är alltså att man naggat ordentligt på förtroendekapitalet och till sist toppat hela soppan med att lägga ett förslag som väckt en sådan avsky hos svensken, att inte ens borgerliga väljare som jag själv längre känner att de kan rösta borgerligt. Svårslaget om jag ska drämma till med en kommentar i ett enda ord.

Till en början skylde jag själv på bristen på erfarenhet, rutin och att man behövde mer tid för att bli varma i kläderna. Sedan började dock tvivlet att smyga sig in när inget blev bättre, snarare tvärtom och i och med hela FRA-debatten så har i alla fall tillfälligt hela mitt förtroende skingrats och jag tror inte jag är ensam om den känslan. Så vad ska vår statsminister göra för att vända den skutan som obönhörligen seglar mot ett katastrofval och som inte har mycket förtroendekapital kvar?

Sverige går mot en lågkonjunktur precis som övriga västvärlden, det är nog alla överens om. Detta innebär naturligtvis nya utmaningar för den sittande regeringen och här ligger den första nyckeln till framgång för denna. Kan man rida ut den ekonomiska krisen och visa att man kan föra en ansvarsfull politik som leder till en så mjuk landning som möjligt för så många som möjligt så är en del vunnet men knappast allt. Detta kräver en aktiv arbetslöshetsbekämpning värd namnet, det kräver en politik som inger förtroende både hos industri och medborgare och det kräver en politik som håller räntan på drägliga nivåer. Lyckas inte regeringen i det arbetet kan den nog lika gärna kasta in handduken redan nu.

Nästa steg regeringen måste ta är att se till att desarmera hela FRA bomben, det bästa sättet att göra det är att helt enkelt skrota hela förslaget. Alternativet är helt enkelt att arbeta om hela förslaget och se till att återkomma med ett nytt förbättrat vid ett senare tillfälle. Om jag får vara så fräck, så föreslår jag att ett sådant nytt förslag är så radikalt förändrat att ingen som vill värna om medborgarnas frihet och rättssäkerhet kan ta anstöt vilket inte är fallet med det nuvarande förslaget. Vill man vinna nästa val är det säkrast att man lever upp till grundläggande respekt för de mänskliga rättigheterna, annars kan man återigen säga Hasta La Vista.

Det tredje steget måste bli att börja föra en politik som är konsekvent, som inte slår mot en enskild grupp och som inger förtroende. För att tala klarspråk, väljer man att fortsätta att gynna en grupp på bekostnad av andra kommer inte den nuvarande politiken att fungera länge till. Att komma med vad som i det närmaste bara går att beteckna som luftreformer som skattesänkningen för pensionärer som handlar om några hundralappar i månaden, duger inte längre. Redan innan den reformen är genomförd kan man konstatera att den förmodligen kommer att bli ett jätteslag i luften och att den för de flesta kommer att göra vare sig till eller ifrån.

Men det fjärde och sista steget är kanske det viktigaste. Alla åtgärder och alla reformer måste kommuniceras och motiveras, det vill säga de måste ut i media, de måste få en pedagogisk förklaring och det måste finnas en förklaring så att det inte framstår som om regeringen representerar en eller få intressegrupper. Det som jag mer konkret tänker på är diskussionen om en kommande bolagsskattesänkning som i teorin skulle kunna framställas som en reform som bara gynnar bara de som redan har när det i själva verket handlar om att anpassa sig till omvärlden för att kunna behålla svenska jobb inom landet. För att ro det i land måste man dels ha media på sin sida, man måste kommunicera det så att en vanlig människa kan acceptera och förstå det och man måste framställa det för vad det är annars kan hela tanken slå tillbaka med katapulteffekt. Just nu är inte Fredrik Reinfeldts eller regeringens förhållande till media sådant att man automatiskt kan räkna med ett obetingat stöd, så jag föreslår att man börjar där annars kan alla involverade nog glömma att man kan ro förslaget i land utan att spela sossarna rakt i händerna. Det vill säga hela reformen kommer att framställas som en enda orgie i gynnande av de som redan har.

På punkt efter punkt måste regeringen leva upp till en miniminivå av kompetens och handlingskraft, kanske måste Fredrik Reinfeldt också snabbt börja tänka på nya ministrar då flertalet inte kan betecknas som ens godkända. Han måste spela ut hela sitt register av ledarskap, om han har något, för att se till att alla har en vision om något annat än sossepolitik i lightformat. Han måste få alla att arbeta som ett team mot ett gemensamt mål och visualisera detta mål. Han måste städa bort alla avarter som fött en så fantastiskt patetisk politik som den som fört fram FRA-lagen, men som också lett fram till en så misslyckad reform som tandvårdsreformen där vi närdes en gigantisk förhoppning om en mör kalvfilé men där de berörda fick en självdöd och seg höna.

Hela paketet måste marknadsföras och motiveras via media istället för att hela tiden hamna i försvarsställning där man måste försvara idéer och visioner för en uppretad och stridslysten journalistkår vars sympatier har svängt 180 grader.

Lycka till Fredrik, du har ett jättearbete att se fram emot de närmaste två åren. Inte nog med att alla idéer har förskingrats, tidvattensvågen har vänt och det visar sig inte minst i opinionssiffrorna vi serveras snart varje dag. Ska dessa kunna vändas bör vi nog serveras mer än vad vi fått hittills.

Dr. Da Capo

Musik

Bo Kaspers Orkester — 8 & Viktoria Tolstoy — My Russian Soul

Brian Wilson — That Lucky Old Sun

Calexico — Carried to Dust & Giant Sand — proVISIONS

Daniel Johnston — indievärldens kultikon

Dimension Zero — He Who Shall Not Bleed & The Haunted — Versus

Dungen — 4; Mogwai — The Hawk Is Howling; Mercury Rev — Snowflake Midnight & Vetiver — Things of the Past

Gary Moore — Bad for You Baby

Glasvegas — Glasvegas & Death Vessel — Nothing Is Precious Enough for Us

Jackson Browne — Time the Conqueror

Jenny Lewis — Acid Tongue

Kings of Leon — Only by the Night

Korta musikrecensioner XLIII

Lambchop — OH (ohio)

Motörhead — Motörizer (Dr. Indie)

Motörhead — Motörizer (Dr. Rock)

Ne-Yo — Year of the Gentleman & Nelly — Brass Knuckles

Nine Inch Nails — The Slip

Nordpolen — På Nordpolen & Hello Saferide — More Modern Short Stories from Hello Saferide

P. F. Sloan — Here’s Where I Belong: The Best of the Dunhill Years 1965–1967

Poisonblack — A Dead Heavy Day & Zebrahead — Phoenix

Scars on Broadway — Scars on Broadway

Soulfly — Conquer

Strangers in Wonderland — Shadow

The Haunted — Versus

Tv on the Radio — Dear Science

Volbeat — Guitar Gangsters & Cadillac Blood (Miss Vampyria)