Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konst

Moderna Museet: Max Ernst — Dröm och revolution

Max Ernst.Dr. Indie och Susanna i redaktionen vandrade länge och väl genom salarna för att beskåda Max Ernst som inte varit utställt sedan 1969 i Sverige. Surrealisten som var min personliga hjälte, åtminstone förr om åren. Men plötsligt inser jag att hans verk inte längre har den statusen hos mig, utan hans motiv och rörelser fastnar inte i mitt hjärta. Utan det förfaller att bli tröttsamma upprepningar och den elastiska dynamik jag fann i hans verk är bortblåst ut ur mitt mentala landskap. Vi båda blir lite besvikna på föreställningen. Jag undrar då varför jag inte kan ta del av Max Ernst dadaistiska och surrealistiska världsbilder; den programförklaring som André breton i sitt surrealistiska manifest lanserade redan på 20-talet var min livsluft. Max Ernst liksom hans vän Salvadore Dali presenterade var manifestationer i satirisk bildad konst som var så lätt att ta till sig. De övningar i drömmar — såsom mardrömmar liksom vackra drömmar hade en sorts finkalibrerande estetik som jag då älskade av den enkla anledningen att den här formen av konst gick hem i min värld.

Max Ernst.Stundtals är det svårt att förstå varenda symboliska liten gest som hans bilder är fyllda av. Max Ernst är en bidad konstnär så att man kan sitta och tolka in varje detalj om man känner för det. Det är överdådigt med koder, gåtor och lösa trådar så att man blir mätt på alltihopa. Konsten har tappat gadden här och jag tröttnar på att vandra omkring när så många av hans tavlor är alltför snarlika i motiven medan tavlornas titlar ändrar namn. Tro mig jag avskyr att påstå eller påpeka detta samband att trisstesen övervinner min kärlek till Max Ernsts konst. Det finns en del verk som är konstnärliga mästerverk, naturligtvis. Men det mönster som framträder med dessa abstrakta likadana linjer är bara tröttsamma at beskåda. Tavla efter tavla blir den upplevelsen alltmera större för varje ny tavla vi båda ser. Jag vill säga att det var en besvikelse att se Max Ernst. Man kanske skulle låta minnets av hans mästerskap dröja sig kvar. Men det vore att ägna sig åt illusionsmakeri. Max Ernst är nog lite passé i min intellektuella och humanistiska sinne helt enkelt.

Musik

Bo Kaspers Orkester — 8 & Viktoria Tolstoy — My Russian Soul

Brian Wilson — That Lucky Old Sun

Calexico — Carried to Dust & Giant Sand — proVISIONS

Daniel Johnston — indievärldens kultikon

Dimension Zero — He Who Shall Not Bleed & The Haunted — Versus

Dungen — 4; Mogwai — The Hawk Is Howling; Mercury Rev — Snowflake Midnight & Vetiver — Things of the Past

Gary Moore — Bad for You Baby

Glasvegas — Glasvegas & Death Vessel — Nothing Is Precious Enough for Us

Jackson Browne — Time the Conqueror

Jenny Lewis — Acid Tongue

Kings of Leon — Only by the Night

Korta musikrecensioner XLIII

Lambchop — OH (ohio)

Motörhead — Motörizer (Dr. Indie)

Motörhead — Motörizer (Dr. Rock)

Ne-Yo — Year of the Gentleman & Nelly — Brass Knuckles

Nine Inch Nails — The Slip

Nordpolen — På Nordpolen & Hello Saferide — More Modern Short Stories from Hello Saferide

P. F. Sloan — Here’s Where I Belong: The Best of the Dunhill Years 1965–1967

Poisonblack — A Dead Heavy Day & Zebrahead — Phoenix

Scars on Broadway — Scars on Broadway

Soulfly — Conquer

Strangers in Wonderland — Shadow

The Haunted — Versus

Tv on the Radio — Dear Science

Volbeat — Guitar Gangsters & Cadillac Blood (Miss Vampyria)