Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Hårdrockspecial

Deep Purple — In Rock 1970

In Rock — symfonirockens heliga Graal

Deep Purple — In Rock.I juni 1970 släpptes Deep Purples femte skiva In Rock. Den markerad inte bara en nystart för den andra uppsättningen av gruppen, den innebar också en ny inriktning på musiken. Borta var den gamla stilen med en mer symfoniskt baserad pop och rock, istället var musiken ren rak hårdrock av ädlaste slag med starka inslag av symfonins utsvävningar och melodiska måleri. Skivan gick på nock av två skäl, det första var att den var en fullständig orgie i banbrytande hårdrock där gitarr och orgel var chefsdirigenter i ett fullständigt kaos av bröl och bröt utan att för den skull sakna nyanserna och lugnet som i Child in Time. Det andra skälet är att sällan har i varje fall jag hört en skiva som är lika pardonlöst rockig, samtidigt som den är överjordiskt bra. Bra därför att den konsekvent genomför det gruppen förutsatt sig att göra, spela in en skiva som bryter ny mark samtidigt som den fullständigt briljerar i instrumenteringen. Förutsättningarna för den här plattan är så här i efterhand ganska klara. Fem fulldrillade medlemmar i ett band vill inte bara visa vad de kan göra när de får trolla med sina instrument, de ville skriva låtar som inte bara passar det syftet de ville skriva låtar som tar musiken till nya höjder och till sist vill de visa att detta var dåtidens mest tajta band som inte gick att piska som något annat sumosado.

Inledningen till den här plattan är bara den klassisk, i Speed King visar bandet hur en låt ska skrivas. En gitarr brölar loss som på överdos av speed, kör loss så den halkar ut i höger högtalare och använder sig av allt vad boxar och rundgång heter. Mitt i det sjukt härliga kaoset stannar den till, tonar ut och övergår till att bli en orgel! Denna ligger i mjukaste sordin och börjar måla ut en slinga hämtad från klassisk mark. Den klassiska symfoniska musiken lurar i bakgrunden när Jon Lord lägger tonerna i en härlig följd. Här finns spår av Bach, Rimski-Korsakoff. Precis när den är som mest harmonisk exploderar låten igen med allt vad gruppen har att ge. Samspelet mellan Ritchie Blackmore’s gitarr och Jon Lord’s orgel är hemligheten bakom det så dynamiska soundet gruppen visar upp, vilket visas tydligast i mitten av låten där båda får briljera i ett solo som både andas jazz och klassisk musik i samma andetag. I slutet av låten kommer ett slutcrescendo som jag tror få hade hört maken till vid den tidpunkten. Den här låten är talande för hela plattan, balansen och samarbetet mellan orgel och gitarr som båda är utmärkt hanterade, uppbackat av trummor som också de är något i hästväg vad gäller teknik och utförande och till sist över alltihop Ian Gillans distinkta sång som ytterligare ett instrument.

De utmärkta låtarna är nästa kapitel och vilket kapitel det är. Tung Muhammed Ali-inspirerad rock som ger utrymme för både ett durkdrivet musicerande, men också en stilstudie i nyskapande rock som etablerar bandet som fullständigt unikt och nyskapande. Här ryms mest stenhård rock, där av namnet på plattan, men här finns också utrymme för nyanserna. Låten Child in Time är kanske det tydligaste exemplet på detta. En låt som börjar i det mjukaste mjuka för att sakta instrument för instrument byggas upp. När crescendot till slut nås är det dags att bygga ner låten för att till sist bygga upp den igen. Det är dessutom den enda låten på plattan där texten faktiskt spelar en avgörande roll.

Förutom den låten är det ren hårdrock som gäller. Det är de tunga riffens skiva och jag misstänker starkt att när skivan kom var hem och skola ute och propagerade varför just denna skiva var djävulens musik. Då hade de inte hört Black Sabbath’s debutplatta. I en låt som Living Wreck biter till och med orgeln så styggt att man misstänker att tangenterna egentligen är draktänder som slipats om till fyrkanter, en tvättäkta skräckorgel med andra ord. Annars är det gitarrhookarna man kommer ihåg mest, utan dessa hade det inte varit en hårdrocksskiva. I varje låt får Ritchie Blackmore tillfällen att fälla både bombmattor och riff som överträffar det mesta. Eftersom gruppen vid den här tiden var förtjust i ett slags förvrängt sound på instrumenten bänder och vänder herr Blackmore på det mesta till dess att in är ut och ut är in. I låten Hard Lovin’ Man vränger och vrider både Blackmore och låt på sina respektive sound till man tror att det inte går att upprepa men det är precis det de gör i nästa ögonblick. Gitarren gnyr, gnäller, skäller, ylar, vrålar, tuggar fradga och får alla livsnjutare att le en smula. Blackmore får till och med tillfälle att leka lite med våra öron när han gör en gränsöverskridare få väntar sig. I låten Flight of the Rat fortsätter han sin vana trogen att smiska våra öron till alla hårdrocksälskares stora förtjusning, men i slutet av låten brakar han ut i dikesrenen och levererar äkta James Brown-funkackord som får ögonbrynen att åka upp och ner i en oanad fart. Också Lord bidrar till detta när han får orgeln att fräsa, väsa, viska, piska, pocka och locka.

Lite i skymundan får trummisen Ian Paice jobba mest bakom, men som han gör det. En del av de sakerna han gör är totalt omöjliga, lyssna till exempel på världens första hårdrockstrummarsolo i Flight of the Rat som dessutom är den första gången i varje fall jag hör att någon spelar dubbla fotpukor.

Så skapades ett litet stycke historia som än i denna dag består, få skivor är så avgörande att de består tidens tand i årtionden men denna gör det. Få gånger har en skiva nämligen avgjort en hel genre på ett tydligare sätt. Utan det här albumet hade kanske inte Uriah Heep låtit som de gjorde, inte heller hade världen begåvats med grupper som Budgie, Yes, Emerson Lake & Palmer och slutligen skulle kanske gruppen Rush tagit en annan utveckling. Allt detta för att en grupp visade att rock går att kombinera med symfonisk musik och genast uppstår en ny musik. Eftersom In Rock är en rätt hård skiva för tidens mått mätt, kom den att betyda en hel del för utvecklingen av den sidan också. Utan detta album kanske Sweet hade fortsatt att göra snälla calypsolåtar som Poppa Joe, istället för att göra stygg Rock ’n’ Roll som de kom att göra i den senare delen av sin karriär.

Deep Purple visade med In Rock dessutom att man kunde göra en låt som är 10 minuter lång, utan att den blir ointressant. Ett faktum Led Zeppelin däremot gick bet på många gånger enligt mig. Därmed satte Deep Purple igång en utveckling som blev rätt typisk för 70-talets hårdrocksscen.

På så många plan har alltså denna platta betytt så mycket att den knappast går att avfärda. Så är du intresserad av hårdrock är In Rock att rekommendera, för få gånger kan man läsa in så mycket av vad som senare skulle bli genrestandard ur en enda platta.

Dr. Da Capo

Musik

Bo Kaspers Orkester — 8 & Viktoria Tolstoy — My Russian Soul

Brian Wilson — That Lucky Old Sun

Calexico — Carried to Dust & Giant Sand — proVISIONS

Daniel Johnston — indievärldens kultikon

Dimension Zero — He Who Shall Not Bleed & The Haunted — Versus

Dungen — 4; Mogwai — The Hawk Is Howling; Mercury Rev — Snowflake Midnight & Vetiver — Things of the Past

Gary Moore — Bad for You Baby

Glasvegas — Glasvegas & Death Vessel — Nothing Is Precious Enough for Us

Jackson Browne — Time the Conqueror

Jenny Lewis — Acid Tongue

Kings of Leon — Only by the Night

Korta musikrecensioner XLIII

Lambchop — OH (ohio)

Motörhead — Motörizer (Dr. Indie)

Motörhead — Motörizer (Dr. Rock)

Ne-Yo — Year of the Gentleman & Nelly — Brass Knuckles

Nine Inch Nails — The Slip

Nordpolen — På Nordpolen & Hello Saferide — More Modern Short Stories from Hello Saferide

P. F. Sloan — Here’s Where I Belong: The Best of the Dunhill Years 1965–1967

Poisonblack — A Dead Heavy Day & Zebrahead — Phoenix

Scars on Broadway — Scars on Broadway

Soulfly — Conquer

Strangers in Wonderland — Shadow

The Haunted — Versus

Tv on the Radio — Dear Science

Volbeat — Guitar Gangsters & Cadillac Blood (Miss Vampyria)