Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Hårdrockspecial

Hårdrockens historia

Var kom hårdrocken ifrån? Hur uppstod den och varför uppstod den? Vad hade den för musikaliska referenser?

Ja, de där frågorna är inte helt ointressanta och syftet med denna artikel är att försöka bena upp det där. Svaret finns framför allt i tre olika traditioner som alla skapades mellan åren 1962 till 1969 i England. När dessa flöt ihop i flera gruppers musik 1969 och 1970 så uppstod en symbios av alltihop och denna kom att benämnas ”hårdrock”. De tre traditionerna var den yngre mer förbannade, bluesexperimentet och den symfoniska rocken som växte fram från och med 1967.

De unga och de arga

1964 Gjordes en av samtidens mest brutala låtar som dittills hade skapats. Den seglade rakt upp på plats nummer ett och blev snabbt låten alla pratade om, ingen hade hört något så råbarkat förut. Låten jag talar om? You Really Got Me med Kinks naturligtvis! Ska jag kommentera den med egna ord så finns det väl få låtar som betytt så mycket för så många som just den låten. Den kom att inspirera punken, den kom att vända hela musikhistorien från snällpoppen som dittills hade varit den förhärskande stilen, och istället se till att stökigheten och brutaliteten i musiken fick sin givna plats inom rocken och den kom till sist att se till att starta den utvecklingen som så småningom ledde fram till hårdrockens skapande. Med andra ord, få låtar har kommit att betyda så mycket för så många. Det främsta kännetecknet var den rytmiska och grymt distorsionsförvrängda gitarr som både fungerade som intro och ett av låtens bärande teman. Det finns rykten som säger att det finns en speciell historia bakom det där gitarrsoundet som Dave Davies lyckades få fram den där gången 1964, ingen vet dock om den är sann så ta nästa mening med några nypor salt. I början av sin karriär hade Kinks inte råd med roadies när man var ute och spelade, bandet riggade därför sin egen utrustning och en gång gick det inte bättre än att Dave Davis satte ner en förstärkare lite oförsiktigt. På den tiden hade förstärkare radiorör av glas och ett sprack av behandlingen, ingen i bandet hade reservrör med sig så bandet fick spela med rör som gått åt pipan. Resultatet blev ett skorrande, morrande ljud som väckte sensation och därför fortsatte bandet med att spela med ett rör trasigt. Detta blev till sist synonymt med ett kännemärke för bandet som nu etablerat sig som allt annat än medelklasstrevliga poppojkar.

En annan låt som måste nämnas i detta sammanhang och som till lika stor del kom att betyda en hel del framför allt för punken, är The Who’s My Generation. Det nyskapande med den låten var att den kom att definiera skillnaden mellan det nya och det gamla, mellan den unga generationen och den äldre och visa att alla är inte lika, att alla måste få vara sig själva på sina egna villkor. Här spelade texten en betydande roll i detta arbete, lyssna bara på textraden där Roger Daltrey sjunger ”Why don’t you all f-f-f-fade away”. Han menade naturligtvis något helt annat än han sjöng, men alla förstod ändå att f-f-f-fade away bara var kod för xxxx. En hel generation med ett behov av att få säga till sina föräldrar vad de egentligen tyckte, kunde därmed helt unisont komma ut ur garderoben och säga till dessa att xxxx xxxxxxx xxxxxxx xxx xxxxx.

Båda låtarna satte igång en process där det blev helt okej att spela en mer brutal musik och utvecklingen gick plötsligt i ett svindlande tempo. Samma år som The Who får sin stora hit med My Generation, flyttar Jimi Hendrix till London och skapar sin grupp The Experience och 1967 debuterar den gruppen. Hans låtar understryker att den nya lite mer brutala utvecklingen, bärs upp av elgitarren och ingen kunde väl visa den utvecklingen på ett bättre sätt än Jimi Hendrix. Många av hans låtar är en hybrid av blues och rock i en förvrängd form av musik som tangerar nya gränser där en och annan pekar mot hårdrock som en framtida utveckling. 1969 Kröntes Jimi Hendrix karriär med en spelning på den festival som kom att gå till historien som höjdpunkten för hippierörelsen, Woodstock var och är en klassiker och en katastrof där musiken många gånger inte bara var intressant utan också unik. Samtidigt fanns det mer narkotika än tillgång till mat på området vilket ju inte var så bra. Men vad som var så bra var Jimi Hendrix som mitt i sin konsert gör det som ingen som hört det glömmer bort — en version av Stars and stripes (USA:s nationalsång) där gitarren kved stönade och gnällde som ingen annan gitarr hade gjort innan och knappast heller efter.

Blues Blues Blues

En rad andra grupper måste nämnas som huvudinspiratörer till den här skolan. Det gemensamma var att de alla arbetade under den oerhört dynamiska perioden under 60-talet och de kom alla från England. Ytterligare en gemensam nämnare var att de alla flyttade fram gränserna inom musiken, och gjorde en ny form av rock som började ta form 1967-1968 där ett hårdare sound började framträda. Men den tydligaste gemensamma nämnaren var att musiken dessa grupper spelade var ett experiment med bluesen. Gitarren fick naturligtvis alltid huvudrollen, och denna användes till att skapa ett sound som fick många ur den äldre generationen att ropa på censur.

Storbritannien var från och med tiden kring 1962 ett tillhåll för ett livligt experimenterande med bluesen. Det började med band som försökte spela en ren rak blues där de började med att göra covers på olika amerikanska artisters låtar, och fortsatte med att komponera låtar själva. Rolling Stones, Yardbirds, Procol Harum, Spencer Davis Group är bara några av de exempel på grupper som kom och gick under perioden, och som ibland också gick vidare för at fortsätta till våra dagar. Musiken dessa grupper spelade var förutom grunden blues, en mylla av avstickare i en annars ganska traditionell musikstil som ändrats lite på de hundra till hundrafemtio åren musiken existerat. Experiment och tangeringar av osynliga gränser var alltså snarare regel än undantag och det var någonstans mot slutet av sextiotalet utvecklingen gick så långt att hårdrocken började växa fram ur detta testande av gränser.

Att gitarrtekniken gick framåt betydde bara mer experimenterande och mer tänjande av gränser. Mot slutet av sextiotalet exploderade nämligen utvecklingen av gitarren, olika boxar kom för effekter bland annat wah-wah och fuzz, mickarna i gitarrerna genomgick förändringar och till sist började musiker som Jimi Hendrix utforska hur man kunde använda rundgång så maximalt som möjligt.

Det finns några artister och låtar man inte kommer runt när det gäller utvecklingen mot hårdrock. Förutom de unga arga och alla bluesgrupper, lyckades denna kategori musiker pricka in det som höll på att hända i en låt eller på en skiva. Några är kända, andra har historien glömt bort men inte desto mindre har de betytt allt för utvecklingen. Några av dem tänkte jag vi skulle presentera nu för att visa att utvecklingen skedde hela tiden inom alla genrer och att det var i smältdegeln mellan alla stilar som hårdrocken uppstod.

Terry Reid var sångaren och gitarristen som på sin meritlista kunde skriva sådana tunga saker som att ha blivit erbjuden att tillsammans med Jimmy Page skapa den nya gruppen The New Yardbirds som blev embryot till Led Zeppelin. Terry tackade dock nej för att han var redan uppbokad att ge sig ut som förband åt Rolling Stones på deras Amerikanska turné 1969, en turné som för övrigt kom att präglas av katastrof då en person stacks ihjäl under konserten i Altamont av Hells Angelsmedlemmar som själva utsett sig till bodyguards. Han föreslog istället Robert Plant från gruppen Band Of Joy som han sett några månader tidigare. Terry Reid blev också erbjuden att bli Deep Purples nya sångare när dessa bytte ut originalsångaren Rod Evans men också detta erbjudande avböjde Terry Reid. Istället gick till Ian Gillan som med några avbrott varit gruppens sångare sedan dess.

Istället för att aspirera på att bli framtida multimiljardär satsade Terry Reid på sin egen karriär och den innefattade flera skivor som än i denna dag är fortsätter att komma ut. Hans musikaliska bidrag är också det digert och bland annat är han en av dem som skapade det nya soundet med stygga gitarrer jag pratade om tidigare. I en låt som Tinker Taylor från 1969 mejslar han ut det som kom att kallas hårdrock redan året efter. Låten är egentligen en traditionell engelsk popdänga men är betydligt tyngre och har ett kompakt komp som pekar mot något annat. Över alltihop ligger en skrikande entonig gitarrton som skär genom märg och ben.

Pretty Things var bandet som uppstod ur Little Boy Blue And The Blue Boys där också Mick Jagger, Brian Jones och Keith Richard gästade innan de skapade Rolling Stones. Dick Taylor var från början gitarrist i bandet, men då Brian Jones anslöt sig till bandet petades han ner till att spela bas. När projektet så småningom skingrades till ett gäng olika grupper gick Dick Taylor vidare och skapade Pretty Things. 1968 Släppte de plattan SF Dreams och på denna återfinner man bland annat en låten Old Man Going som stakade ut vägen framåt mot hårdrocken. Ungefär en halv minut in i låten kommer en riffig och giftig gitarr in med uppbackning av sång som låter som en tidig förlaga till Ozzys sätt att sjunga i Black Sabbath två år senare. En tung rytm som får Madam Kerstin att framstå som en glad amatör, utgör grunden och resultatet blev att ytterligare ett litet steg tagits mot hårdrocken. Denna grupp finns än i denna dag och gör regelbundet turnéer och konserter.

The Open Mind var gruppen som tog sitt avstamp i den psykedeliska scenen som uppstod 1966-1967 där LSD spelade en avgörande roll för musikens utformning. En ohälsosam tradition som gjorde att många miste förståndet, bland annat en av scenens chefsarkitekter Syd Barret från Pink Floyd. Men medlemmarna i The Open Mind överlevde och gick vidare. 1969 släppte de en single som kom att bli omtalad, för återigen började spekulationerna om hur rockmusik och knark inspirerade varandra då låten var full av associationer och inspiration som snacket sa kom från ett alltför ivrigt knaprande av medel ingen visste namnet på. Hur det än var med den saken så hette låten Magic Potion och är ett av de tydligaste exemplen på att något nytt höll på att hända på musikfronten. Med sin tunga riffiga gitarr som ligger som en bombmatta under sången kom den att inspirera många att gå vidare i samma fotspår. Och visst är låten ett stort steg mot hårdrock om ni frågar mig. Framför allt hur gruppen har lagt in en helt ny dimension i gitarrens sound och riff visar att det där nya redan var på väg att skapat då gruppen släppte singeln.

1968 släppte den Engelska gruppen Second Hand sin platta Reality. Bandet hade uppstått i efterdyningarna av den psykedeliska scenen och det hörs på plattan som fortfarande bär tydliga spår av denna musikform. I en av låtarna — Rhubarb! — blir det plötsligt övertydligt igen vad som håller på att hända. Här har vi en klar fingervisning om vad som komma skall när gruppen låter en gitarr mejsla ut en melodislinga som kommer att inspirera band som kom att arbeta i hårdrockssvängen. Tung, fet och riffig med en melodislinga som kommer att gå igen i olika former ända fram på 70-talets första år. Grym rock med inslag av psykedeliska irrfärder gjorde låten till en given diskussionsgrund och en ständig påminnelse om att det var någonstans här hårdrocken uppfanns.

Procol Harum är för eftervärlden mest känd för Whiter Shade Of Pale från 1967. Vad som är mindre känt är att gruppen gjorde en del betydligt hårdare låtar där de experimenterade med bluesen. En av dessa låtar var Long Gone Geek som 1969 blev B-sida till singeln A Salty Dog, i efterhand har den dock släppts som bonusspår till fullängdsskivan A Salty Dog. I låten Long Gone Geek brakar helvetet löst i form av tungt bluesriff där tyngden framför allt gör att hårdrocken egentligen bara lurar runt hörnet.

Inför skivan If Only For A Moment spelade bandet Blossom Toes in demon Peace Loving Man som senare kom att bli ett bonusspår på återutgåvan av skivan. Inledningen med ett tungt riff och en enformig malande melodi i både gitarr- och sångspår känns igen från tidiga produktioner från Black Sabbath, problemet är bara att Blossom Toes hann först. Mitt i låten kommer ett avbräck med mystiska ljud och flummiga gitarrer och här känner man igen mycket av tidiga Marilyn Manson-influenser i framför allt sångeffekter, men återigen var definitivt Blossom Toes före.

Bandet hade uppstått i kölvattnet på den psykedeliska vågen 1967 och var bara verksamt mellan 1967 och 1969 då de gick i graven. I slutet av karriären och i och med plattan If Only For A Moment tog gruppen ut svängarna och började orientera sig från det tidigare psykedeliska soundet och mot ett mer brutalt och råare rocksound som fick många ögonbryn att höjas. Här visade bandet att de definitivt hade känselspröten ute som kände av de nya vindarna som blåste mot ett nytt sound, en stil som senare alltså kom att betecknas som hårdrock.

Symfoniska experiment

Runt 1967 satte en trend igång hos vissa band som handlade om en kombination av klassisk musik och rock. Många av dem hade mycket riktigt en utbildning på respektive instrument som anknöt till den klassiska musiken i konservatorier. En grupp som Deep Purple till exempel började som en symfonisk rockgrupp där åtminstone en medlem, John Lord på orgel, hade konservatorieutbildning. Hans bidrag till musiken blev att i all rock väva in Bachskalor och kopplingar till samma Bach i form av inspiration från denna lysande tonsättare. Det tydligaste exemplet från den tidigaste perioden av gruppens bana är 1969 års platta Concerto For Group And Orchestra där gruppen framför musik tillsammans med Royal Symphony Orchestra. Hela projektet var Jon Lords skötebarn och här fick hans konservatoriebakgrund blomma ut till fullo för första gången.

Ett annat band — Jethro Tull — baserade sin musik på blandningen av rock, engelsk folkmusik och symfonisk musik. I deras musik fanns ett stort utrymme för experiment och instrumentering som inte rocken sett förut, Jethro Tulls sångare — Ian Anderson — var inte främmande för soloutflykter på tvärflöjt, ett instrument som blev gruppens kännemärke. En intressant detalj i den gruppens sättning är att 1968 hade gruppen Tony Iommi på gitarr som medlem, samma Iommi gick redan året efter vidare och var en av hjärnorna bakom Black Sabbath.

Härdsmälta och hårdrock

Fram till 1968 skapades grundförutsättningarna för hårdrocken, experimentet med bluesen var den främsta källan till utvecklingen men bidragande var också psykedeliska experiment och de unga arga från mitten av 60-talet. Symfonirocken gjorde sitt intåg från 1967 men började färga av sig på hårdrocken först 1970 när de största inom genren — Deep Purple — släppte sin första platta inom genren hårdrock smakfullt betitlad In Rock. Men redan året innan kom vad som ansågs vara världens första hårdrocksplatta och den har det blivit tid att berätta om nu.

Den 12 januari 1969 släpptes alltså den första hårdrocksskivan. Led Zeppelins första skiva med titeln Led Zeppelin var något av en sensation när den kom, det var födseln av en ny musikstil som såg dagens ljus.

Gruppens historia började 1968 när Jimmy Page, gitarrist i gruppen Yardbirds, kastade in handduken och gick vidare i livet och karriären. Han hade redan förhandlat med Terry Reid om att skapa en ny grupp under arbetsnamnet The New Yardbirds, men denne avböjde och föreslog istället Robert Plant från bandet Band Of Joy som han kände sedan tidigare. Robert Plant tackade däremot ja och föreslog snart trummisen John Bonham att smiska pukorna och både Page och Plant var imponerade av vad Bonham kunde åstadkomma genom att piska skinn. Sist in kom John Paul Jones på bas genom att ringa upp Page om den lediga platsen och eftersom Page kände till honom sedan tidigare accepterades han i gruppen. Ungefär samtidigt släpptes idén om att kalla gruppen The New Yardbirds till förmån för Led Zeppelin. Samma år, 1968, rodde bandet iland ett kontrakt med Atlantic och snart hade bandet repat ihop låtarna som skulle utgöra materialet till första skivan. Låtarna var en förlängning av den blues framför allt Page förknippades med från Yardbirds, men musiken innehöll mer än så. Framför allt gruppens egna kompositioner som Good Times Bad Times och Dazed and Confused pekade i en helt annan riktning medan några av låtarna som var covers rymde både tradition och experiment.

I rekordsnabb takt spelades album nummer två in och redan den 22 oktober 1969 kunde gruppen presentera platta nummer två som kort och gott bara kallades II. Här mejslades gruppens sound ut än mer med låtar som Moby Dick och Whole Lotta Love och nu var hårdrockens musikaliska särmärke utmärkt. Det fanns inte längre någon tvekan, gruppen Led Zeppelin hade skapat något nytt som tidningarna betecknade som Heavy Metal eller på svenska hårdrock eller om du föredrar den senare påkomna titeln Metal. Snart skulle gruppen få fler efterföljare som inte kallade sig ”fans” utan ”musiker”, det vill säga det var dags att bredda begreppet och genren och välkomna fler utövare till den nya musikstilen.

Den 13 februari 1970 debuterade gruppen Black Sabbath med skivan med samma namn. Historien om Black Sabbath började egentligen i två grupper, Tony Iommi lämnade gruppen Mythology tillsammans med bandets trummis Bill Ward för att tillsammans med ytterligare en duo skapa en ny tung bluesgrupp som bättre skulle passa Iommis malande gitarrspel. Från Rare Breed kom bassisten Geezer Butler och sångaren Ozzy Osbourne och de fyra skapade tillsammans 1968 bandet The Polka Tulk Blues Company. Ytterligare medlemmar i slidegitarristen Jimmy Phillips och saxofonisten Alan ”Aker” Clarke anslöt sig redan samma år. Bandnamnet ansåg inte så särskilt lyckat, vilket jag livligt kan förstå, så snart blev bandet kända under det nya namnet Earth. Till en början spelade bandet bluescovers och Jimi Hendrixlåtar, gruppen gav sig ut på turné med materialet man repat ihop. I och med namnbytet fimpades också Jimmy Phillips och Alan Clarke, men också Tony Iommi lämnade i december 1968 gruppen för att istället ansluta sig till den progressiva folkrockgruppen Jethro Tull. Det samarbetet blev dock inte särskilt långvarigt för redan i januari 1969 återvände Tommy Iommi till Earth. Men ett problem dök upp för de nu fyra musketörerna Ozzy Osbourne, Tommy Iommi, Geezer Butler och Bill Ward, det fanns redan en engelsk grupp med namnet Earth. Dags med andra ord att fundera ordentligt.

Rakt över gatan från bandets replokal i Birmingham fanns en lokal biograf. På denna visades filmen Black Sabbath från 1963 med Boris Karloff i huvudrollen. Geezer Butler tyckte det var fascinerande att folk betalade för att bli skrämda, efter att dessutom ha läst en bok om ockultism föreslog han bandnamnet och de andra nappade. Snart hade de satanistiska inslagen som boken Geezer Butler läst, fört bandet in i en ny mörk musikstil starkt influerad av svarta krafter. Därmed bröt bandet radikalt mot i stort sett allt som samtiden kunde uppvisa i form av musik. Toni Iommis brötiga, malande gitarrstil, de mörka texterna som framfördes av Ozzys klassiska nasala stämma har idag blivit så klassisk och bildat en sådan skola att många har fortsatt i Black Sabbaths fotspår.

Deep Purple startade sin bana 1968 då bandet sattes ihop. Deras historia började med att trummisen Tony Edwards ex medlem i Searchers, ville sätta ihop en grupp med arbetsnamnet Roundabout därför att medlemmarna skulle kunna hoppa av och på lite som de själva ville. Snart hade han plockat ihop organisten Jon Lord som tidigare spelat med Ron Woods bror Art Wood, gitarristen Ritchie Blackmore som vid tillfället jobbade i Hamburg och flög hem för audition, till bassist utsågs Jon Lords gamle kompis Nick Simper och till sist anslöt sig två före detta medlemmar från gruppen The Maze, Ian Paice på trummor och Rod Evans på sång till gruppen. Budet gick till Ian Paice att få smiska trummor, därför att vid det här laget hade Tony Edwards lämnat gruppen. Gruppnamnet Roundabout ersattes efter en kort turné till Danmark våren 1968, istället antogs namnet Deep Purple som var Blackmores motförslag. Hösten det året landade gruppen ett skivkontrakt som mynnade ut i skivan Shades Of Deep Purple som kom i oktober 1968. Skivan gav gruppen en hit med låten Hush och bandet fick mersmak och gick vidare med nästa skiva. Redan samma år släppte bandet The Book Of Talesyn, men bara för den Amerikanska marknaden där gruppen slagit igenom mer än i Europa. Året efter blev det dags för den världsdelen att få höra den skivan. Samtidigt passade gruppen på att släppa inte mindre än två skivor till 1969, den första var studioplattan Deep Purple och den konsersalsinspelade Concerto For Band And Orchestra. Den första etablerade bandet som ett progressivt symmfonirockband med klara inslag av klassisk musik, den andra plattan bekräftade detta faktum. Concerto For Band And Orchestra var i mångt och mycket Jon Lords skötebarn, det var han som skrivit all musik och arrangerat banddelen, orkesterdelen fick han hjälp med av dirigenten Malcolm Arnold. Men 1969 var också året då de övriga i bandet sparkade Rod Evans och Nick Simper. Sökandet efter en ny sångare och bassist satte fokus på bandet Episode Six där sångaren Ian Gillan och bassisten Roger Glover huserade och snart hade de övertalats att gå med i Deep Purple istället, ett faktum som satte P för gruppen Episode Six som havererade.

Bandet fortsatte i ett hektiskt tempo med att turnera och spela in ett nytt album med de nya medlemmarna, en skiva som förutom nya medlemmar innehöll en ny musikstil. Bandet hade under reformeringen 1969 och i diskussioner kommit fram till att drastiskt lägga om inriktningen på musiken från den symfoniska stil bandet dittills spelat, till en mer rockbaserad musik med symfoniska inslag. I juni 1970 presenterades resultatet av det nya samarbetet i form av plattan In Rock. Albumet var resultatet av ett medvetet arbete med musiken där dynamiken mellan gitarr och orgel användes fullt ut, i botten låg Ian Paices trummor som ett hjärtslag och dessa tilläts att väva ut intrikata trumspår som i Flight of the Rat, och till sist över alltihop låg Ian Gillans röst som ett instrument och komplement till gitarr och orgel. Plattan räknas idag som en av hårdrockens klassiker därför att den var den första plattan med ren rak hårdrock där de symfoniska inslagen fick ett stort och viktigt utrymme. Den etablerade också gruppen som en supergrupp inom hårdrocken helt i klass med Led Zeppelin och Black Sabbath som hunnit före Deep Purple till målsnöret, men som inspirerat dessa till ytterligare en utveckling där deras gamla stil mötte den nya. Därmed var inte bara hårdrocken etablerad, den var också mångfacetterad med olika grupper som representerade olika stilar.

Det var alltså i ett slags hybrid mellan experiment med blues, unga arga låtar och symfonirock som hårdrocken uppstod. Utvecklingen tog fart under 1967 och 1968 och de första låtarna och skivorna började dyka upp under 1968 och 1969. Grupperna och musikerna som utövade den namnlösa musikformen, kom från olika traditioner med den gemensamma nämnaren blues och bluesexperimentet som den engelska musikscenen genomgick. Också den psykedeliska scenen bidrog med de långa svepande musikaliska partier och 1969 presenterade Led Zeppelin som första officiella hårdrocksgrupp den nya stilen. Visst fanns antydningar till den nya stilen innan Led Zeppelin men det är dom som fått ta åt sig äran av eftervärlden. Grupper som Black Sabbath och Deep Purple bidrog till att bredda det musikaliska begreppet ”hårdrock”, till att omfatta satanistisk, malande musik och symfoniskt inspirerad rock med grundfundamentet metal. Den musikaliska scenen hade därmed begåvats med ytterligare en stil och denna stil kom att dominera det nya årtiondet 70-talet. Det var först 1977 när punken som en motreaktion på bland annat heavy metal, bröt denna trend och skapade en rockstil som gick tillbaka till det mindre komplicerade och korta koncisa. Paradoxalt nog blev inte bara punken 1977 den tuvan som stjälpte hårdrocken, utan också den katalysatorn som gjorde att brittisk metal tog ett nytt steg in i en ny tid med grupper som Judas Priest, Def Leppard, Iron Maiden och Mötorhead.

Ur hårdrockens barndom

Led Zeppelin — Led Zeppelin.

Led Zeppelin — Led Zeppelin II.

Black Sabbath — Black Sabbath.

Deep Purple — In Rock.

Dr. Da Capo

Musik

Bo Kaspers Orkester — 8 & Viktoria Tolstoy — My Russian Soul

Brian Wilson — That Lucky Old Sun

Calexico — Carried to Dust & Giant Sand — proVISIONS

Daniel Johnston — indievärldens kultikon

Dimension Zero — He Who Shall Not Bleed & The Haunted — Versus

Dungen — 4; Mogwai — The Hawk Is Howling; Mercury Rev — Snowflake Midnight & Vetiver — Things of the Past

Gary Moore — Bad for You Baby

Glasvegas — Glasvegas & Death Vessel — Nothing Is Precious Enough for Us

Jackson Browne — Time the Conqueror

Jenny Lewis — Acid Tongue

Kings of Leon — Only by the Night

Korta musikrecensioner XLIII

Lambchop — OH (ohio)

Motörhead — Motörizer (Dr. Indie)

Motörhead — Motörizer (Dr. Rock)

Ne-Yo — Year of the Gentleman & Nelly — Brass Knuckles

Nine Inch Nails — The Slip

Nordpolen — På Nordpolen & Hello Saferide — More Modern Short Stories from Hello Saferide

P. F. Sloan — Here’s Where I Belong: The Best of the Dunhill Years 1965–1967

Poisonblack — A Dead Heavy Day & Zebrahead — Phoenix

Scars on Broadway — Scars on Broadway

Soulfly — Conquer

Strangers in Wonderland — Shadow

The Haunted — Versus

Tv on the Radio — Dear Science

Volbeat — Guitar Gangsters & Cadillac Blood (Miss Vampyria)