Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XLIII

Tysta Mari — Tjugo minuter över tre

Tysta Mari.Sveriges bästa punkband från Stockholm heter Tysta Mari och varenda tidning värd namnet har skrivit om bandet. Själv tycker jag om deras nya skiva liksom deras tidigare plattor. Deras musik är en sorts bra mix av 90-talets De Lyckliga Kompisarna och Perssons Pack mixtrat med Ebba Grön. Fyrtiotreåriga urpunkaren Dr. Indie blir nästan lycklig när ett band visar att de behövs punk i dagens alliansbehärskade Sverige där arbetslösa och sjukskrivna anser vara djävulen själv. Tysta Mari gör oerhörd bra musik — lagom långa låtar med texter som får bre ut sig. Det är kärnfyllda substantiella sånger som bevisar att Tysta Mari härskar inom svensk punk av i dag. Tack för det.

Low Motion Disco — Keep It Slow

Low Motion Disco — Keep It Slow.Vad kan man säga om en skiva som jag skickade efter hos min favoritskivaffär i Sundbyberg utom att det är delikat magnetisk elektronisk mjuk pop. Det finns ljud som inleder skivan och ljudcollage som avslutar plattan på ett snyggt sätt. Man kan också höra mjuka slingor som låter som skisser till en modern discolåt med skön kvinnosång men istället blir det lugnare harmonisk blippande popsånger. Instrumentala eleganta musikstycken som väl ställs mot de låtar med små ljuvliga feminina röster som tas till vara. Low motion Disco är en alltför sofistikerad platta som kräver sin plats i solen. Jag tycker mycket om det här.

Avskum — Uppror underifrån

Avskum — Uppror underifrån.Det här bandet från Kristinehamn är ett veterangäng inom genren hardcore, jag minns att jag tyckte att gruppen var ett svenskt svar på Black Flag och Dead Kennedy. Men det var nog snarare Discharge och Minor Treat som låg närmare inser jag nu. En kassett och lp-skiva hade jag i min ägo på 80-talet. Jag tappade länge bort dem. Så nu 2008 släpper de en veritabel bomb av ilskna vänstersmockor i blixtrande tempo. Det är inte monoton eller tröttsam musik utan tvärtom, snyggt, ilsket, skitet och dra-åt-helvetehardcore från snubbar i min egen ålder; bara det känns betryggande. Bra musik att slita dig av håret med.

The Street — Everything Is Borrowed

The Streets — Everything Is Borrowed.Inledningen av 2000-talet blev jag liksom Andres Lokko begistrad i Mike Skinners huliganrap från Birmingham så som han gjorde det i sin grupp The Streets. Men efter cirka två album fortsatte han sin monotona evighetsrap om tristessen och vardagen i sitt kära England. Men numera är det rudimentära budskap; sådant som vi redan tycks ha hört förut. Men visst är det är bekväm platta som är okej och lite smittsam. Men det saknas överraskningar att bli glad av. Numera låter Mike Skinner mest som en meteorolog som ta tempen på dagens väder.

P. Paul Fenech — Skitzofenech

P. Paul Fenech — Skitzofenech.Psychobilly är ett begrepp som innebär att man mixar punk med rockabilly och ett av många band var The Meteors. (Ett band som vår kära medarbetare Susanna diggar stort) Dom slängde omkring rockabillypunklåtar så att man blev helt förvirrad och glad i bollen. Nu släpper sångaren och tillika The Meteors ledare/sångare Paul Fenech ett briljant album som dänger hårt i väggen med sina hammarslag. Rockabilly och punkig attityd så att det sprutar ut energi. Bra låtmaterial och supersuverän musik till det hela; Livet kan knappast bli roligare och festen glödande. Paul Fenech levererar det hela med kraft och rejäl dos pondus.

I’m from Barcelona — Who Killed Harry Houdini?

I’m from Barcelona.Emanuel Lundgren är huvudmannen i kollektivet I’m from Barcelona och de har släppt ännu en utsökt popplatta med säker skön ny platta. De sjunger fint med en melankolisk bottenkänsla där varje ton levereras stort och pompöst. Men jösses friskt blåser vinden kraftfullt. Kören leds suveränt av Emanuel Lundgren. Musikaliskt är det en trevlig musik som dukas upp med många färgglada nyanser. Im From Barcelona gör ännu ett kanonsäker platta som alla borde kunna digga.

David Gilmour — Live in Gdansk

David Gilmour — Live in Gdansk.Richard Wright.En nyutgåva från den skiva som släpptes 2006 fast numera med både skiva + dvd som extra godis. Det är en suverän magisk platta där David Gilmour uppvisar vilken gudomlig gitarrist han är i dessa tagningar. Jag tror också att det är sista spelningen där kollegan Richard Wright finns med på. Phil Manzanera från Roxy Music finns med i sättningen. Konserten är lite Pink Floyd och lite av David Gilmours eget material men de båda sidorna förgrenas så vackert ändå i sluttampen. En av årets bästa liveplattor med det stort värde i sig själv.

James Morrison — Songs for You, Truth for Me

James Morrison.Lite larvig att kalla den blott 24 åriga sensationen för en brittisk motsvarighet till Steve Wonder, mest på grund av att han från sina föräldrar fick både Van Morrison och Otis Redding till frukost. Jag skulle vilja tona ned hans betydelse till att säga att det James Morrison är vanlig mainstreampop utan specifik känsla eller styrka. Visst har han en bra ung röst och ser bra ut så att den kvinnliga publiken har något att6 dregla över. För min egen del är lagom okej pop där varje liten nedslag i musiken låter mest Westlife om det hela. Och det är knappast någonting jag vill bry mig om att lyssna på igen.

Musik

Bo Kaspers Orkester — 8 & Viktoria Tolstoy — My Russian Soul

Brian Wilson — That Lucky Old Sun

Calexico — Carried to Dust & Giant Sand — proVISIONS

Daniel Johnston — indievärldens kultikon

Dimension Zero — He Who Shall Not Bleed & The Haunted — Versus

Dungen — 4; Mogwai — The Hawk Is Howling; Mercury Rev — Snowflake Midnight & Vetiver — Things of the Past

Gary Moore — Bad for You Baby

Glasvegas — Glasvegas & Death Vessel — Nothing Is Precious Enough for Us

Jackson Browne — Time the Conqueror

Jenny Lewis — Acid Tongue

Kings of Leon — Only by the Night

Korta musikrecensioner XLIII

Lambchop — OH (ohio)

Motörhead — Motörizer (Dr. Indie)

Motörhead — Motörizer (Dr. Rock)

Ne-Yo — Year of the Gentleman & Nelly — Brass Knuckles

Nine Inch Nails — The Slip

Nordpolen — På Nordpolen & Hello Saferide — More Modern Short Stories from Hello Saferide

P. F. Sloan — Here’s Where I Belong: The Best of the Dunhill Years 1965–1967

Poisonblack — A Dead Heavy Day & Zebrahead — Phoenix

Scars on Broadway — Scars on Broadway

Soulfly — Conquer

Strangers in Wonderland — Shadow

The Haunted — Versus

Tv on the Radio — Dear Science

Volbeat — Guitar Gangsters & Cadillac Blood (Miss Vampyria)