Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Nine Inch Nails — The Slip B.B.B.B.

Smisk och harmoni

Musik som låter som lätt spanking med baseballträ kan vara skön ibland, men lika gärna får den vara en sordindämpad harmonisk örongodis-smaskig-bakelse-med-fluffig-gräddkräm. Om man blandar dessa två ytterligheter landar man rätt nära den alldeles nya plattan The Slip med rockens stora förnyare Nine Inch Nails, en skiva som dessutom är tillgänglig alldeles gratis från nätet. Gå bara in på nin.com [the official nine inch nails website] så hittar du skivan om du följer instruktionerna. Som vanligt är det en välbalanserad kompott mellan ren rak rock i industrifacket och klassisk musik.

Nine Inch Nails (NIN) är bandet som egentligen bara består av en enda medlem, universalgeniet Trent Reznor som i studio i spelar alla instrument. Skivutgivningen har hittills skett med ganska långa mellanrum, men nu under våren och sommaren har hela tre skivor dykt upp och den senaste i raden är alltså gratisskivan The Slip. Musiken pendlar mellan en industrirock med mycket egna infall och eftertänksam pianobaserad musik i Debussys och Saties anda (båda klassiska kompositörer). Också den nya plattan har dessa motpoler och det gör att NIN: s plattor alltid har en oöverträffad balans som är minst sagt smakfull.

Låtar som 1,000,000, Letting You, Discipline är alla exempel på den första vågskålen, den som bullrar och bånglar så där framgångsrikt att det kittlar längs hela ryggraden. Här finns både partier med psykotiska utbrott och hård spanking. Det är lite som att bli smiskad på högerskinkan och önska att det kunde smiskas lite mer på vänster. För man vill verkligen ha mer och mer. Den här delen är direkt beroendeframkallande och kan bara beskrivas som absolut suverän.

I den andra vågskålen finner vi låtar som 999,999, Lights In The Sky, Corona Radiata och The Four Of Us Are Dying. En låtsamling där ett betydligt större lugn infinner sig. Den här kategorin låtar utmärker sig mer för att vara introverta, lite mer sökande och experimenterande där psykadelia och tankar blandas i en skön harmoni. En mer svårtillgänglig kategori låtar dock, men ack så sköna och vackra om man tar sig tiden att tränga igenom och förstå. Det blir lite som att ta en LSD-tripp utan LSD, vilket ju är mer hälsosamt. Många av låtarna i den här kategorin saknar dessutom sång för att förstärka musikens magiska inverkan. Syntar som flyter ihop och blir elgitarrer, fjärran fotsteg som får utgöra grundrytmen till en pulserande synt som ligger och viskar ett enda ackord i flera minuter där den enda variationen är våglängden på pulserna i tonen, det är så Trent Reznor arbetar och det är så förbaskat störtbra men som sagt en aning svårtillgängligt. Trots detta är också denna kategori en sån där makalös musikalisk munsbit att man bara inte kan låta bli att slicka sig lystet om läpparna som något annat pervokräk vilket jag inte är, trots att Dr. Indie tycker att mina smiskreferenser avslöjar nya oanade talanger. Vad denna skiva däremot avslöjar är att smiskig musik i kombination med harmoni och tankfullhet uttryckt i toner kan fungera som den ljuvaste balsam när blåmärkena gör sig påminda.

Sammanfattningsvis vore det djupt orättvist att kalla Trent Reznors musik för simpel rock, den är alltid så mycket mer. Med den här skivan och fler, visar han att det som andra grupper beskriver och som ”musikens begränsningar” bara är skitsnack, rockmusik kan vara både spännande, utmanande och tankeväckande och det har NIN tagit fasta på. Här ställs vedertagna rockbegrepp i skamvrån, här skapas hela tiden nya dimensioner i musiken och till sist återuppfinner Trent Reznor rocken och det är så befriande att få höra en artist som om och om igen visar att nyskapande går att kombinera med rockmusik, utan att den stöter bort lyssnaren. Så grattis Trent, du har lyckats igen och det är knappast en slump för själv räknar jag dig till ett av vår tids stora musikaliska genier vars kunskaper om både då, nu och sedan inom musiken hela tiden öppnar upp nya dimensioner. Kanske ett litet minus för att vissa partier är lite väl svårtillgängliga för den oinvigde, men de fungerar definitivt för mig. Inget är sig längre likt när man har lyssnat på en NIN-skiva och tacka gudarna för det, för få njutningar är så komplexa som hans musik. Jag bugar och tackar för ytterligare en stund i den delen av himlen som kallas musik signerad Trent Reznor.

Dr. Da Capo

Musik

Bo Kaspers Orkester — 8 & Viktoria Tolstoy — My Russian Soul

Brian Wilson — That Lucky Old Sun

Calexico — Carried to Dust & Giant Sand — proVISIONS

Daniel Johnston — indievärldens kultikon

Dimension Zero — He Who Shall Not Bleed & The Haunted — Versus

Dungen — 4; Mogwai — The Hawk Is Howling; Mercury Rev — Snowflake Midnight & Vetiver — Things of the Past

Gary Moore — Bad for You Baby

Glasvegas — Glasvegas & Death Vessel — Nothing Is Precious Enough for Us

Jackson Browne — Time the Conqueror

Jenny Lewis — Acid Tongue

Kings of Leon — Only by the Night

Korta musikrecensioner XLIII

Lambchop — OH (ohio)

Motörhead — Motörizer (Dr. Indie)

Motörhead — Motörizer (Dr. Rock)

Ne-Yo — Year of the Gentleman & Nelly — Brass Knuckles

Nine Inch Nails — The Slip

Nordpolen — På Nordpolen & Hello Saferide — More Modern Short Stories from Hello Saferide

P. F. Sloan — Here’s Where I Belong: The Best of the Dunhill Years 1965–1967

Poisonblack — A Dead Heavy Day & Zebrahead — Phoenix

Scars on Broadway — Scars on Broadway

Soulfly — Conquer

Strangers in Wonderland — Shadow

The Haunted — Versus

Tv on the Radio — Dear Science

Volbeat — Guitar Gangsters & Cadillac Blood (Miss Vampyria)