Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Scars on Broadway — Scars on Broadway B.B.B.B.

Interscope

Rock med rätt att röja

Blaskan har ju äran att den här månaden ha tema hårdrock, om Scars On Broadway är hårdrock eller inte det är frågan. Svaret blir nog att i vissa låtar och vissa passager passerar man den där magiska, osynliga gränsen men i stort är det nog frågan om något annat som typ indierock. Annars kan man känna igen en del grepp som är typiska hårdrock, men också andra som är mer typiska för andra stilar. Hur det nu än är med om Scars On Broadway är hårdrock eller inte så är det i varje fall en stunds lysande rock vi serveras, stenhård men ändå varierad, annorlunda infallsvinklar och fullständigt galna vändningar på sina ställen. Betyget kan bara bli högt för det är mumma för musikälskare minst sagt.

Tillhör du den där skaran jag själv tillhör som tycker att System Of A Down och Serje Tankians soloplatta från förra året, är det mest spännande som hänt inom hårdare rock under de senaste åren? Då bör du läsa extra noggrant nu, för här har du arvtagaren/efterföljaren som delvis går i samma fotspår och gör det så bra att jag får gåshud. Att kopplingen rent musikalisk finns till System Of A Down är ju inte så konstigt då två medlemmar i Scars On Broadway faktiskt är eller var medlemmar i gruppen (eftersom det förekommit skilsmässorykten). Daron Malakian och John Dolmayan är båda medlemmar i System Of A Down men spelar i Scars On Broadway också, övriga musiker är Franky Perez på gitarr och bakgrundssång, Danny Shamoun som spelar keyboard och slagverk och till sist Dominic Cifarelli på bas.

Musiken är som sagt rock men som alltid när det gäller System Of A Down eller närstående grupper, så är det svårt att säga vilken typ av rock därför att man blandar in så många olika influenser att man inte per automatik kan säga att det är hårdrock. Här finns inslag av pop, indierock, snabba break med melodibyten där olika teman varvas med varandra, för det mesta är det med förtecknet rock och detta i den mer hårda skolan. Här och där tangerar gruppen till och med gränsen för punk, lyssnar man bara på energin i en låt som ExplodingReloading så inser man att punken fortsätter att sätta sina spår. Det är med andra ord stenhårt och kanske till och med hårdare än bara genomsnittlig hårdrock är, så det är kanske tur ändå att man har varit så bredvillig när man använt sina referenser. I en låt som Babylon blir det plötsligt mer nyanserat, lugnt och harmoniskt utan att för den saken skull förlora skärpan. Konsekvent nog innehåller också denna låt ett break där ett helt annat musikaliskt tema gör sig gällande i mitten av låten, ett tema som är betydligt mer rockigt än inledningen och som mitt i dessutom ändrar karaktär till att nästan bli discorockigt — fantastico! I låten Chemical drar sig inte gruppen för att använda sig av ett grepp i ett av breaken som är direkt hämtat från syntpopen som till exempel Buggles när de dansar in på refrängen som dessutom innehåller djupt stötande text- Jippie, garanterat föräldraovänligt!

På några ställen toppas anrättningen med minst sagt bisarra texter där inget är heligt, sex droger och snaskiga formuleringar som funkar som örfilar på små stygga pojkar som måste straffas är på dessa ställen regel snarare än undantag. Om jag får lov att citera den utmärkta Tyska industrirockgruppen Rammstein, så säger jag bara Bestrafe Mich. En låts bärande tema när det gäller texten går till exempel ”We’re on Drugs, We’re on Drugs” Texterna är på sina ställen också politiska vilket ju inte gör det hela mindre värt att lyssna på direkt.

En ljuv kompott har uppstått när Scars On Broadway lagt sin hand på detta verk. En supersmiskig blandning av stenhård rock med många olika inslag från många olika musikstilar, lömska verbala påhopp på allt från politiskt etablissemang till apatiska apmänniskor, varierat till den grad att framför allt musik men också text, saknar döda vinklar och till sist genomfört och producerat på ett sätt som får allt att framstå som låtarnas motsvarighet på goddagspiltar. Gruppen har därmed lyckats med konststycket att ta sig in i rockens soprum, för det är där och inte i finrummen som bra rock hör hemma. Kantigt, obekvämt och förbannat fascinerande det är vad slutresultatet är och det går inte att sticka under stol med att trots att detta faktum är bra så är det dåligt också. För om allt för många upptäcker vad jag har upptäckt, att Scars On Broadway är alldeles förbannat bra och alla dessa människor köper skivan, finns ju ingen anledning att återuppväcka System Of A Down. Men gör inte mig till lags, köp skivan för den är mer än väl värd mödan och pengarna.

Dr. Da Capo

Musik

Bo Kaspers Orkester — 8 & Viktoria Tolstoy — My Russian Soul

Brian Wilson — That Lucky Old Sun

Calexico — Carried to Dust & Giant Sand — proVISIONS

Daniel Johnston — indievärldens kultikon

Dimension Zero — He Who Shall Not Bleed & The Haunted — Versus

Dungen — 4; Mogwai — The Hawk Is Howling; Mercury Rev — Snowflake Midnight & Vetiver — Things of the Past

Gary Moore — Bad for You Baby

Glasvegas — Glasvegas & Death Vessel — Nothing Is Precious Enough for Us

Jackson Browne — Time the Conqueror

Jenny Lewis — Acid Tongue

Kings of Leon — Only by the Night

Korta musikrecensioner XLIII

Lambchop — OH (ohio)

Motörhead — Motörizer (Dr. Indie)

Motörhead — Motörizer (Dr. Rock)

Ne-Yo — Year of the Gentleman & Nelly — Brass Knuckles

Nine Inch Nails — The Slip

Nordpolen — På Nordpolen & Hello Saferide — More Modern Short Stories from Hello Saferide

P. F. Sloan — Here’s Where I Belong: The Best of the Dunhill Years 1965–1967

Poisonblack — A Dead Heavy Day & Zebrahead — Phoenix

Scars on Broadway — Scars on Broadway

Soulfly — Conquer

Strangers in Wonderland — Shadow

The Haunted — Versus

Tv on the Radio — Dear Science

Volbeat — Guitar Gangsters & Cadillac Blood (Miss Vampyria)