Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

The Haunted — Versus B.B.B.

Century Media/EMI

Mörbultande megamangel

The Haunted — Versus.Hårdrockens huvudstad i Sverige heter utan tvekan Göteborg, antalet band inom genren där överstiger antagligen antalet sockor i en genomsnittlig Svensk stad. Skillnaden mellan banden och sockorna är dock att banden inte stinker. Ett av dessa heter The Haunted och de har precis släppt sin nya skiva Versus som likt de tidigare plattorna är moderna efterföljare på tidiga plattor med Metallica och Megadeath, det vill säga Thrashmetal. En stil som utmärker sig med dödsdeffade gitarrer som manglar allt i sin väg, gapraspig sång på det yttersta av desperation, ångest och ilska och tunga smiskrytmer som gör att man inte kan gå ordentligt på några dagar. Det är med andra ord inget för svaga nerver eller människor som föredrar The Carpenters eller John Denver, diggar du någon av dessa artister kan du sluta läsa nu för innehållet på både skivan och denna artikel kan uppfattas som stötande. Nej, när du lyssnar på den här musiken ska skallen rulla runt i en headbangning från helvetet och två fingrar ska göra hemliga tecken som sägs symbolisera djävulen, men som egentligen är en buddistisk gest för att älska något eller någon.

Bandets medlemmar med Peter Dolving på sång, bröderna Anders och Jonas Björler som kliar gitarr respektive bas, Patrik Jensen på fläskläppsfet gitarr och dansken Per Möller Jensen som piskar puka är ett väl sammansvetsat gäng rent musikaliskt, det märks med en gång. Varje taktförändring, alla tonartsbyten och alla Doktor Martininspirerade fetsulor i pannbenet sitter som en smäck. Det är inte så undra på, för det är inget söndagsskolegäng vi pratar om. Nej medlemmarna i det här bandet har haft mer än en tass med i spelet kring andra grupper genom historien som At The Gates, Witchery och Arch Enemy för att nämna några.

Stilen är som sagt thrash men med inslag av melodisk dödsmetall och faktiskt i sina stunder också punk. Resultatet är en så där äktskånsk fet mylla av råsopar och skarpa tillrättavisningar som bra metal ska ha. På den nya skivan leker bandet dessutom med insamplade citat från vad som låter som b-skräckisar i åtminstone en låt. Moronic Colossus som den heter, är som titeln antyder en tung historia med härdsmälteambitioner. En inriktning som det mesta materialet på skivan för övrigt har, en fingervisare om att det mesta på skivan är pardonlöst. I Little Cage kostar man till och med på sig att låna in lite mer slöfocksinriktad Speed Metal i sina avsnitt. Den som inte behöver hjärtmassage efter den pärsen har garanterat starka nerver. Det är bara den mer episka Skuld som håller en betydligt lägre takt, i övrigt är det 0-100 på 0,2 sekunder.

Det är kanske här, när det är som mest obarmhärtigt, som denna typ av musik stöter på lite av patrull i varje fall från mig. För med allt sin mangel och all sin kompromisslöshet blir det nästan lite för mycket till sist. Det kanske beror på mig mer än bandet, för det var länge sedan jag var så förbannad att jag kände att jag kunde identifiera mig med den här typen av musik och få ut något av allt ilska som den förmedlar. Kanske är det jag som börjar känna medelålderns krassa snålblåst, men jag känner att bandet skulle ha kunnat ha vunnit något på att ha frångått koncepten en smula och funnit värdet i att överraska med det oväntade istället för att servera det förväntade. Det är inte dåligt på något sätt, missförstå mig rätt, men det är kanske lite enahanda och stereotypt och när jag inte längre blir överraskad, ja då börjar jag istället att lyssna med bara ett öra. Problemet blir helt enkelt att jag tycker att jag hört det här många gånger förut, men dock få gånger med så hög kompetens som här.

Om jag ska sammanfatta skivan är det alltså en platta med en bitande kritik och som hela tiden vill gå på halspulsådern och så långt är den helt rätt. Felet är dock att jag inte blir särskilt förvånad över vad jag hör, jag har nästan en slags de ja vu känsla där mycket går igen från i stort sett allt i genren. Om det hade varit så att det funnits inslag som fått mig att lyfta lite högre på ögonbrynen och som hade utmanat min hjärna lite mer än min högernäve, ja då hade nog betyget stigit. För det är få band som gör det dom gör med så hög kompetens, det är dock lite synd att ingen inom genren vågar eller vill göra mer. På den sista punkten ligger nog fortfarande Metallica rätt långt före de flesta trots att de blivit så utskällda på sistone. Ett tecken som kanske egentligen har hittat något som både retar upp en alltför konservativ publik och samtidigt utmanar i varje fall mitt intellekt. Om det är sant kanske The Haunted har en del att lära därifrån, vad vet jag.

Dr. Da Capo

Musik

Bo Kaspers Orkester — 8 & Viktoria Tolstoy — My Russian Soul

Brian Wilson — That Lucky Old Sun

Calexico — Carried to Dust & Giant Sand — proVISIONS

Daniel Johnston — indievärldens kultikon

Dimension Zero — He Who Shall Not Bleed & The Haunted — Versus

Dungen — 4; Mogwai — The Hawk Is Howling; Mercury Rev — Snowflake Midnight & Vetiver — Things of the Past

Gary Moore — Bad for You Baby

Glasvegas — Glasvegas & Death Vessel — Nothing Is Precious Enough for Us

Jackson Browne — Time the Conqueror

Jenny Lewis — Acid Tongue

Kings of Leon — Only by the Night

Korta musikrecensioner XLIII

Lambchop — OH (ohio)

Motörhead — Motörizer (Dr. Indie)

Motörhead — Motörizer (Dr. Rock)

Ne-Yo — Year of the Gentleman & Nelly — Brass Knuckles

Nine Inch Nails — The Slip

Nordpolen — På Nordpolen & Hello Saferide — More Modern Short Stories from Hello Saferide

P. F. Sloan — Here’s Where I Belong: The Best of the Dunhill Years 1965–1967

Poisonblack — A Dead Heavy Day & Zebrahead — Phoenix

Scars on Broadway — Scars on Broadway

Soulfly — Conquer

Strangers in Wonderland — Shadow

The Haunted — Versus

Tv on the Radio — Dear Science

Volbeat — Guitar Gangsters & Cadillac Blood (Miss Vampyria)