Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Böcker från h:ström

Timja Femling: Desynkroniseringes amalgam; h;ström

Morgan Samuelsson: Med jämna mellanrum tänker jag på Sonja; h;ström

Mattias Lindgren: Peneplanet; h;ström

h;ström har kanské blivit ett berättelsernas förlag [bokförlag] för, förty, av min smärre provläsning att döma. Förlaget som var den obegripliga textens absoluta ambassadör på burklös mark, vill bjuda till läsbart typiskt och begripa. Timja Femling, debuflicka i höst med Desynkroniseringens amalgam, skriver om människa bemänniska och hennes köttgryta, människogryt, skriver beskriver förklaringen människan till ett ”honoms” pronomen och han är i ett detta ”hon”, via henne, biter tänder ihop men säger, utsäger oavsett nivåer ansatt sig jagad, enslags blotta. Hennes bok är så allt igenom diktens kostymering i av, är en diktsamling med rätta ordets sanna besanna, om än släpps som oklassificerad, serie Alfah;ström. Det är ju ett det med denna bok, diktbok att den har verkligen berättelse, i dikt, därtill berättelse mer än berättelser pluralis, berättar. Den kan läsas in som den fortlöpande, sin människas människo. Iofsex vet jag inte exakt vad jag läser om människan omdirigerad till honom men vet ändå att berättelse mer än dikt, om än på dikt. Tror min romangestalt Emma hade gillat och uppskattat den här boken, hon läser när hon tröttnar på min låda, å andra sidan är å hon Femlings bok henne eg. omöjlig att säga om, om vem som kan tänkas gilla den, den har sin egen grej så starkt relaterad självt ett, ett att svår att reckommendera eller utläsa den för andra, varje läsning blir nog sin egen, skrapar på undermedvetet och inre grejer i en, men vidhåller att en an berättelse. Den är skriven väldigt medvetet, så där när författaren precis vet, eller av de där skrivsulegågnas [skola], genom tusen silar draget. En sak som Femling missat av bl.a.korrekturanmärkningar enär säger ”tillslut” ihopskrivet, men då är det felaktigt ”till slut” istället för av en utmaning att tillslutA något typ av en konserv på konservfabricken på burklös mark, nog det första om skillnad man fordom fick lära sig där på golvet vid de stora mästarna. Men det som Femling säger extra fint, träffar mig: ”Jag kräktes ur gråten. Den vällde fram, som en stor rysk flod”, bara så fint sagt så, det som kunde vara så totalt klyschat här med detta budskap är ju nu så uttaget att blir allt annat än just beklyschat, därför förmår känslan hålla i det sagda. Jag undertecknad vill säga det samma åt Emma, men måste komma på något annat nu än av just flod, fastän av vad då.

Sedan av det andra problembarnet på förlaget [bokförlaget], ocksånykomlingen, debuherr Morgan Samuelssån Med ”Medelst jämna mellan _rum tänker jag på Sonja. I boka verkar han nog tänka på henne en Sonja, Samuelssån & son, ja jämt dem utom förutom när hjärnar på en krok korvkäkande oaptitling, åh herregud än vad det är berättelse den här boken här om, lite som Hemingway i ungdomens vår, jag undertecknad finner mig efter efter flera års paus läsa en urberättelse, en urverklig berättelse som urberättelse, och berättelser borde skötas om av Snörstedts och Bönniers fastän kanske inte ur, nu h;ströms gebit ock tydligen, men visst, kanské denna är extra, mentaliteten i berättelsen är den som var ursprungsidén till min undertecknads egen ”Med en burk soppa” [mebs], blott Morgan lyckas hålla den som berättelse, berättelse, berättelse, vilket jag inte klarade av. Stundom ibland blir Samuelssån orimlig i sitt sägande som med ”luften i en annan människas hem kan ibland vara lika oppfriskande som det första andetaget otomhus en klar vinterdag”? I verkligen, vad är motsatsen till klaustrofobiskt, delvis är det den öppna nordiska vintern, var är den frusna andningen här? Morgan, säg Norden i dina lungor. Stundom blir Morgan Samuelssåns språk tyngt av berättarmanien, detaljer förmer, belysningens frenesi. Vissa författare, slutligen Hemingway lyckades säga mer med mindre, nog värst undertecknad själv lyckas säga Ingenting med mestadels mångt, Morgan lyckas ändå säga, elogé så. Men en god författare skall ändå inte inte tunna av, utan lägga till, krovstoppning, mitt recpet förmenande, att komma längst i berättandets urbana konst. Morgan blev kanske mitt i trafikljuset. Av korrekturanmärkningar dock: ”hade hon frågat mig när vi den första kvällen vi träffades satt på uteserveringen”. För det första, 2 x ”vi” blir mångt, pro tu använder Samuelssån för mycket s i sin bok, ”träffades” tynger, så gick då inte denna mening med enkla medel att luckra berättelsen: hon utbrast när vi den första kvällen hade träff och satt på ute… av hur mycket enklare att andas då (och man kan inte ha ”hade” på hans ursprungliga ställe ifall detta, nog [”hade”] tillkommer som här senare in som, och nu kommer ett ”och” till tillkommet, varför man längre fram får stryka ett annat ”och” vid ”och en liten svart och vit Cocker Spermie”, säga omsagt (hönssoppa för) ”en svartvit Cocker Spermie”, och liten behöver den väl inte nödtvunget vara fastän var, därtill som Cocker har ock, nästan ett ”och”, att det bara blir lite för mycket, men svartvit sådan är skitbra voff, klart nog, klar nog?). Är man för detaljer som herr Samuelssån ändå är, kan man ta det lite som omen. Å andra sidan är Samuelssån författare, oförtjänt att göra enligt en textdirektörs förmenat. I detta stycke som min korrekturanmärkning tjänar exempel finns en härlig användning av parentes, i vilken följer en massa satser i parentesen med punkt som interpunktering, innan parentesen löper ut i en bisats, den gode Morgan fyller ut så så. Jag har läst boken något som, vilket är något extremt fint med tanke på att en berättelse av, jag undertecknad tycker dock att jag i läsningen får vänta hela tiden lite en del på självt just berättelsen, har ett släptåg framför. Därför, för jag älskar mentaliteten i Samuelssåns, därför varför som jag läser den, binds rentav emotionellt, lägger den inte ifrån mig, men kommit nästan till slut slutet, eller ganska till slut snarast, och av ren kärlek till berättelsen ju, lämnar jag ock slutet oläst, för vill ändå inte veta hur det går dem deras detta, har mina förgrumlade förtjusning att säga att här har vi en äkta berättelse om just dem, och i mening att den skall inte ha sitt slut för mig, är bara sådan och boken är sin oppladdningh, skall icke vara för mig urladdning. Sedan läser jag väldigt parallellt Timjas och Morgans läsning, ibland några sidor åt gången i var, turvis, balanserar, hänger hjärnan knappt alltid med i vilken bok jag läser taga, hjärnspökar mig då, får Timjas lite mer berättelse, och Morgans lite tillyxat och bortkommet möjligt.

Mattias Lindgrens bok är slitstark som en hårdnött bergstopp oppifrån. Hans boka går så dåligt att recensera nerifrån ur. Minns inte vilka, vilket är högst besynnerligt, ytländska nog, en berörd litteraturvetare sa om en svår utomstående författare förkunnat, hans text går jämt ut på att i omedveten frenesi på alla sina omvägar fylla jämnt oavsett vilka håligheter svårt än till blankt yta, då den svåra betyngda ytskaparens, skrapa hellre, varför som, kanské för bevisningens noll, gå utan grop på ovanför utav rentav rent av. När jag läste det, eller hörde, minns inte mer än av knockoutvaknat då, min egen trilogi hade ju kanské just i grund och bottnen handlat om det, insåg då, min egen vägledning där, gropen och fyllnaden ju. Nånting av ämnet finns ock hos herr Mattias Lindgren, han än däremot högst medveten, tar ut poler et poletter minus för plus mot, i blek människa, höstlik natur ställd, en peneplanet (plant) sägs vara nedslitningens ideala ogrop, stånda enligt mitt förmenande ändå aldrig kan stanna upp om vilket kanské felaktigt sägs i boken fastän texten icke heller nog aldrig stannar upp opp, istället av ett tillstånd än ett stopp, ideliserad inkonsekvens gott nog i sitt säga kan. I tema är boken uppställd i en otroligt intressant ansättning, och ger möjligen ett läsningens kungsgap, däremot är jag undertecknad mer osäker på personskildringen vill hålla, det samtal som finns vet jag inte heller om av hur avsiktligt det skall få kännas styltigt, meningen förstås att så, men om på Lindgrens skickligaste sätt ändå? Vad anbelangar de parallella naturskildringarna, naturen som nästan ingen författare klarar av att skriva på riktigt, närmast några enstaka i hela världen typ det, så inte går heller Lindgrens upp mot en bästa motsvarande i verklig uteluft? Sedan finns en löjlig upprepad katt rapa i berättelsen, var råttan då? Eller missade jag den? Frågar kontra om boken har rätt berättelse överhuvud, och själva frågan här säger något självt diame(n)tralt och då blir inte boka hans nödtvunget mer belastad av ett. Men av en korranm t.ex. ”De bär svarta kläder och verktyg [utensilier] av olika slag. Och vapen.” Är det en bondarmé om de bär svarta kläder av olika slag istället för bara? Nog, tänk om de verkligen verktyg bär svarta kläder till tillav olika slag och snitt. Tydligen inte dräkter i varje fall heller, eller uniformer, men hur många i svart? Alltid få. Än, mitt verkliga och enda spöke Sylvi utan färg, och har jag fler i färg vet jag inte om dem eller det, som några av er hört om, hette för övrigt ännu Lindgren som människa.

Nå detta var en liten puls på h;ströms nya, en årets höst hos. Hade också varit kul att läsa Einar Askestads senaste, men den verkar ha uteblivit av någon anledning, var den boken nu blev av sedan.

Ett av slutcitat ur böckerna ännu: ”promenerar länge nog också längre så fram, kommer sent omsider till en blomkål och blomstertid, bokstånd, han översopan till sång och gång tager sig fram där de eggelser för ägget, i skägget de talar alltid om ägget, varken vi vill det eller inte, önskar de som opplysa oss om en dubbelagenten bacon ett ägg, självaste han översten, bögen Yves Léon Cloquet, med ett hjärta om de som av dåden mer självgoda skuggor dåren.” Texterna är förmodligen svartvita skuggor av något, känns som. Och h;ström kunde möjligt också ha en Serie Slafs vid sidan om Alfa, som vore vara härtill en härligt och i sanning av mig välmenad utmaning för fältet och förlaget, och för alftas rim självt, kontrat, om råtext i tillverkat redo. Ni alla, bli inte onda på mig. Låt äran tåla ett. Och jag är mycket mindre ironisk här än ni någonsin tror, tro bort, tro mig det om. Böckerna var helt bra och okay, jag som bevisar och obevistar min läsning i samma andetag.

Stefan Hammarén

för h;ströms stall

Musik

Bo Kaspers Orkester — 8 & Viktoria Tolstoy — My Russian Soul

Brian Wilson — That Lucky Old Sun

Calexico — Carried to Dust & Giant Sand — proVISIONS

Daniel Johnston — indievärldens kultikon

Dimension Zero — He Who Shall Not Bleed & The Haunted — Versus

Dungen — 4; Mogwai — The Hawk Is Howling; Mercury Rev — Snowflake Midnight & Vetiver — Things of the Past

Gary Moore — Bad for You Baby

Glasvegas — Glasvegas & Death Vessel — Nothing Is Precious Enough for Us

Jackson Browne — Time the Conqueror

Jenny Lewis — Acid Tongue

Kings of Leon — Only by the Night

Korta musikrecensioner XLIII

Lambchop — OH (ohio)

Motörhead — Motörizer (Dr. Indie)

Motörhead — Motörizer (Dr. Rock)

Ne-Yo — Year of the Gentleman & Nelly — Brass Knuckles

Nine Inch Nails — The Slip

Nordpolen — På Nordpolen & Hello Saferide — More Modern Short Stories from Hello Saferide

P. F. Sloan — Here’s Where I Belong: The Best of the Dunhill Years 1965–1967

Poisonblack — A Dead Heavy Day & Zebrahead — Phoenix

Scars on Broadway — Scars on Broadway

Soulfly — Conquer

Strangers in Wonderland — Shadow

The Haunted — Versus

Tv on the Radio — Dear Science

Volbeat — Guitar Gangsters & Cadillac Blood (Miss Vampyria)