Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan #10 2008


James Hetfield Metallica (av Susanna Varis).


Metallica — Death Magnetic

Metallica — Death Magnetic.

Naturligtvis pågår det diskussioner på diverse forum runtomkring världen som är för och emot Metallicas nya skiva. Jag kan tänka mig att än del gamla fans kommer att påpeka att visserligen har skivan vissa drag av det gamla Metallica från 80-talet. Nya fans som upptäckte Metallica via det svarta albumet kommer kanske att bli nöjda. Fastän många kommer säkert klaga på den nya skivan och börja himla med ögonen och säga att Metallica är inte lika bra längre.

Jag tycker att de flesta av dessa diskussioner för och emot är löjliga och lika tröttsamma varje gång man stöter på dem. Nej Metallica kommer att aldrig att låta som de lät på 80-talet. Därför de har blivit äldre, genomgått personliga kriser både som människa och musiker. Här hänvisar jag till deras dokumentärfilm Some Kind of Monsters där deras själsliv och gruppsykologi studerades och kartlades på ett unikt sätt. Ett mästerverk inom rockdokumentärgenren som kommer att räknas till klassikerna. Filmen tillkom under hård pressvid sessionerna med producenten Bob Rock, och inspelningarna av albumet St. Anger. Det tråkiga är att det nya albumet kommer att jämföras med deras förra skivan som knappast är något av deras bästa album.

Jag tycker att den skivan är bättre än vad kritikerna ansåg den vara värd. Nya skivan vill jag hellre bedöma utifrån deras snart 25 åriga karriär som grupp. Jag tycker att nya skivan är fenomenal och har tio av James Hetfield bästa lyriska sånger medan den urstarka musiken har Kirk Hammetts och Robert Trujillo satt sina signaturer på.

Jag tycker att nya skivan Death Magnetic är ett av deras bättre album på minst 15 år. Jämför den nya plattan med skivorna Load och Reload så blir det en bra måttstock anser jag, när man skall hitta strukturer, riffs och melodier som kan vara bra jämförelser med varandra. Då framstår Death Magnetic som den bästa platta Metallica släppt ut på många långa år.

Det som jag vill klargöra är att Metallica har nästan aldrig gjort en dålig låt utan det har för det mesta funnits bra detaljer och texter i det mesta de släppt ut under åren. Naturligtvis skall jag inte påstå att den har samma kvaliteter som svarta albumet eller …And Justice for All. Men ändå höjer den sig ovanför mycket av det som görs av i dag. Därför låtarna är vassare, riffsen bättre och melodiharmonierna klarare och tillsammans blir det en skiva som det slår gnistor om bokstavligen. Det är därför jag blir förälskad i deras nya låtar. Death Magnetic trollbinder mig tillräckligt för att jag skall komma med påpekandet; att Metallicas skiva är en av årets främsta akter.

Dr. Indie


Metallica har släppt en ny platta, en rätt så efterlängtad skiva som jag har sett fram emot. Det första intrycket är ju omslaget och det var ju totalt fantasilöst, ingen bra början men skam den som ger sig. Efter första lyssningen kändes blott en tomhet, detta var ju inte alls det jag hade förväntat mig.

För det första det är alldeles för långa intron till deras åtta minuter långa låtar, som inte håller för mer än tre till fyra minuter. Det ger därför ett tillfälle att förvandla de från början snärtiga tuffa gitarriffen till trista chugga chugga chugga riff, in i dess oändlighet så man nästan somnar av tristess.

Samt att ljudet är en smärre katastrof. Det finns ingen rymd, tonerna är instängt i ett alldeles för snävt ljudspektra, så där har Rick Rubin gjort ett misslyckande. Släpp ljudet loss det är faktiskt år 2008 inte 1955 när stenkakan regerade.

Jag ger den € €

Dr. Rock


Jag slutade köpa skivor med METALLICA efter Black album 1991 för att något hände stilmässigt, det blev som en gammal vän försvann när de lade om hela stilen, flippade ur mentalt och Jason Newsted sedan försvann. Jag var på Stadion då METALLICA spelade Black-turnén med Jason på bas, och Robert Trujillo fingrade på basen i förbandet Suicidal Tendencies som alla röjde järnet på scenen, det lät så rätt så, såg så rätt ut. Att det sedan skulle vara Trujillo i METALLICA blev överraskande. Albumen som var METALLLICA för mig är första Kill 'em All (1983), Ride the Lightning (1984), Master of Puppets, (1986) och …And Justice for All (1988) och dessutom EP:n Garage Days-Re Revisited var en stor personlig favorit p.g.a. METALLICAs covers på grupper som t.ex. Misfits. "Det var bättre förr" är ett stående uttryck från gamlingar men nu har jag blivit övertalad, METALLICA har hittat "det". Att säga farväl till droger och alkohol, sitta i terapi framför videokameror och spy ur sig de negativiteten mellan James Hetfield &co och nu byta ut en gammal producent mot snäppet äldre, Rick "med skägget" Rubin var smartare drag än de nog kunnat ana. Än jag anade. Nu är det nästan lika bra som innan 1991 och Death Magnetic cdn tröstade mig en sådan typisk skit-dag, då allt går fel och alla säger fel saker och ingenting fungerar som det ska.Förutom min egen hörsel och cd spelaren lyckligtvis. Metallica saved me.

Med Death Magnetic har de kommit tillbaka och så här 27 år senare i karriären låter de inte som gamla medelålders gubbar.

Det enda som sänker betyget ett snäpp är fortfarande konservburk-ljudet från trummorna Lars bankar på (TAMA) men låt gå.

Vampyr.Vampyr.Vampyr.Vampyr.

Miss Vampyria


Mäktiga Metallica manglar vidare

En av vår tids supergrupper inom hårdrock heter definitivt Metallica. Fansen är därmed många och alla dessa har under årens lopp gjort sig kända för att ventilera sina åsikter mer eller mindre öppet. Med sin nya skiva Death Magnetic har inte bandet bara släppt ett nytt album, nej de har skapat stormvågor av debatt också. Är detta dåligt eller bra? Ger de det fansen vill ha, eller har de än en gång buttfuckat dessa? Varför har han med skägget (Rick Rubin) fått bli den som producerat nya skivan? Ja, frågorna har blivit många och många är också de som haft en åsikt i de olika frågorna. Debatten har därmed handlat mycket om för eller emot den här skivan, men hur det nu än är med åsikterna om albumet så blir frågan om den objektivt sett är bra eller dålig. I den här artikeln får du läsa Dr. Da Capos syn på den saken.

Som med så många grupper som har haft en lång karriär och en trogen publik som många gånger har hängt med sedan gruppens tidigaste utgåvor, har Metallica råkat ut för ”allt var mycket bättre förr- syndromet” det vill säga gruppen jämförs hela tiden med storheter som albumen Kill ’Em All, Master Of Puppets och And Justice For All som alla anses vara mästerverk. Lite orättvist blir det allt att jämföra dessa med den nya, för vad dessa personer glömmer är att alla band utvecklas och att det hade varit mer än tråkigt om de låtit likadant än idag. Det vi hör med Death Magnetic är helt enkelt Metallica 2.0 och som sådan är denna skiva faktiskt inte alls dum, det är till och med lite grann ett mästerverk därför att gruppen återuppfinner sig själva med sitt sound i en ny tappning och just denna förnyelse är inte bara ett genidrag det är också måttstocken på om en grupp är medelmåttig eller stor.

Grundkonceptet är alltså var det alltid har varit, Thrash i en totalmangelversion där de piskande hårmanarna längst fram gör cirkelrörelser med en omgivande svettgloria. Soundet är en kompakt gitarrvägg med många snabba avbrott och taktändringar, ett koncept som för övrigt kräver en durkdriven samling musiker vilket Metallica har. Lars Ulrich firar till exempel nya triumfer bakom trummorna därför att han visar att han är mer tajt än ett svart hål. De båda gitarristerna är också totaldeffade, oftast med en kompakt vägg av gitarrgrymtningar. Men här kommer också mitt enda klagomål, Rick Rubin hade nog gjort ett bättre jobb om han hade separerat de två gitarrerna lite mer ofta, sett till att dessa kunde fått komplettera varandra och visat att gruppens båda gitarrister är grymt dynamiska. Istället har han skapat en kompakt vägg av gittarrer och bas som ofta dränker allt i sin väg, ett faktum som både funkar och inte funkar. För visst blir det lite mer hård rock ’n’ roll med denna vägg, men samtidigt försvinner dynamiken mellan de olika musikerna vilket är lite synd.

Annars är det mer mungipor upp än det är ner. För som jag skrev förut, bandet återuppfinner sitt eget sound och till det kan man lägga en binge starka låtar som inte går att avfärda.

Metallica har alltid varit varumärket som har garanterat hård spanking, låtar som gått i förspetsen inom sin genre och musiker som har kunnat bära upp hela bygget. På dessa punkter har inte mycket förändrats, det är samma gamla grupp vi hör. Det som däremot är skillnaden är att den här gången väver gruppen samman en delvis annorlunda väv vad gäller innehållet i musiken. Visst finns gamla kända grepp också här, jag har redan nämt de snabba vändningarna till exempel men här finns som sagt en del nya. Låten The Day That Never Comes är ganska tydligt exempel där det finns flera gitarrpassager där den klassiska musiken skiner igenom helt plötsligt, och det är samma klassiska influenser som visade sig så viktiga för till exempel en grupp som Deep Purple i sin barndom. Denna lilla flirt är inte bara rolig den fungerar riktigt bra i sammanhanget, för plötsligt infinner sig lite balans i allt mangel som jag absolut inte har något emot men det kan bli lite för enahanda om det får pågå för länge. Här hittar gruppen helt enkelt en ny form av harmoni som man mig veterligen inte använt sig av tidigare. Insmuget som detta nya grepp är är det lite svårtytt till en början för det är trots allt det mer traditionella som dominerar, lyssna på All Nightmare Long och förundras över att Metallica fortfarande håller sig kvar vid det sound de själva en gång i tiden var bland de första att introducera. Men också en mer traditionell låt som den sistnämda kommer inte undan förändringens vindar, i inledningen av den här låten väver nämligen bandet in snygga arabesker något jag inte heller hört dem syssla med förut. Samma låt är för övrigt den där Rick Rubins sound firar mest triumfer, en kompakt vägg av gitarriff som är så stentuff att hårda grabbar tittar sig vilset omkring.

I en låt som Suicide and Redemption blir det återigen smiskigt värre, men återigen på det där nytänkande sättet. Den här gången dristar sig bandet att göra en instrumental historia där alltså bara instrumenten blir det bärandet temat, och det blir inte alls fel tvärtom. Äntligen den låten där de båda gitarristerna får visa att den dynamik jag efterlyste tidigare faktiskt finns där och att den skulle kunna frodas om man bara hade låtit bli att motarbeta den tendensen.

En skiva som väcker vissa men ändå få invändningar från min sida. Metallica kan sträcka på sig och glassa lite i solskenet för med en skiva med starka låtar, nytänkande i kombination med tradition och till sist ett gediget hantverk kan man inte säga annat än att de lyckats. Att vissa fans har utgjutit ganska starka ord skyller jag på att band utvecklas och att vissa fans vill att allt ska vara som förr vilket skulle bli dödligt tråkigt om bandet hade fallit i den fällan. Så grattis, det här är en smakfull blandning där det enda abret är att jag nog hade velat höra en bättre separation mellan gitarrerna så att dynamiken hade framträtt på ett bättre sätt. De två högpotentiella gitarristerna i bandet är nämligen ett av bandets särmärken och alltid tidigare har det samspelet dem emellan varit en del av Metallicas sound. Men tyvärr inte så mycket av den varan på denna platta vilket jag trots allt tycker är synd, i övrigt kan jag bara säga att bandet har lyckats. En högoktanig frustande platta är slutresultatet och det förpliktigar, för få gånger kan man höra ett band som behärskar både driv, tajthet och låtskriveri som Metallica. Dags att ge dem en chans med andra ord.

Dr. Da Capo


Mr. Snaggus | Dr. Indie | Dr. Rock | Dr. Da Capo
Susanna Varis


Blaskan beräknas utkomma den första måndagen i månaden.
Skicka era artiklar senast lördagen veckan innan, tack!
Bidragen adresseras lämpligen till Redaktionen

Musik

Bo Kaspers Orkester — 8 & Viktoria Tolstoy — My Russian Soul

Brian Wilson — That Lucky Old Sun

Calexico — Carried to Dust & Giant Sand — proVISIONS

Daniel Johnston — indievärldens kultikon

Dimension Zero — He Who Shall Not Bleed & The Haunted — Versus

Dungen — 4; Mogwai — The Hawk Is Howling; Mercury Rev — Snowflake Midnight & Vetiver — Things of the Past

Gary Moore — Bad for You Baby

Glasvegas — Glasvegas & Death Vessel — Nothing Is Precious Enough for Us

Jackson Browne — Time the Conqueror

Jenny Lewis — Acid Tongue

Kings of Leon — Only by the Night

Korta musikrecensioner XLIII

Lambchop — OH (ohio)

Motörhead — Motörizer (Dr. Indie)

Motörhead — Motörizer (Dr. Rock)

Ne-Yo — Year of the Gentleman & Nelly — Brass Knuckles

Nine Inch Nails — The Slip

Nordpolen — På Nordpolen & Hello Saferide — More Modern Short Stories from Hello Saferide

P. F. Sloan — Here’s Where I Belong: The Best of the Dunhill Years 1965–1967

Poisonblack — A Dead Heavy Day & Zebrahead — Phoenix

Scars on Broadway — Scars on Broadway

Soulfly — Conquer

Strangers in Wonderland — Shadow

The Haunted — Versus

Tv on the Radio — Dear Science

Volbeat — Guitar Gangsters & Cadillac Blood (Miss Vampyria)