Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Biofilme

Mamma Mia

Filmmusikal/romantisk komedi

Sveriges exportband nummer ett är Abba, fortfarande efter 30 år i karriären och så stora att musikalen blev filmprojekt.

Jag tyckte det var dunderkomiskt att se mogen-mannen Pierce Brosnan, den brittiske dramatikern Colin Firth och våran Stellan Skarsgård brista ut i sång helt plötsligt. Det slog mina vildaste drömmar om vad folk gör på film. En utlänsk väninna trodde absolut inte att det var dessa herrar som sjöng på riktigt utan att det skulle varit inhyrda sångare och att de var dubbade, det krävdes en hel del bevismaterial för att få henne att förstå att vi i Sverige sällan dubbar skådespelare, själv kan jag bara tänka på Pippi Långstrumps socialtant Prusilluskan som var tyska och ett par till i Pippi-avsnitten, tursamt nog är det ju bara barnfilmer som kontinuerligt dubbas i Svea.Men åter till recensionen, den duger som familjefilm.

Komisk romantisk och fylld med musikhistoria.

Get Smart

Amerikansk parodi

Get Smart är en en hyfsat underhållande film om man vill bli glad av skådespelare som har det naturliga leendet och den naturliga charmen som vissa huvudrolls innehavare har, som Steve Carell i Get Smart.

Från hans tidigare medverkande i tv serien The Office (amerikanska versionen) känns humorn igen och manuset i Get Smart liknar tabbarna som han gjort och att han ger en kyss till något större skådisen Dwayne Johnson alias wrestlaren The Rock var lite fräckt.

Samspelet mellan Steve Carell som Agent Maxwell Smart och Anne Hathaway, den kvinnliga smarta vackra Agent 99 var lite krystad men som alla andra Hollywood komedier är det ju nästan alltid så.

Filmen gick i ganska snabbt tempo de 110 minutrarna och Get Smart känns som det min generation fick ut av 1980 talets Arnold Schwarzenegger, Eddie Murphy och Lesley Nielsen filmer i deras action komedier (exempelvis Snuten i Hollywood och Polishögskolan).Så för mig kändes Get Smart som en tillbakablick på ett mysigt sätt till 1980talet.

Alltså en hyfsad underhållande komedi.

Maria Larssons eviga ögonblick

Regi: Jan Troell

Svenskt drama

Till att börja med så är genren svenskt drama inget som någonsin lockat mig eller underhållt mig särskilt väl genom åren men Jan Troell lyckades otroligt bra i hela 131 minuter.

Svenskt drama har fått ett uppsving tack vare denna underbara historiska tillbakablick till tidigt 1900tal, vill man veta hur mormors mor hade det på sin tid är det ett ypperligt tillfälle att ta i akt, livet under tidigt 1900tal chockar nog dagens ungdomar. Vi får höra om Första Värlskriget, om de enorma glappen mellan klasserna, vi får se den tidiga teknikens under,- glödlampan och ett barnafödande utan like. Familjen Larsson fick 7 barn, det är annat det än dagens genomsnittliga 2.

Maria Larssons eviga ögonblick fångades av den kamera hon vann och sedan levde genom och vi i salongen suckade, fick hjärtat att slå lite extra av värmen, grät en tår eller två när det blev för dramtiskt och närgånget.

Såg ingen i salongen under pensionärsålder vilket säger en del om filmens budskap och innehåll, men jag tyckte det gav mig en lektion i " hur mormor hade det på sin tid".

Maria Larssons (Maria Heiskanen) make Sigfrid Larsson spelas superbt av Mikael Persbrandt som får gestalta dåtidens mansgris, en make som arbetar sig fram i livet, super och blir odräglig när livet är hårt, slår sin fru och är otrogen med en lösaktig kvinna,-Matilda som spelas av Amanda Ooms, en klockren roll för Amanda enligt mitt tycke. I rollistan hittar vi också Claire Wikholm och Hans Alfredson. Underbar film med massa själ,hjärta,smärta och innehåll.

ARN — Vid rikets slut

Uppföljaren till Arn-Tempelriddaren

En mycket mycket bättre uppföljare på alla sätt och vis, den kändes inte så seg som den första, den var vackrare, mer romantisk, bättre spelat av rollbestättningen, kanske var de nu uppvärmda i de gamla kläderna. Hittade inte några fel som jag gjorde i Tempelriddaren.

Så, gå och se, lär Svensk historia från filmduken. Lättare än så kan det inte bli.

The Mirrors

Amerikansk skräck/thriller

Från början kändes den bekant tills jag kom på i biomörkret att den var en amerikansk kopia på en Koreansk skräckfilm.Så, ännu en till upplaga av något som var bättre i orginal.

Men Kiefer Sutherland passar in i rollen per fekt som den f.d. polisen med alkoholproblem.

Hans familj blir inblandad i hans nya jobb, och det som såg ut som en ny chans på arbetsmarknaden med nytt alkoholfritt liv blev till hans värsta mardröm.

Filmen kallas skräck men är mest psykologisk thriller, The Mirrors biter inte på mig med höga ljud och "läskiga blodiga scener" men ungdomarna som denna mörka höstnatt (höstlov) ockuperat biosalongen skrek och kommenterade oavbrutet " gå inte in där då?!".."Varför gör han så då!?!" och deras stolar rörde på sig när de hoppade till så , den gav dem skräck i alla fall.

Medioker film men bra barnskådespelare. Däremot är det den första långfilmen sedan The Lost Boys jag ser med Kiefer Sutherland i huvudrollen.

Miss Vampyria