Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Insändare

Hells Angeln medlemmen bildade ett rockband i fängelset — släppte cd om smärta och minnen

Hells Angels tatuering.1989 stod Steven Yee inför ett liv innanför murarna. Han satt i ett federalt fängelse i Pennsylvania. Van vid friheten på motorcykeln ute på vägarna, livet i omkörningsfilen, var han tvungen hålla sig sysselsatt för att inte, som han själv säger, förlora förståndet. Bland många andra låtar skrev bikern "Sister Evil" och "Sweet sweet Cleveland" för sitt band The Deadly Synz. Albumet "Last ride home" var ämnat för en stor publik.

- För det mesta undvek de övriga internerna mig, medvetna om symbolerna jag bar på gatan, i rädsla för det okända. Systemet höll desto mer ögonen på mig men som man brukar säga - lita inte på deras leenden, de döljer något annat, poängterar låtskrivaren, musikern och Hells Angeln Steven Yee.

Som uppvuxen i världens rock huvudstad nummer ett - Cleveland med The Rock´n roll Hall of Fame - hade alltid Steven varit musikintresserad och velat spela gitarr.

- Det fanns aldrig någon tid till sådana ambitioner under åren på gatorna. På kåken hade jag all tid i världen.

Men internen och blivande rockern Steven stötte på hinder efter hinder i förverkligandet av sin mångåriga dröm.

- Det var inte tillåtet med kasettbanspelare på fängelset och 1989 hade inte cd:n fått sitt genombrott än. Dessutom var det helt omöjligt att ställa in en bra radiokanal från där jag var placerad. Jag inledde den omständiga processen med att lära mig spela gitarr på egen hand. Jag är autodidakt. Familj och vänner skickade noter till mig och jag skaffade prenumerationer på tidningar som Guitar World och Guitar One och det hade jag stor hjälp av, berättar Steven och fortsätter mer detaljerat:

- Min kompis Karen skickade flamenco-musik till mig, vilket fascinerade mig oerhört och började senare krydda min egen musik med flamencon. Det skulle dröja ända till 2002 innan den stora möjligheten skulle dyka upp och världen öppnade sig för Steven och hans än så länge bara drömda musikprojekt. Han förflyttades till en anstalt norrut och introducerades för en helt ny "kasett" med modernare musik och rytmer.

- Vi fick faktiskt ha cd-spelare där. Jag hade aldrig sett en förut. Jag försökte spela med flera konstellationer inne på fängelset men det blev aldrig något riktigt break. Jag hade skrivit massor med låtar under årens lopp och hoppades verkligen på att få möjligheten att repa in dem med andra musiker. De föll sig så lyckligt att jag fick dela utrymmen med andra interner med musikaliska ambitioner. Som ville uttrycka tankar och känslor med musik och texter. Och sen, helt plötsligt, lät fängelseledningen oss ha vår egen inspelningsutrustning. Det var en jättelik möjlighet för oss, för de andra grabbarna kunde lära sig de låtar jag skrivit, minns Steven.

Tillsammans spelade de in 15 av de låtar han skrivit och en kompis till den alltmer rutinerade låtskrivaren gjorde sångpåläggen.

- Med nästan ingen utrustning alls tyckte vi ändå att vi hade något riktig stort på gång, berättar han.

Men lika oberäkneligt beslöt sig anstaltsledningen för att dra in privilegierna och Steven Yee skickade tillbaka inspelningsgrejorna till Cleveland. Stevens fru och hans vän Jeff Castle lyssnade genom materialet när det återbördats till hemadressen igen.

- Till min stora förvåning var de rörande eniga om att jag förfogade över en riktig musikskatt.

Samtliga bristfälligt inspelade låtar togs till en professionell studio, där de mixades och spelades in på nytt. Med den nya avancerade utrustningen producerades färdiga cd:n "Last ride home".

- Hindren har varit enorma men skivan var förutbestämd att spelas in. Att få inspiration att skriva låtar har alltid varit enkelt för mig. Problemet har varit att komma över en gitarr. Med tanke på att jag är självlärd under 15år så är det märkligt att jag aldrig fått tillfälle att spela på några fängelse shower. Mina låtar handlar ju faktiskt om glädjen och plågan från gatorna, fängelselivet och längtan ut, att få känna vinden i håret på hojen, på vägarna med mina bröder igen, avslutar Steven Yee.

Officiella fakta om Hells Angels:

Hells Angels eller The Hells Angels Motorcycle Club är en MC-klubb som startades i USA efter andra världskriget och som idag finns spridd över hela världen. Gemensamt för medlemmarna är intresset för motorcyklar av märket Harley-Davidson och en alternativ livsstil. Vidare är det vanligt att medlemmarna är kriminellt belastade och föreningen förekommer i en rad olika kriminella samband såsom utpressning, narkotikahandel samt beskyddarverksamhet. Medlemmarna bär ofta västar med klubbens logotyp samt sin hemklubbs "färger" eller logotyp.

Historia

Namnet Hells Angels kommer troligen från en amerikansk bombskvadron (303:e) från andra världskriget som kallade sig "Hell's Angels". De hade också en logotyp med ett flygande kranium. Apostrofen har sedan plockats bort med förklaringen att ordet "hell" inte ska skrivas i singularis eftersom helvetet finns i många olika former.

Det är sannolikt Arvid Olsen, en före detta bombpilot i amerikansk armén, som föreslog namnet. Första klubben bildades i Kalifonien 1948.

Hells Angels historia i Sverige

Hells Angels etablerades i Sverige när det före detta raggargänget Dirty Dräggels i Malmö utsågs till officiellt Hells Angels-kapitel den 27 februari 1993. Klubbens önskan att bli en del av organisationen hade då i flera år satt prägel på bikerkulturen i Malmö och Sverige.

Ett blodigt krig mellan danska Hells Angels och deras rivaler Bullshit utbröt 1983 och väckte uppmärksamhet även i Sverige. Trots att konflikten sargade de danska mc-gängen avskräcktes inte alla och definitivt inte Dirty Dräggels. Polisens första riktiga indikation på att den fredliga respekten mellan Malmös bikers var på väg att brytas kom 1987 när mc-klubbarna Belkers och Sinners lokaler attackerades med automatvapen och tre Sinners-medlemmar skottskadades. Polisen misstänkte Dirty Dräggels och slog till mot klubbens lokal i Djurslöv men fann aldrig några automatvapen. Ingen greps någonsin för attackerna men Sinners och Belkers lade sedermera ned sin verksamhet och en del av deras medlemmar gick senare med i Hells Angels.

I mars 1990 utsågs Dirty Dräggels till hangaround chapter till Hells Angels och redan i juni året därpå avancerade de till provmedlemmar. Klubben bytte i och med det tillfälligt namn till MC Sweden, innan den 1993 blev fullvärdig Hells Angels-klubb.

Thomas Möller klev fram som talesman för klubben, först som vice president och sedan som president. Med en erkänt skicklig mediestrategi arbetade han för att ändra bilden av ett gäng kriminella våldsmän och istället måla upp en bild av en resonabel och rättvis, om än hårdför, grupp mc-åkare. Bland annat bjöd han in pressen till sitt bröllop - med en dotter till en polisman i Malmö - och ställde upp i flera TV-program.

Ansträngningarna att få Hells Angels att framstå som trevliga försvårades avsevärt när klubben i januari 1994 anföll Helsingborgsgänget Morbids, som just utsetts till hangarounds till Bandidos. MC-kriget mellan svenska Hells Angels och Bandidos var därmed inlett och det kom att sprida sig över Norden och skörda många dödsoffer innan det avblåstes 1997.

Kännetecken

House of Pain Tattoo på Sweden Rock Festival. Notera Hells Angels-typsnittet. Hells Angels färger är vitt och rött och klubbmärket är uppbyggt av röd text på vit bakgrund. Varje hemklubb har en egen "färg" som egentligen inte är en färg utan underklubbens logotyp. Klubbens färger syns på medlemmarnas västar.

Den som önskar vara med i klubben ansöker om att få bli hangaround, första steget mot fullvärdigt medlemskap. Nästa steg är att han, för det finns bara manliga medlemmar, blir prospect member. Till sist, om han anses lämplig, röstas han in som fullvärdig medlem.

Hells Angels driver ett antal affärskedjor i Sverige och övriga världen, däribland tatueringskedjan House of Pain Tattoo och piercingkedjan Feelgood Piercing. Affärskedjan Route 81 säljer kläder med Hells Angels-tryck där förtjänsterna går till familjer till klubbmedlemmar som avtjänar fängelsestraff då de inte kan ta hand om sina familjer från fängelset.

Jack Edstrand