Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konst

Liljevalchs Konsthall: Den stora färgskrällen

Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Leander Engström

Samtiden blickar nedåt mot åskådarna

Sigrid Hjertén — På teatern.Det finns få konstpar som blev så illa åtgånga av äldre generationens kritiker, tidningsmän och andra konstnärer som Sigrid Hjertén och hennes man Isaac Grünewald. Alla gick samma väg i kritiken och dömde ut den första svenska vågen av modernister i svensk konst. Då handlar det om en tidsperiod före första världskriget där de nya ismerna framförallt från Picasso och hans vän Braques kubistiska konstvärld. Dessa konstnärer är samtida till Hjertén, Grünewald och vännen Leander Engström. Men det finns olika stiluttryck i motiven mellan paret och Engström. Framförallt när jag vandrar omkring i salen med min vän Veronica, så slår man av att färgerna måste ha varit en ren kulturchock i en värld där Carl Larsson och Zorns söta naturlistiska konst varit normen sedan sekelskiftet.

Sigrid Hjertén — Skördemaskiner.Men det blir tröttsamt att se alla tre konstnärers verk upphängda i salarna. För det första blir motiven, porträtten, naturbilderna och Stockholms vyer lite väl tjatiga. De kunde måla modernt men upprepar sina val av motiv, konsten leder knappast vidare till nya dimensioner eller upptäckter. Motiven och verken står till sist stilla. Den dynamik som finns i färgerna försvinner då en tröttsam känsla infinner sig då vi funderar om inget nytt spännande kunde komma fram när konstnärerna väl undersökt motiven. Jag önskar att konsten skulle kännas dynamisk och lite mera spännande. Men den dåliga självbilden hos Sigrid Hjertén gör mig och min förbannad. Hon dissar sig själv i verken genom att göra sina kvinnliga karaktärer osynliga, vaga med otydliga markeringar och drag. Medan när hon målar sin man så blir det starka markerade manliga figurer som inte går att undvika med blicken. Något som förbryllade mig var Sigrid Hjertén och Isaac Grünewalds skildringar från Stockholm, där blir dimmiga suddiga och diffusa stadslandskap som stör mig med en sort tveksam fransk impressionism. Det kan vara intressant i sig själv men ändå kvarstår frågan varför? Min vän Veronica framkastar hypotesen att det kan vara deras perspektiv på den stad de lever i och älskar - fast vars etablissemang förkastar parets konst och liv. Då blir konsten på något sätt deras skiftesstämningar och temp på hur det mår. Alltså suddiga stadslandskapbilder.

Leander Engström ville hellre måla av Abisko och norrlands vilda natur. Men där går han vilse i sina verk. Några få verk är briljanta men det finns för många döda punkter med ordinära tråkiga landskaps bilder som inte känns specifikt levande.

Isaac Grünewald — Den blå skuggan.En annan del av utställningen jag inte tyckte om: var just när alla de tre konstnärerna som utbildade sig hos Matisse, plötsligt slog in på Paul Cezannes mål och färdväg när det gäller att förhålla sig till färgerna levande känslor. Då havererar deras konst fullständigt enligt mitt sätt att uppfatta deras konst. För då får vi enbart se relativt mindre fruktbara landskapsskildringar som man sett alltför många nordiska konstnärer ägna sig åt. Då är deras Stockholmmiljöer så mycket mera hänförande och häftiga att beskåda. Porträtten är magnifika. En del tavlor innehåller så mycket färger och figurer att man tappar orienteringen när man skall se alla detaljer. Då föredrar jag deras rena modeller i porträtten därför då kan jag som åskådare fokusera mig färre saker och koncentrera mig ordentligt.

Det intressanta med de senaste utställningarna jag beskådad, Max Ernst och Den stora färgskrällen är att deras samtida modernism blickar nedåt mot oss — modernismen är vi skyldiga ett enda stort tack för vad den har drivit framåt. Men ändå är det som jag tappat min tilltro och förändrad min kärlek till vissa av modernismens klassiker. Vissa saker betyder inte så mycket längre. Det är väl det som kallas för utveckling antar jag. Man kan nog säga att dessa tre konstnärer frös fast i sin samtid och deras motivkretsar blev deras egen tid. Men det hände inte så mycket mera med deras konst inser jag nu.