Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XLIV

I Hate Kate — Embrace the Curse

I Hate Kate — Embrace the Curse.Justin Mauriello med ett förflutet i Zebrahead bildade snabbt ett nytt band efter han lämnade Zebrahead - I Hate Kate blev det nya gruppnamnet. Namnet togs efter en av medlemmarnas X-flickväns namn, lite elakt kanske med adekvat. Deras skiva spelades in först 2006 med Daniel Glas på Glasnote rEcords, men det skulle dröja framtill i år då skivan kom ut igen med lite nya detaljer i ljudbilden av Mark Trombino (Blink 182 och Jimmy Eat World) som mixade om lite grann. Skivan låter alltför mycket likt poppunken Green Day skapar. Det jag kan säga är att detaljerna och musiken blir förvandlad till simpel Mtv-rock som är feg och kommersiell, med total avsaknad av finslipade intressanta delar i musiken. Allt i skivan är alldaglighet och ordinär tråkrock som inte kan agera på egen hand bortom trender och toner. Sådant behöver jag inte lyssna på längre.

Rise Against — Appeal to Reason

Det här bandet har sitt ursprung i 88 Fingers Louie som härjade på USA:s punkscen under 90-talet tillsammans med grupper som Lagwagon för att nämna någonting som jämförelse. Rise Against spelar samma sorts punk som Green Day eller Offspring. Men deras punk är visserligen kommersiell men gångbar och faktiskt riktigt bra. Jag gillar deras sväng och smått elaka snabba aggressiva musik. En riktig bra skiva som är uthärdlig trots dess många vibbar av Mtv-punk. Nu jag kan snarare njuta av en sträcka minuter av bra punk.

Lucinda Williams — Little Honey

Lucinda Williams.Två plattor med Lucinda Williams är mästerverk inom countryrocken ”Car Wheels On A Gravel Roads” 1998 och “Essence” 2001 för där balanserade hon mellan de mjuka och hårda dragen i livet. Där var hennes countryrock välproportionerlig mellan de feminina mjuka dragen i musiken till en hårdare rockmusik, men allt var så perfekt och välljudande. Nu gör hon en kantigare och rockigare bredaxlad platta som faller mellan det alltför tråkiga kritvita rocken utan känsla till att få till det med smått fantastiskt som låten ”If Wishes Were Horses.” Det är alldeles för få låtar som sjunker in den tankfulla rockballadens tempo som gör att jag hinner tänka efter på vad hon egentligen skriver för texter. Det finns även en utsökt låt som heter ”Jailhouse Tears” där hon gör en strålande duett med hjälten Elvis Costello. Jag vill gärna ha flera sådana låtar med Lucinda Williams. Skulle hon på nästa album skippa rockens mest grötiga sidor och finslipa det hela till en lugn countryfärgad platta i Eagles skola tror jag på en framtid med Lucinda Williams.

Fatboy — In My Bones

Fatboy — In My Bones.Gammal hederlig rockabilly blandas med pop, lite latino, rock och ballader finns instoppad i kompotten som svenska rockabillybandet Fatboy släpper loss som ett litet monster att få åtnjuta utan att skämmas ihjäl på något sätt. Fatboy är lite mera än retro utan lossar på rockabillyknutarna och förlöser oss med smått genial enkla rocksånger som du lätt kan till dig utan att tro sig vara framflyttad till ett band som drömmer att de var stora 1958 och skivan ges ut av Sam Phillip på Sun Records. Fatboy är lika mycket samtida nu som att det finns ett då. Jag diggar det som kommer ut från Fatboys fräsiga rockabillymusik och glöm inte att det finns ett stänk av The Clash och Hank Snow mitt i smeten också. Så kan svensk rockabillymusik bli kul tack vare Fatboy.

Matt Begley & Bitter Whiskey — Bearin’ Down

Matt Begley & Bitter Whiskey — Bearin’ Down.Nashvilles countryrockers Matt Begley och hans Bitter Whiskey bildades av några hård arbetande musiker som speglade countryrockens olika nätverk. En erkänd producent som Alan Beavers producerade deras debutskiva tidigare i år; det är sprängfullt av Stevie Earle vibrerande toner. Strävsamma män som gärna kan säga vara en korsning av Waylon Jennings och The Clashs punk. Snygg, kärv och förbannad bra countryrock. Det här faller mig smaken direkt.

Ryan Adams & The Cardinals — Cardinology

Ryan Adams & The Cardinals — Cardinology.Musiken blir lite för platt fastän det är lunkande countryrock precis som Ryan Adams alltid försökt i sin gamla grupp Whiskeytown och soloplattor formulera en version av Hüsker Dus sträva hardcore och Merle Haggards stenhårda tuffa manliga country. Ryan Adams är alltför begåvad men släpper för många plattor och borde låta sin genialiska förmåga att skriva låtar mjuka upp och ta det lugnt med att spela in plattor. Då kan de bli storartad eller som i detta fall lagom intressant. Han sjunger bra men saknar bra melodier att bringa ordning i strukturen. Låtarna är halvdana countryrockiga stänkare, Det är skön musik utan att kännas relevanta eller innehålla något kärnfullt. Tyvärr Mr Ryan Adams lugna ned dig några hekto och reducera skivutsläppen tills du träffar rätt igen, som du kunde förr om åren.

Deerhoof — Offend Maggie

Deerhoof — Offend Maggie.Många kommer förmodligen anse att detta är bland musikens triumfkort inom indierocken 2008, därför att deras musik låter lite som Sonic youth, TheStroke och John Fahey vilket kan antagligen bli väldigt bra eller bara pretentiös indierock. Jag är mera skeptisk till Deerhoof med japanska sångerskan Satomi Matsuzaki i spetsen. Den här nya skivan är spännande på ett sätt när man går in i musiken för upptäcka nya detaljer jag missade förra gången. Fast skivan är lite dövande och man blir lite väl trött på skivans stackatomelodier. Stundtals blir det lite krautrockiga experiment när Deerhoof spelar upp sina kunskaper. Jag tappar rösten och får vibrationer från en grupp som driver sin konventionella indierock mot skolboksexemplaret i indierock. Det är så här det skall låta. Men DeerHoof har tillräcklig med rutin för att klara av att spela och spegla oss lyssnare varse vi vill det eller inte. Bra rock att ta med sig hem och avnjuta.

Black Stone Cherry — Folklore and Superstition

Black Stone Cherry — Folklore and Superstition.Unga killar som bildade bandet Black Stone Cherry och spelar en rockmusik som kan sägas vara en snudd av Blackfoot, Lynyrd Skynyrd och lite Soundgarden. Sydstatsrock som lättsamt och alldeles underbart bearbetar mina sinnen fullt ut. Det skön rockmusik som tangerar hårdrocken precis som The Black Crowes skulle kunna göra. Varenda låt är bra och musiken kapacitet att leverera bra rock rakt igenom hela skivan, ärlig och öppen musik. Det här gillar Dr. Indie.

David Bowie — iSelect

David Bowie — iSelect.Artisten eller hjälten David Bowie väljer sina egna låtar på en skiva som det inte kan finnas några som helst invändningar emot på grund av att skivan talar sitt eget språk. Det är bara världsmästarklass och Dr. Indie blir lyckligare än någonsin när Mr Bowie vågar plocka fram sina egna referenser till sina egna sånger. De flesta är lika klassiska som odödliga i dagens tidevarv. Tack för skivan David Bowie.