Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musikkrönika

Farväl Oasis för alltid och evigt!

Oasis.Jag upptäckte nyligen den hemska sanningen att jag inte längre kan stå för Oasis musik utan inser att det är ett mediokert band. Det är en konstig känsla att upptäcka att ett band som jag verkligen älskade och upphöjde mera än någonting annat; plötsligt faller allting ihop, liksom luften som går ur ballongen som jag själv blåste upp, under så många år. Förutom några superbra låtar så finns det inget mera Oasis i min värld.

Oasis — Definitely Maybe.Då kan jag ändå säga med aktning att jag såg Oasis några gånger under 90-talet med start i Hultsfred 1994. Det var året de slog igenom med skivan ”Definitely Maybe” som idag innehåller två låtar som håller fortfarande, till exempel ”Rock’n’ Roll Star” som har ett driv med en elak gitarr som ligger och tuggar i bakgrunden och en stark melodi. Jag måste även tillstå att ”Cigarettes & Alcohol” är en snygg tung rocklåt som definitivt håller än i dag.

Oasis — Dig out Your Soul.Här jag måste verkligen skriva ned någonting om att Oasis faktiskt var ett fantastiskt liveband en gång i tiden på 90-talet; för det är bara då jag kan bedöma bandet ifråga eftersom jag inte sett den live sedan dess. Det var på den tiden då de var unga hungriga musiker och begivna på framgång och då skrev låtar som vi alla tyckte var det mest fantastiska som hänt i modern musikvärld. Men det var då det. Många mil har jag gått sedan dess.

Det intressanta är att jag under alla åren hållit deras debutplatta som den bästa rockplatta från hela brittrockeran. Men idag inser jag att det var en känslomässig bedömning jag gjorde på en epok som jag älskade så mycket och vars musik blev ett tidsdokument på en våg av hänförande bra rock som stundtals pumpades ut varje dygn. Nya grupper och nya skivor kom hela tiden. Jag varmed i varje steg och kollade in allt som rörde sig under epitet indierock. Men när det gällde Oasis var det ren dyrkan och beundran inför två bröder som älskade och hatade varandra precis som bara syskon kan göra.

Oasis — What’s the Story Morning Glory.Låt oss gå tillbaka i tiden ett kort ögonblick. Liam och Noel Gallagher var två killar som växte upp i Manchester. De älskade The Smiths och hade framförallt sångaren Morrissey som sin egen hjälte. Denna kultikon som har en fanatisk fanskara världen över fick bröderna att tänka på att göra egen musik.

Noel Gallagher blev gitarrtekniker i The Inspiral Carpets under några år. The Inspiral Carpets, Primal Scream, The Stone Roses, Happy Mondays, Ride med flera band tillhörde den första vågen av indierock som fick fotfäste i världen tack vare att Nirvana gjorde underground till en mera erkänd rockkänsla.

När den första vågen av brittrockband hade kommit som bildade Liam Gallagher ett band med influenser från The Rolling Stones, The Beatles, The Who, Sex Pistols, The Clash och The Jam i förarsättet. Noel Gallagher återvände till sin broder och ville vara med i bandet. Men han ville ha den fullständiga kontrollen över bandet och skriva låtarna + musiken. De alla samtyckte och det blev deras lyckokast. Noel var geniet bakom det hela medan brodern Liam var bråkstaken och storstjärnan som kunde sjunga som en gud och vara den arroganta skitstöveln utåt. Han slogs med reportrar och blev gunstling bland brudarna. Deras främsta konkurrenter blev från första stund Blur och Suede. Fast Blur och Oasis kunde ägna sig åt en löjlig strid mot varandra som fick oss övriga att sucka tungt. I press eller i tv kastade de båda banden skit på varandra.

Inför hela världens ögon orkade de båda banden hålla på med sin omogna pajkastning. Jag tyckte att de kunde växa upp istället och ägna sig åt att göra fantastisk musik. De båda hade en förmåga att skriva bra låtar. I alla fall på den tiden. Blur, Oasis och Suede blev andra vågen av brittrock/indierockband som slog genom och blev superstjärnor på en gång.

När deras andra uppföljare ”(What’s The Story) Morning Glory” kom så gällde det att bevisa att det kunde göra en ny fantastisk storsatsning efter debutens rekordförsäljning. Kvalitetsmässigt tyckte jag bättre om deras andra skiva när den kom ut. För nu odlade Noel Gallagher sina låtar och skapade mera av Beatles i materialet. När jag lyssnar om på skivan i dag så tappar den kraft. Jag blir trött på att Oasis lät Beatlesinfluenserna ta över arrangemangen tväremot var jag tyckte på den tiden. Men det finns fortfarande bra låtar, rent av strålande mästerliga låtar. Inledande sången ”Hello” är signifikativt för Noels förmåga skriva helgjutna låtar rakt igenom som håller än idag, klassikern ”Wonderwall” och snygga ”Champagne Supernova” är fortfarande låtar jag älskar. Men så finns det sånger som jag inte förstår mig på längre. Därför att när jag köpte plattan var jag en övertygad Oasisfan då fungerade allting de släppte. Jag saknade en tydlig kritisk känsla inför deras musik under den här tiden. Av tolv låtar är det tre som jag kan klara av att älska än. Resten av skivan blir mest trista kompositioner som förvandlar Oasis till ett epigon till Beatles och det kan jag vara utan.

Jag borde få en varningsklocka när deras tredje album släpptes ”Be Here Now” som mest låter idag som ett ihopkok på de två första skivorna och verkligen undermålig brölig vitt rock utan nyanser. Noel Gallagher skriver sämre låtar. Produktionen haltar och underlaget är skrikig bråkig trött habil rock. Med två undantag, låt nummer två ”My Big Mouth” och låt nummer åtta ”Dont Go Away” fungerar bra. Liam Gallagher sjunger visserligen inlevelsefullt — fast det spelar ingen roll i det längre perspektivet då bandet blev en spegel av det engelska samhällets helhet. Tony Blair ledde det hippa socialdemokratiska Labour till makten. Han blev vår första rock ’n’ roll — premiärminister som hellre inbjöd dåtidens rockstjärnor till sig för att få lite glans i nyare världar. Noel Gallagher trivdes bra med livet. Nu var det slut med adelns hängivenhet inför makten, Utan rockstjärnorna intog maktens portar.

Men deras tredje skiva saknade den där rätta infunna känslan. Nu när jag dammar av den från min gömma där den legat i minst 10 år, kan jag inte för mitt liv få till det igen. Skivan är för lång och trist. Här borde Oasis funderad på sin inriktning. Men jag fattade ingenting av detta då. Utan lyssnade på skivan med djup känsla som inför ett stort monumentalt konstverk. Förfallet inleddes och resten är en enda nedförsbacke som avslutas med deras nya album — herregud vilket uselt album de har skapat denna gång. Bottennappet på ett längre tids försämrad förmåga att skriva bra låtar.

”Dig Out your Soul” heter alstret som de givit ut 2008. Gräv ut din själ, vilken själ då menar pajasfigurerna i Oasis? Det går inte att förmedla någon rättvis tanke kring en skiva som bara har avgrunden att erbjuda. Det här ett bevis på att hela 2000-talet har varit bandets svanesång. En lång period av nedgång som Oasis inte avbryter i tid och kommer sig för att lägga ned Oasis. Jag skulle knappast sörja den hädangången.

Tre skivor utkom under 2000-talet innan den nya skivan; ”Standing On The Shoulder Of Gigants” som jag inbillade att det vore en skön förening av bra rock, distade gitarrer och ett monumentalt vansinne. Men den blev en blek skiva som jag för 8 år sedan ändå tyckte kunna ha något i sig som jag kände igen från förr. Men nu vid genomlyssningar är det bara ett fiasko. Även ”Heathen Chemistry” och ”Don’t Believe The Truth”.

Rejäla trästolpar som jag inte kan vara med och skriva att de har någonting längre närman bedömer musik och låtar. Deras bästa låtar fanns på deras två första; resterande skivors material är undermålig skräp.

Nej den nya skivan orkar jag inte recensera utan den blev snarare inledningen till att jag började ifrågasätta min tidigare kärlek till bandet.

Så adjö och farväl för evigt Oasis.

Tidigare relaterade artiklar om Oasis i Blaskan — Oasis | Oasis — Don’t Believe the Truth | Oasis — Stop the Clocks | Oasis — Lord Don’t Slow Me Down