Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro XLIV

Eric Clapton — Complete Clapton 2007

Eric Clapton — Complete Clapton.Jag tror faktiskt den store Lennart Persson har rätt i det att Eric Clapton har varit feg och gjort fega karriärsval för att anpassa sig till den rådande publiken. Det är tyvärr alltför tydligt i den här dubbelskivan med låtar från hela Claptons karriär. Han började så bra som en gudomlig gitarrist i John Mayalls Bluesbreakers för att gå vidare i The Yardbirds. Då handlade det hela tiden om att spela klassisk blues i rockens transformerade version av den musikstilen. Eric Clapton spelade stenhårda låtar så att han verkligen var guden för oss alla som älskade musik med stil och klass. Det bästa var hans vision att skapa supercool psykedelisk rock i trion Cream. Eric Clapton, Ginger Baker och Jack Bruce släppte demoniska låtar. Fem av Creams bästa och skönaste låtar finns med på samlingen. Jag älskar mest den första halva delen av första skivan. Där finns förutom Cream, Blind Faith och hans lilla grupp Derek And The Dominos. Då är jag med på noterna. Men det är när hans soloplattor börjar komma. Då handlar det om 35 år med välanpassade mjuka mainstreamlåtar. Tråkiga uttjatade coverval på Bob Marley, Bob Dylan eller J.J Cale som vi skulle kunna klara oss utan. Det är bara toppen på hans isberg. Andra skivan visar upp resten av hans sega sånger med ytterst få egna verkliga höjdpunkter. Så Lennart Persson har fullständigt rätt igen. Det är för få låtar Eric Clapton gör som är bra numera.

Cockney Rejects grundare av Oi-punken

Cockney Rejects.Jodå jag minns hur det lät i början av 80-talet när Cockney Rejects lätt den totala bomben ”Oi!Oi!Oi!” briserade och deras låt blev plötsligt en klassisk låt för punkare som gillade tyngre punk och den kommande skinheadrörelsen. Oi-punken föddes. Jag själv blev djupt imponerad av Cockney Rejects allsångspunk och deras slagord som lätt kunde fästas i minnet. Cockney Rejects — The Power & the Glory.Naturligtvis underlättade det för min del när det var min hjälte Jimmy Pursey — sångare i Sham 69 som upptäckte bandet och såg till att de fick skivkontrakt. Vilket var en ren lycka för os punkare som älskade låtar som var både humoristiska och slagkraftiga: East End och The Rocker. Bandet fortsatte att göra skivor under hela 80-talet. Cockney Rejects — The Very Best of Cockney Rejects.De försvann ett tag bort från mitt sikte men sedan har det haft en fortsatt karriär som grånade punkkonnässörer framtill dagens datum. De har visst samma originaluppsättning i bandet sedan starten; Jefferson Turner, Micky Geggus, Vince Riordan och Keith Warrington.

Några bra skivtips: Debutskivan The Power & The Glory från 1981 & The Very Best Of Cockney Rejects från 1999

Hüsker Dü — The Living End 1994

Hüsker Dü — The Living End.Tänk vilket fin undergroundrockscen det fanns efter punkens tappade sin kraft och förlorade energin då fick vi en ny rörelse i hardcore och undergroundrockscenen. Själv blev jag till mig i skivspelaren när REM, The Replacement, Black Flag, The Minutemen och The Meat Puppets härskade i min skivsamling. Där fanns redan Bob Mould och kompisen Grant Hart som snabbt bildade Hüsker Du, på plats i USA. Deras karriär gick i samklang med REM. Men skillnaden mellan banden är häpnadsväckande, REM blev indierockens flaggskepp inom arena rockbanden medan Hüsker Du fortsatte att vara vår alternativa undergroundrockband. Deras musik var blytung och suverän att plocka ihop och förstå. Den här liveplattan spelades in 1987 och det är deras sista skiva innan de splittrades. Bob Mould ägnade sig åt sitt nya band Sugar och en solokarriär. Sugar sprack redan efter ett par skivor. Nu finns Bob Mould som soloartist. Men den här skivan visar i alla fall upp en kraftfullt band som dunkar och slår stenhårt på porten till en sömning oförstående värld.

Little Feat — As Time Goes By: The Very Best of Little Feat

Lowell George — Thanks I’ll Eat It Here.För mig är Little Feat ett traditionellt sydstatsband i samma stil som Allmans Brothers och de band som odlade en countrybetonad rock. The Eagles, Gram Parson, The Band och Poco som bärande exempel. Framförallt är Little Feats sjuttiotal det som räknas i min bok. Little Feat.Det var under den tiden de släppte sina bästa skivor och hade fantastiska låtar signerade Lowell George. Det intressanta är att både Lowell George och Jimmy Carl Balck började sina karriärer i Frank Zappas Mothers Of Invention för att senare lämna bandet och starta upp Little Feat. Andra medlemmar som Roy Estrada, Bill Payne, Richard Hayward, Sam Clayton, Paul Barrére och Kenny Gradney tillkom för forma deras musikstil. Estrada lämnade bandet tidigt medan de andra medlemmarna gav Little Feat sin unika blandning av soul, jazz, country och rock. Till och med funkmusiken kunde lämna vissa avtryck i Little Feats musik.

Little Feat — Dixie Chicken.Lowell George som var dess låtskrivare och frontgestalt påbörjade en kort soloturné men hälsoproblem ledde till att Lowell George avled i en hjärtattack 1979. Fastän Little Feat fortsatte sin inslagna väg mot nya skivor som befäste deras status som rockband. Den här samlingen täcker upp deras sjuttiotal riktigt bra med dessa 20 låtar som skivan innehåller.

Några tips: Lowell George — ”Thanks I’ll Eat It Here” 1979 & Little Feat — “Dixie Chicken” 1973.

The Louvin Brothers — Tragic Songs of Life 1956

Charlie och Ira Louvin är två bröder som satte den harmoniska stämsången på plats inom countryn och man kan säga att de var The Byrds eller Everly Brothers föregångare inom musiken. Skivbolag som Decca och Capitol ville signa kontrakt med bröderna. De spelade in skivor och skrev låtar på löpande band och blev en del av countryscenen precis som Monroe Brothers eller andra konstellationer vi kan tänka oss. Den här skivan är en vacker och smärtsam platta vars rapporter om livet är klassiska countrytexter och den döljer smärtans mörker genom att sjunga ljuvligt när de framträder med låtarna. The Louvin Brothers började spela i mitten av 40-talet framtill början av 60-talet. Sedan gav de upp i inledningen av 60-talet.

Efter deras gemensamma beslut att lägga av så fortsatte Charlie att släppa singlar medan Ira tappade formen och började konsumera alkohol i stora mängder — 1965 som krockade Ira Louvin och hans tredje hustru Anne Young, de båda avled direkt. Då var sagan över för alla inblandade. Men deras musik lver utan tvekan vidare.