Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Gothrock

The Cure — 4:13 Dream

The Cure — 4:13 Dream.Det är väldigt länge sedan The Cure släppte något album av värde som man kan säga är det optimala albumet de släppt de senaste 20 åren. Men det är inte riktigt sant utan Robin Smith har sedan länge slutat göra musik av något större värde för musikens framtid. Ett trött gothtroll som slutat skrämma barnen och numera läser godnattsagor för småbarnen vid något kommunal dagishem. Det är länge sedan jag kunde säga att The Cure skapade ett lyssningsbart helt album — ”Wish” 1993 kan jag säga vara ett bra album. De bästa och finaste albumen kom ut någonstans för mellan 29 till 27 år sedan. Då kom det åtminstone ut tre mästerliga album som befäste att Joy Division hade en arvtagare i både The Cure och The Sisters Of Mercy, depprock och new romantic var tidens signaler som vi alla levde med och älskade så innerligt.

Mina tre favoritalbum är följande ”Three Imaginary Boys”, ”Boys Don’t Cry” och “Seventeen Seconds” — alla kom ut mellan 1979 till 1980. Det var hörpelarna bandet byggde mycket av sina mest magiska ögonblick. Men naturligtvis gjorde Robert Smith flera andra sånger på en lång rad album som idag utgör en liten musikskatt för sig själv. Men idag skapar Robert Smith inga större överraskningar utan det är habila sånger och låtar The Cure spelar in. Den nya skivan har några bra låtar som jag kan tycka om utan att vilja stänga av. Robert Smith har samma hårbuske och mörka stil han haft sedan 30 år tillbaka. Rösten är skev och specifik precis som det alltid varit i The Cures musikaliska värld. Den nya skiva kommer knappast väcka några björnar som sover. Den här plattan tror jag kan åtminstone få chansen att vara snäppet bättre än deras senaste skivor.