Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Indierock

Travis — Ode to J. Smith

Keane — Perfect Symmetry

Kaiser Chiefs — Off with Their Heads

Travis — Ode to J. Smith.Märkligt så överraskad och förvånad jag blir när tre indierockband som jag personligen i Blaskan mer eller mindre dömd ut som trista mainstreamband eller arenarockband. Indierockens mest erkända band brukar ibland sluta upp med att göra intressant musik för att istället satsa på MTV, radion eller vad som är gångbart på hitlistorna. Det är i alla fall min erfarenhet av dylika band som slår igenom på allvar men som slutar att göra bra rock med udd. Men nu kommer tre band i rad med varsin skiva som är förbaskat bra. Jag måste tillstå att alla dessa tre grupper är inga favoritband men nu gör alla dessa grupper skivor med infallsrika och med spännande innehåll i materialet.

Jag skall ta dem en för en och skriva om varför jag gillar deras musik på skivorna. Först tar vi Travis.

Sångaren och låtskrivaren Francis Healy gör en förvånansvärd insats både som sångare och låtskrivare på en skiva med vassa kanter och spetsiga gitarrer. Travis har äntligen lämnat sina trygga välkända upptrampade fotspår; det var den tryggheten som gjorde dem till ofarliga vardagliga gråa kontorister som råkade ha som hobby att spela lite musik för skojs skull.

Men nu slår de till med en småpunkig platta med elaka arrangemang och giftigare melodier som rör upp den trygga lunk de alltför länge befunnit sig i. Sådant vill jag verkligen premiera så att Travis kanske börjar plocka upp den här nya fåran av skitigare rock. Det är en platta långt ifrån den polerade fronten utan här plockar man ner sin snälla kuliss och bearbetar sig själva med lite knivar och skärsår i instrumenten. Jag förstummas av snygga glidningar mellan de mörka oktaverna och solens strålar som ger mig en känsla av att tRavis vill vara mera än ett dussinband i mängden. Jag får se ljuset blixtra till när Travis höjer insatsen och blir ett riktigt rockband som vill ge oss några solar plexus att leva med.

Keane — Perfect Symmetry.Keane ville jag gärna avfärda som ett nytt Coldpaly med pompösa indietonlägen i den högre skolan fastän i negativ mening. Men nu blir de snarare ett band som låter Simple Minds stå för den storslagna ljudbilden som en rådande influens till deras skapelser. Trion som har Tom Chaplin som låtskrivare, vill helst tydligt skriva de där stora sångerna och nu gör han bokstavligen det — skriver stora sånger breda som autostrador. Pianisten Tim Rice — Oxley spelar melodiskt sammanpressat för att fylla utrymmet mellan sångens självklara attribut med atmosfäriska stämningsbilder. Trummorna driver på med sitt enkla svepande markeringar. Keane skapar tillsammans ett helt koncept som fungera väl och på ett utstuderat sätt tar tillbaka det jag tyckte de förut förlorade i sin musik. Keane rör sig framåt och rörelsen de forcerar blir det som bygger upp deras musik.

Kaiser Chiefs — Off with Their Heads.Kaiser Chiefs har jag aldrig tänkt att dom skulle göra new wave och smart brittrock på ett sätt som de nu gör på ett album som omskakar mitt kritiska perspektiv på ett roligt eggande sätt. Nu gör bandet mera vågade låtar, plockar fram sina mera mångsidiga vinklar. Det sker så mycket inom deras sånger att jag nästan går vilse i deras labyrinter. Det är en skiva jag verkligen diggar. Tack för det.