Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Växjö frimärkscentrum

Vad gör en kulturjournalist när marginalerna inte vill räcka till. Det normala att journalisten har fribiljetter till alla evenemang, får VIP-bemötande och den bästa logen, även när han inte skriver så passerar han gratis in, fastän så med hela familjen och vänner, ett presskort räcker att visa upp, och av det som skall skrivs om får han utvärderingsexemplar, må gälla allt från billiga dussinböcker eller dyra bokverk, han överöses med mer än vad han ens vill ha. Redan efter kort tid i branschen räcker hyllorna inte mera till hos honom. Numera ger t.&.med somliga större bokförlag ut en bättre inbunden utgåva som trycks enkom för utvärderingsexemplar och till bibliotek och där det skall hålla hantering och värdering, än av den stora och billigare (fusk)tryckupplagan som går till marknadens förfogande med i regel engångsläsare. Kulturjournalistens exemplar är ju alltid än det viktigaste. Utan uppmärksamhet existerar man knappt med sin bok, därför måste det smörjas. Som bekant betalar tidningarna inte tillräckligt till den stora skaran frilansskribenter och dito kulturjournalister och kritiker som mot pyttesmå arvoden upprätthåller en stor substans på tidnings- och tidskriftssidorna, de har inte att lägga ut pengar, har ingen marginal så det skulle bli över för ärliga och regelrätta köp för det man skriver om, således tillhandahåller marknaden materialet. Tidningarna betalar i regel inte heller för inköp, inte ens alltid för resor, subventionerna från marknaden gäller i allt högsta grad. De mindre förlag som inte vill, kan eller behöver snålas och inte skickar ut en flod av exemplar, med alltid ett mycket stort bortfall och svinn, eftersom det finns för mycket objekt att skriva om, blir med än mindre chanser att få sin produkt tillfredsställande uppmärksammad. För en dåligt säljande bok kan en stor del ha gått åt till gratisutskick, alltid en ofrånkomligt göromål om man vill kunna nå ut desto mer, lyckas eller så inte. Utrymmet för publicering har kontinuerligt minskat, allt fler får finna sig i tystnad.

Jag hade långt planerat ett reportage och artiklar om frimärksalbum, hur de fungerar, lite jämfört, skrivit om samlandets fascination, hur det kan vara att lägga upp en frimärkssamling, om utmaningar och svårigheter däri, om arbetet och tidsåtgången, om olika hjälpmedel. Och jag undertecknad hade sagt något om hur vackert ett frimärksalbum kan vara, och hur mycket de moderna skiljer sig från äldre tiders, även här som det ägt rum en hel del. Jag var säker på att erhålla utvärderingsexemplar. Vände mig storsilat och glad i hågen till Växjö frimärkscentrum (http://home.swipnet.se/~w-27052/) och innehavare Manfred Stier, säker på att få förståelse för mitt projekt. Visste ju att ifrågavarande frimärksaffär har mycket god renommé, med ett nog så gott urval av frimärken, själva basprodukten, och av ovanligt väl sorterade efter idogt arbete att man kan finna lättare speciella ortstämplar och av riktigt förstklassiga stämplar, men framför allt att de är goda för att vara generalagent för de diversé samlaralbum, som de internationella DAVO:s och Lindners album, enär förstklassiga frimärksalbum som inte mera tillverkas i respektive hemland (om än Norma i Finland nog) utan kommer från några enstaka internationella förlag som har album för alla länder, än hur gick det då? min yrkesstolthet är knäckt, fick en smärre oppläxning om att det inte delas ut nånting (åt mig, ”köp” löd ordern på). Jaha, undrade jag, med vilken marginal då, och vad gör den envisa skribenten hejdad i sin idé om att få skriva, ger sig inte, men är lika portad för det, så vad tusan? Ställa till en nidskrift? Han tappar förstås sugen, men bara delvis, har sitt frö som fortsätter gro och rotgöra. Undertecknad fick en otrolig lust att intervjua herr Manfred Stier om hur det är att vara innehavare av en frimärksaffär och generalagentur för album, vad det vill säga. Hur mycket arbete är det inte nerlagt med redan all sortering. Men hur närma sig honom, med redan en åtsnytning för undertecknad. Men Växjö frimärkscentrum har ju gott rykte, så nånting måste det vara som inte stämde med undertecknad journalists koncept och egen propå för sitt intresse och för sitt skrivande, när begärde material. Är skribenter för vana att få sina utvärderingsexemplar, för bortskämda, frågar och förklarar inte artigt nog, men de vill ju få saker att löpa, ombesörja sitt skrivande enkelt och bra. Det vanliga att kulturjournalisten förstås inte har sidenvantar, utan andra backar upp med basmaterial, eftersom det i regel inte är undersökande journalistik, men denna gång blev det en aning svårt, men finare firmärken tar man ju inte heller i hand. Vi får vänta på fortsättningen. Den kommer på ett eller annat sätt. Därtill har Växjö frimärkscentral redan kommit in i min roman som är under arbete och utgivning till nästa år. Får man inte sin intervju och materialet, hamnar man fabricera det, gör det allt själv.

Stefan Hammarén