Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Ranelid sätter eld på det kliniska

Björn Ranelid, Ansikte av eld, Albert Bonniers förlag

I Björn Ranelids nya roman sitter nittiotreåriga Greta Anker, änka efter professorn och kirurgen Erik Rosander, i sin sjurumsvåning på Strandvägen i Stockholm och gör bokslut. Till sin hjälp har hon Saskia som arbetar inom hemtjänsten, en ung kvinna med våldsam bakgrund. Gretas livshistoria blir en resa från fiskeläget Baskemölla på Österlen där hon växte upp, till Stockholm dit hon kom som artonåring för att läsa till sjuksköterska. Ranelid håller sin vana trogen en historielektion som löper hand i hand med människornas öden och han gör det med en lätthet och kunskap som fångar Sverige och svenskheten. Byggandet och öppnandet av NK i huvudstaden har sin fullt naturliga plats i berättelsen, andra världskriget och judehatet likaså. Återblickarna på Gretas barndom är fulla av bilder från vindpinade dagar bland fisklukt och fattigdom. Ingen beskriver väl Österlen med sådan entusiasm och kärlek som Ranelid. Saskia har tidigare prostituerat sig och använt narkotika, men lyckats börja om. Gretas son dog sju år gammal och makens efterlämnade dagböcker avslöjar en dubbelnatur. Hans barn från första äktenskapet väntar som gamar utanför Gretas våning, på jakt efter arvet. Återigen har Ranelid skrivit en stark roman om avund, girighet och själsdödande samhälleliga instanser och om osannolika möten som blir till vänskap. Ansikte av eld är ganska fri från överraskningar i sitt upplägg. Är man ute efter en klassisk Ranelidroman så som vi lärt känna honom under det senaste decenniet rekommenderas Ansikte av eld. Den är som ett hem att återvända till, storslagen, kamplysten och ömsint, med en väl igenkännbar struktur. Vill man ha något mer omtumlande och oberäkneligt får man läsa om fjolårets Öppet brev till George W Bush eller vänta och se vad han ämnar hitta på härnäst. Vi har ju blivit bortskämda med att denne outsider inom svensk samtidslitteratur släpper nytt varje höst. Bara det, och i en tid när sparsamhet imponerar på oss kritiker (undertecknad undantagen) och det fria flödet möts med misstänksamhet och avund, är värt att höja på hatten åt.

Stefan Whilde