Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

The Velvet Underground — Punkens gudfäder

The Velvet Underground.The Velvet Underground var inte bara före sin tid musikaliskt, de har inte heller bara betytt extremt mycket för punkens framväxt — nej de var också först med det mesta som till exempel kvinnlig trummis och psykedeliska låtar. De var för att sammanfatta, en grupp som har betytt allt för eftervärlden inte bara när det gäller musiken utan också när det gäller allt i kring gruppen. De var för att använda en sliten klyscha, en grupp som är och var en kultgrupp som detta till trots aldrig nådde någon större kommersiell framgång under den tiden gruppen existerade.

Gruppen skapades 1964 och namnet hämtade man ur en bok av Michael Leigh som handlade om sadomasochism. Lewis Alan Reed, också kallad Lou Reed, var gruppens ledare och som tillsammans med gruppens bassist John Cale var den som var gruppens huvudsaklige låtskrivare men också den som en gång hade tagit initiativet till att skapa gruppen. Sterling Morrison spelade tillsammans med Lou gitarr, Angus Maclise trakterade trummor men ersattes snart då han vägrade att spela inför betalande publik av den kvinnlige trummisen Maureen ”Moe” Tucker och John Cale var förutom bassist den som kompletterade Lou Reeds nasala släpiga sång med lika släpig bakgrundssång fast med sydwalesisk dialekt eftersom denne kom därifrån men flyttat till New York. Låtarna var inte bara mörka till sina musikaliska drag, texterna var oftast än mer bisarra med ett innehåll som handlade om droger, sadomasochism och transvestism. Låtarnas texter var ovanliga på det sättet att de berättade historier från livets skuggsida utan någon som helst censur. Depravering, mänsklig förnedring och undergång var en del av de texter som behandlade allt det som inga andra vågade prata om under perioden som annars präglades av mer präktig musik. Lou Reeds släpiga, nästan sömngångarlika sång bidrog till att förstärka känslan av undergång i låtarna och bandet blev snabbt synonymt med total dekadens. De fick också en stämpel på sig som cyniker och svartmålande, en känsla som vid tiden var vittspridd inom framför allt den Amerikanska intelligentian.

Under de första åren hankade bandet sig fram på spelningar på lokala barer och klubbar i New York, skivkontrakt hägrade men tycktes inte riktigt vilja komma deras väg, men deras motflyt skulle snart komma att vändas till medflyt.

1965 gjorde bandet en viktig bekantskap i multikonstnären och marknadsföringsoraklet Andy Warhol som tog bandet under sina vingar. Redan samma år fick bandet chansen att spela i lite större sammanhang när samme Warhol satte ihop den multimediala showen ”The Exploding Plastic Inevitable” som blev det första fröet till den den psykedeliska scenen som exploderade året efter. I showen framträdde bandet med stroboskopframkallade färger och former kombinerade med bilder som projecerades på och bakom bandet på scenen. Effekten var den största LSD-trippen världen dittills hade skådat.

Nu när bandet var en del av factorygänget, studion där Andy Warhol både skapade sina berömda verk och höll fester för de lyckliga få inbjudna, så vidtog arbetet med att skaffa bandet ett skivkontrakt. 1966 Kontrakterades bandet till skivbolaget Verve som genast bokade in studiotid för en kommande skiva. Ungefär samtidigt introducerade Andy Warhol den nordiskt kyliga blondinen Nico för bandet. Hennes riktiga namn var Christa Päffgen och hon hade ett förflutet som modell, hon jagade nu istället en sångkarriär och meningen var att hon skulle medverka på den kommande skivan. Lou Reed var som förhäxad av den svala men intagande Tyskfödda valkyrian Nico och snart var de ett par. Inspelningarna påbörjades och Nico fick chansen att visa framfötterna i låtar som Femme Fatale, All Tomorrow’s Parties och I’ll Be Your Mirror, resten av låtmaterialet sjöngs av Lou Reed. Året efter, i januari 1967, kunde gruppen presentera sin karriärs viktigaste skiva tillika en av de viktigaste skivorna rocken kan uppvisa — den självbetitlade The Velvet Underground.

Bara omslaget är så berömt och omtalat att bara det är ett kapitel för sig. En vit botten med en oskalad banan och ovanför med snirkliga bokstäver kan man läsa ”Peel Slowly And See”. Anledningen till texten var att den första pressningen av skivan var försedd med ett omslag där bananen gick att skala genom att lyfta på en pappersflik där skalet var tryckt och under återfanns den skalade bananen. Den utgåvan är idag värd tusentals kronor i samlarkretsar. Under bananen stod det helt sonika ”Andy Warhol” eftersom det var detta universalgeni som designat albumet, producerat det tillsammans med Tom Wilson även om denna uppgift är något ifrågasatt så säger skivan att Andy Warhol var en av producenterna och till sist marknadsfört bandet och skivan.

Skivans innehåll var mer kontrovertiellt än vad omslaget var. Texter om prostitution, sadomasochism i låten Venus In Furs, droger i låten Heroin och Waiting For My Man och så vidare. Det som var än mer kontroversiellt, ja rent av chockerande, var att alltihop berättades utan några som helst krusiduller. Inga filter eller censur här inte, istället serverades allt innehåll i ditt ansikte uppbackat av musik som var både förförande och nyskapande. Ingen dittills hade hört något som kom i närheten av musiken i till exempel Venus In Furs. En långsam malande melodi där texten berättar om ett sadomasochistiskt förhållande backas upp av en malande fiolslinga som ohjälpligt fångade örats uppmärksamhet. Snart har man både till kropp och sinne fångats i den mörka värld som beskrivs i musiken och texten och det anstötliga blir till sist riktigt vackert.

Skivan var och är förstås vidunderlig, den är en av dessa skivor ingen borde kunna klara sig utan och bör definitivt finnas i var musikälskares hem. När tidningen Rolling Stone häromåret gjorde upp en lista över de 500 mest viktiga albumen genom tiderna, hamnade The Velvet Underground på plats nummer 13. Hedrande förstås men föga förvånande då skivan är bättre än bäst.

Trots berömmet i den press som uppmärksammade bandet i dess samtid och framgångarna i efterhand, var det nu strulet startade. Den alltid så svala skönheten Nico och Lou Reed hade efter något halvårs förhållande gått skilda vägar, det hade dock inte dröjt länge innan Lou ersatts av nya trånande män vilket störde deras vidare relation. Nico hade också en annan kärlek — heroinet — vilket upptog alltmer av hennes uppmärksamhet, vilket störde relationerna till alla de andra i gruppen eftersom droger alltid ställer till det. Till sist gick bandet och Nico skilda världar och såret var nu öppet. Nico fortsatte med en solokarriär som mynnade ut i ett antal skivor fram till hennes död 1988 i en cykelolycka.

Inför sin nästa platta, som kom redan 1968, hade Lou Reed laddat upp med än mer mörka låtar än de som återfanns på debuten. Skivan var en hedonistisk orgie i beskrivningar av heroinbruk, sex och våld och bemöttes av sedvanlig kyla eftersom den tog upp ämnen som inte passade in i dåtidens moralkod. White Light/White Heat som den hette, blev därför aldrig någon säljframgång precis som debuten och denna oroande trend började både slita på sammanhållningen i bandet och så tvivel om huruvida man verkligen var inne på rätt väg eller inte. Slitningarna mellan medlemmarna bidrog till att John Cale till sist lämnade bandet och eftersom han var en av de drivande lämnade han ett stort hål efter sig. Doug Yule blev nästa bassist och den som fick ersätta John Cale, han bidrog med ett större lugn i bandet som tillfälligt fick dem att stabiliseras. Han tillförde också bandet ett poppigare sound då han precis som John Cale bidrog till låtskrivandet, även om den huvudsaklige kompositören bakom låtarna fortfarande hette Lou Reed. 1969 såg bandets tredje platta dagens ljus och den fick titeln The Velvet Underground.

Men ingen lycka varar för evigt, inte heller den harmoni som tillfälligt präglat bandet utan snart var The Velvet Underground tillbaka i det kaos som präglat bandet tidigare. Mo Tucker hade inför bandets fjärde skiva Loaded tagit mammaledighet och ersattes tillfälligt av Doug Yule på trummor. När spänningen mellan Doug Yule och Lou Reed kom upp i öppen dager slutade det med att både Mo Tucker, som under slutskedet återkommit efter sitt tillfälliga uppehåll, och Lou Reed lämnade gruppen. Doug Yule var den som fick den otacksamma uppgiften att ta över som bandets ledare och att färdigställa skivan som annars hade strandat likt en vilsekommen val. Tumskruvarna måste ha suttit hårt åt då mycket stod på spel, skivan var nämligen den första för det nya skivbolaget Atlantic som bandet skrivit under kontrakt med. Det lite ironiska var att Loaded blev den enda skivan som bandet nådde någon kommersiell framgång med och att detta skedde när gruppen både hade upphört att vara intressant och slutat vara en grupp i ordets rätta bemärkelse. Än mer ironiskt var att det sämsta albumet som gruppen släppte under sin karriär, var det enda som nådde ut till en publik som var större än en handfull entusiaster.

Men sönderfallet stannade inte med detta, den enda kvarvarande originalartisten — gitarristen Sterling Morrison — hoppade av under den turné som tog vid efter releasen av Loaded. Lou Reed som skrivit nästan alla bandets klassiska låtar, fortsatte med en framgångsrik solokarriär som fortsätter långt fram till våra dagar. I början av denna karriär utkämpade han dock en bitter kamp mot resterna av The Velvet Underground om sina egna låtar och vem som hade rätt att framföra dessa i vilka sammanhang. Doug Yule menade att dessa var en del av gruppens repetoar, men Lou Reed fortsatte ihärdigt att framföra sina låtar både live och i vissa fall i nyinspelningar.

Också Mo Tucker fortsatte som soloartist men nådde aldrig samma breda publik som Lou Reed gjorde.

Doug Yule fortsatte tillsammans med de nya medlemmarna Walter Powers och Willie Alexander, att föra ut bandets musik och 1973 släpptes skivan Squeeze som många fans ratade eftersom de ansåg att detta inte var bandet The Velvet Underground längre. En liten lustig detalj var att detta album skapades av Doug Yule tillsammans med trummisen Ian Paice från Deep Purple. Efter det kommersiella magplask skivan innebar, somnade hela projektet in. Lou Reed och John Cale återuppväckte visserligen bandet vid några tillfällen under 90-talet men efter Sterling Morrison bortgång 1995 har aldrig gruppen återuppstått igen. Bandet har inte heller spelat in något nytt material, utan återföreningen resulterade bara i livespelningar. Också Lou Reed och John Cale har framträtt tillsammans live och gett ut en skiva i gemensamt namn — Songs For Drella — som också den kom i mitten av 90-talet. Eftersom bandet i efterhand har fått den rättmätiga kommersiella framgång de nästan aldrig fick under sin karriär, har dessutom ett antal skivor släppts som innehåller liveinspelat material. Det enda nya studiomaterialet som kommit, är den box som i dagarna släppts där man kan hitta dels alternativa inspelningar av bandets låtar som funnits i skivbolagens lagerhyllor och dels material som spelats in som demoinspelningar innan gruppen fick kontrakt och som gruppen spelat in inför sina skivor.

The Velvet Underground var långt före sin tid och detta är kanske en av förklaringarna till varför gruppens samtid i stort sett ratade denna annars utmärkta grupp — de förstod helt enkelt inte deras genialitet. Men för gruppens efterföljare har de betytt en hel värld. Punkens cynism och fascination för det mörka och hotande kom från Lou Reeds texter, Ramones socialrealism i låtar som 53 And 3 kom också härifrån, den så ofta nakna och basala musiken fick efterföljare i varenda punkband och inspirerade grupper som Joy Division till exempel. Enkelheten och det avskalade är fortfarande i våra dagar vägledande för vissa grupper som till exempel Tindersticks. Låtarna är än i denna dag intressanta, tankeväckande och nyskapande. Det är med andra ord en grupp som betytt allt och mer vi pratar om. The Velvet Underground är en grupp som är väl värt mödan att lyssna till för den som ännu inte halkat in på denna intressanta utvecklingslinje och den skivan man i så fall ska börja med är definitivt det första albumet. En genomlyssning av denna och jag kan nästan garantera att man är fullständigt såld. God lyssning och kom ihåg, skruva upp volymen.

Dr. Da Capo

Musik

B. B. King — One Kind Favor & Seasick Steve — I Started Out with Nothin’ and I Still Got Most of It Left

Blackmore’s Night — Secret Voyage

Brian Eno & David Byrne — Everything That Happen Will Happen Today

Britney Spears — Circus & Akon — Freedom

Division of Laura Lee — Violence Is Timeless

DragonForce — Ultra Beatdown (Miss Vampyria)

Eagles of Death Metal — Heart On (Miss Vampyria)

Edguy — Tinnitus Sanctus

Frida Hyvönen — Silence Is Wild & Anna Ternheim — Leaving on a Mayday

Girlschool — Legacy & T.N.T. — Atlantis

Grand Magus — Iron Will

Guns N’ Roses — Chinese Democracy

Jonathan Richman — Because Her Beauty Is Raw and Wild

Korta metalrecensioner

Korta musikrecensioner XLV

Lindsey Buckingham — Gift of Screws

Ludacris — Theater of the Mind

John McLaughlin — Industrial Zen; Jonas Kullhammar Quartet — Son of a Drummer & Djeli Moussa Diawara & Bob Brozman — Ocean Blues: From Africa to Hawaii

Musikkommentarer X

Pain — Cynic Paradise (Miss Vampyria)

Per Gessle — Party Crasher

Psapp — The Camel’s Back

Queen + Paul Rodgers — The Cosmos Rocks

The Bronx — The Bronx; D.O.A. — Northern Avenger; Bloodshot — Murder the World & Khold — Hundre år gammal

The Decemberists — Always the Bridesmaid: A Singles Series

The Fireman (Paul McCartney) — The Electric Arguments

The Soundtrack of Our Lives — Communion

Timbuktu — En High 5 & 1 Falafel

Ulf Lundell — Omaha

Vic Chesnutt, Elf Power and The Amorphous Strums — Dark Developments

Vivian Girls — Vivian Girls