Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debatt

Magnifika magplask med Mona

Har någon kunnat missa den orgie av missar och fadäser som Mona och hennes kohort har lyckats med de senaste veckorna. Först ville vare sig Mona, Peter eller Maria låta Lars vara med och leka, men si det gick inte an i sossemaffians högborg märkt LO utan genast var Mona tvungen att göra en pudel för att blidka både DDR-feminister och KPML(R)-kramare som tyckte stackars Mona hade gått för långt för smaken hos dessa enpartistatsivrare. Så först deklarerade Mona att Lars inte uppfyllde de grundläggande kriterierna som både hon, Maria och Peter ställde, bara några dagar senare var hon uttvingad av enpartistatsivrarna och var tvungen att ta tillbaka allt hon sagt tidigare. Stackars Maria och Peter hade redan investerat förtroendekapital i att Lars skulle ställas utanför sandlådan då Mona tvangs ut för att förneka all kunskap om att Lars skulle stängas ute. Nu stod de där med ett genuint förakt för Lars som inte längre var legitimt att ens prata om därför att Onkel Vanja i LO-borgen uttryckligen hade förbjudit att vare sig Mona eller någon annan stängde ute den nu hånflinande Lars. Mona försökte några halvkvävda visor om hur hon aldrig egentligen hade stängt någon dörr, eller att vare sig hon, Maria eller Peter hade menat att utesluta Lars utan bara på ett vänskapligt sätt talat om för Lars att om han ville vara med och leka skulle han minsann följa reglerna. Men ingen, inte ens storpotäterna på Sveavägen trodde på henne längre, inte efter det att halva partiet med namn som Marita Ulvskog i spetsen utan att ens dölja sina motiv, deklarerat att Lars skulle vara med annars jävlar. Ett av milleniets mest patetiska klavertramp var därmed ett faktum, inget kunde eller kan dölja det faktumet att Mona, Peter och Maria var de som stod kvar med svarte petter medan potentaterna på Norra Bantorget kunde sätta ytterligare en fjäder i hatten. Också DDR-feministerna och kommunistkramarna som inte förstått skillnaden mellan denna orumsrena massmördarideologi och demokratisk socialism, var de solklara vinnarna. Vojne vojne, stackars Mona och jag menar inte det som ett skämt eller för att häckla utan det är faktiskt ärligt menat. Jag menar verkligen trots mina borgerliga ideal att det Mona blivit utsatt för bara kan liknas vid en palatskupp i bästa Sovjetanda, därför är det faktiskt synd om en annars så duktig politiker att hon är omgiven av kommunistkollegor och maktmånglare som förstör en bättre framtid för oss alla.

Det finns en rad saker som vi måste lära oss av det inträffade inför framtiden, gör vi inte det har vi egentligen inte förstått ett dugg av det som inträffat och det vore inte bara synd och skam utan det vore rent kriminellt dumt.

Innan jag redogör för den första saken vi måste lära oss måste jag deklarera en sak, den som inte håller med mig kommer säkert att kalla mig antifacklig men faktum är att det är tvärtom. Jag är inte fientligt inställd till denna men jag vill gärna se en annorlunda inriktning på dessa och det är den springande punkten i mitt resonemang.

För hade vi inte haft en politisk bindning mellan facket och ett parti, hade vi kanske sluppit att se den brutala demonstrationen av makt som LO visade upp i veckan. Ord och inga visor, så skulle man kunna sammanfatta Onkel Vanjas agerande med sina fackförenings-fundamentalister i släptåget när hon utan att skämmas visade vem som bestämde och bestämmer. Den ohejdade maktdemonstrationen kan närmast beskrivas med ett engelskt uttryck ”naked display of power”, för något annat var det inte. Socialister och kommunister av olika schatteringar kanske frågar mig vad det skulle vara för fel med detta, men om man tänker efter så måste man faktiskt sätta många frågetecken kring denna ordning annars är dessa krafter antidemokrater, ett misstanke jag närt länge. Det första frågetecknet är det faktumet att om jag går till valurnan och mot all förmodan skulle lägga min röst på sossarna, kan jag då rösta på Vanja Lundby-Wedin och hennes anhang? Inte det nej, så hur kan man då mot flertalet av de röstberättigade agera som om man hade deras förtroende? Nej, odemokratiskt är vad det är och inget annat. Förespråkarna för denna ordning kanske tycker att det finns en intern demokrati där dessa fackpampar ges mandat via kongresser, men då måste jag ju faktiskt som röstande (om jag vore en av deras påhejare) gå med i partiet, se till att jag blir kongressombud vilket ju är få förunnat att få bli och sedan rösta på dessa. En lång och minst sagt osäker väg att gå med andra ord, där mitt inflytande som medlem inte på något sätt kan garanteras. Nej, bristen på demokrati har kommit i dager och denna måste diskuteras. Att en klick kan diktera vilkoren på detta sätt är inte bara beklagligt, det är i bästa fall ur en demokratisk synpunkt rent erbarmligt.

Den andra bristen som kommit i dager är det faktumet att socialdemokratin inte är ett enhetligt parti med en ideologi och en gemensam linje, istället är det ett parti som på ett brutalt sätt visat att det är delat mellan allt från kommunister till demokratiska socialister. Någon kanske dristar sig till att beskriva denna klyfta i termer fyllda med floskler som ”högt i tak” eller ”bredd som ger oss styrka”, trots dessa nödbeskrivningar är dessa inget andra än en skönmålning som torde tangera någon slags gräns där få andra beskrivningar kan tävla med dumheterna i den typen av undanflykter. Istället är det inträffade inget annat än en handfast uppvisning i det faktumet att socialdemokratin består av en progressiv falang företrädda av Mona Sahlin som skulle kunna leda till en utveckling till och med jag skulle kunna acceptera om än med vissa invändningar, och en falang som står för en i det närmaste stalinistisk syn där kallt maktspråk, utpressning och antidemokratiska metoder inte är främmande för att genomdriva sina åsikter. Vilka som företräder den falangen får du själv lista ut, jag tänker inte peka finger med tanke på de problem detta skulle kunna medföra. Allt jag kan säga är att det finns människor som kallar sig socialdemokrater, men som blandat ihop den ideologin som ligger till grund för dessa med betydligt mer auktoritära ideologier och som dessutom steg för steg använder sitt inflytande till att omforma sossarna till ett parti som inte ens rättrogna kommunister kan rösta på. Dessa har en gång för alla satt ner foten och därmed hade Mona egentligen inget alternativ annat än att göra en pudel. Ingen av falangerna hade något kongressbeslut att luta sig emot på det sättet var både pro- och anti-Larsfalangen ute på tunn is rent demokratiskt, men traditionen påbjuder att man sluter upp bakom sin partiledare och litar på dennes omdöme men inte i detta fall vilket är en nedsabling utan dess like. Att det sker inför öppna ridåer är också det en fullständig utskåpning av Mona, som inte går att beteckna som annat än en offentlig misstroendeförklaring i frågan och av henne.

Två problem till dyker upp men dessa är inte interna som de som räknats upp ovan, nej dessa är aber som snarare har med den bild man vill visa upp utåt att göra.

Det jag tänker på är för det första att dessa krafter som var så snara att reagera, nu försatt Mona i en minst sagt prekär situation. Miljöpartiet har både sagt och visat att de är mindre intresserade av ett samarbete med vänsterpartiet än vad de är av att kolaborera med sossarna. Man har vid flertalet tillfällen uttalat sig i media hur lite intresse de faktiskt har av Lars Ohly och hans egna lilla definition av kommunism utan att denne kallar den för vad den politik han förordar är. Man har också försökt profilera sig helt öppet med hur lite de två partierna har gemensamt. Nu har inte bara vänsterfalangen inom sossarna tvingat Mona till en kursändring, utan indirekt tvingat in miljöpartiet i en situation där inte bara deras uttalanden framstår som kvalificerad rappakalja, utan också tvingat dem till ett samarbete de uppenbarligen inte vill ha. Därmed har Mona hamnat mitt emellan som åsnan mellan hötapparna, där det blir allt mer uppenbart att samarbetet mellan vänstern och miljöpartiet är minst sagt påtvingat och utan framtid om inget under inträffar.

Därmed har vänsterfalangen inom socialdemokratin inte bara visat svensken att man i äkta stalinistisk anda kan tvinga andra partier att dansa efter deras pipa utan också faktum nummer två, nämligen att detta alternativ är regeringsodugligt. Det största partiet, socialdemokratin, har visat att det internt är ett djupt splittrat parti i vissa frågor och att de inte tvekar om att diktera vilkoren för samarbetspartierna. Man har helt enkelt gjort de interna problemen till andras problem. De visar också med beslutet att de inte bara misstror miljöpartiet, utan också att de inte respekterar den tveksamhet dessa visar för vänsterpartiets deltagande.

Att både miljöpartiet och socialdemokratin försöker visa upp en enad och djärv bild av idel harmoni är utom all tvivel ställd på skam, bakom kulisserna skulle jag tro att en hel del hårda ord utväxlats och det med all rätt för vem skulle vilja hamna där miljöpartiet nu hamnat. Att Lars sin vana trogen ler sitt största stomatolleende, en vana han för övrigt fått som tips från kamrater i Holland som hämtats in som konsulter i kommunist…. oj förlåt jag menar kundbemötande, bör nog snarare ses som ett utslag av att den spricka som nu uppdagas har gett honom ytterligare en chans till en framtid i strålkastarljuset och detta med hjälp från ett oväntat håll nämligen socialdemokratin självt. Annars höll ju stackars Lars på att gå ett oblitt öde till mötes om Mona hade fått som hon hade velat, det vill säga vänstern hade utestängts från vidare samarbete med socialdemokratin och miljöpartiet och detta av rätt uppenbara skäl om ni frågar mig. Hans illa dolda flörtande med den massmördarideologi som går under beteckningen kommunism, är nämligen inte lämplig att ens bemöda sig med ett samarbete från två partier som trots min antipati är demokratiska. LO, fackförbunden och en den vänsterindoktrinerade falangen inom socialdemokratin har därmed gett oss ett alternativ till borgerligheten som mer än förskräcker. Med Lars Ohly och hans bundsförvanter kommer, om han får något inflytande, en rad förslag som kommer att driva det mesta ut ur det här landet. Chockhöjda skatter på en rad områden, förstatligande av flertalet näringsgrenar, en utökad offentlig sektor och därmed en kostnadsökning för staten som måste finansieras, jobb som flyttar utomlands — ja listan kan göras lång.

Tillåt mig knyta ihop den här sopsäcken med en något förvriden uppsyn av vämjelse och avsky över hur mycket den här konstellationen stinker. Ingen, inte ens sympatisörer till vare sig miljöpartiet eller socialdemokratin, kan längre rösta på detta. Gör man det ändå är lojaliteten större än förnuftet för det som framskymtat är något som inte bara är mycket skrämmande, det är direkt livsfarligt för detta landet. Att rösta på ett regeringsodugligt alternativ det är en sak som var och en får ta ställning till om de är beredda att göra men tro mig, med Lars och hans anhang på en eller flera ministerposter ivrigt uppbackade av vänsterkrafter inom socialdemokratin är ett recept för en smärre katastrof för detta landet och för demokratin. Så kära läsare, i veckan fick vi försmaken på ett mardrömsalternativ inom svensk politik och Mona som trots allt tillhör den ur mitt perspektiv sett ”goda” falangen, kan inte göra ett jota åt dessa krafter som nu tagit komandot. Lägg därtill den orgie i dumheter alla tre partierna visade upp dagarna innan den nämnda fadäsen då de presenterade sina respektive skuggbudgetar. Den första reflektionen i varje fall jag gjorde, var att de tre presenterade sina alternativ var och en för sig, inte tillsammans som man skulle kunna förmoda. Därmed visade de att de trots stomatolleenden och försäkringar om annat, är djupt oense. När man sedan började titta på innehållet fick återigen i varje fall jag skrämselhicka. Mp och v föreslår höjd fastighetsskatt som ligger på en sådan nivå att alla i stockholms län återigen kommer att drabbas av en kollekti farsot som kommer att lägga en ekonomisk hämsko på landet och regionen och se till att den ekonomiska utvecklingen ödeläggs. Sossarna kontrar med att bjuda upp till höjd förmögenhetsskatt, en åtgärd som kommer att driva kapitalet utomlands och inte investeras i Sverige. Färre jobb med andra ord, en försiktig beräkning visar att om dessa skatter höjs förlorar landet 6000 jobb om året och 10-15% lägre intäkter till statskassan. Med den nuvarande krisen kommer dessa åtgärder minst sagt ovälkomna och kommer bara att spä på den nu uppseglande minskningen i ekonomin. Rösta på den soppan om du vill, själv drar jag som vanligt en annan slutsats nämligen att detta kan ingen rösta på.

Tillbaka till Maria och Peter som har dragit en nitlott, men vad som är värre är att de har fått offra mycket för absolut ingenting. Den här månaden undviker jag att häckla Mona men Peter däremot ska få vad han förtjänar.

För vem satt bara för två veckor sedan på en presskonferans och raljerade över FRA kaoset, som nu framstår som en vänlig bris i jämförelse, genom att citera visan om prästens lilla kråka då han sa: ”än slank han dit, och än slank han dit och än slank han ner i diket”? Det skulle vara intressant att höra hur Peter beskriver den nu uppkomna situationen om nu inte orden trutit förstås. Om du ursäktar mig Peter, så tar jag mig friheten att citera en text åt dig: ”Sånt är livet, sånt är livet så mycket falskhet bor det här, det man förlorar vinner en annan, så håll i vännen du har kär”. För ingen trodde väl att något kunde bräcka FRA-röran, allra minst Peter, men nu har också han fått en handfast lektion i att någonting är ruttet i konungariket Sverige och att han själv är delaktig i den stinkande soppa som kallas alternativet till alliansen. Frågan är när de mer förnuftiga och de mindre extrema delarna av opositionen ska inse två saker: För det första att socialdemokratin skulle må bäst av att delas och att de mindre extrema krafterna bildade ett nytt parti fritt från den fundamentalism vi nu fått se, och för det andra när de mer progressiva krafterna ska inse att ju mindre Lars, desto mer röster och mindre risk för att det här landet går helt åt helvete. Mitt val och mína sympatier kommer utan någon som helst tvekan när den nya situationen ställs i det nya ljus som uppstått, hur ställer du dig?

Dr. Da Capo

Musik

B. B. King — One Kind Favor & Seasick Steve — I Started Out with Nothin’ and I Still Got Most of It Left

Blackmore’s Night — Secret Voyage

Brian Eno & David Byrne — Everything That Happen Will Happen Today

Britney Spears — Circus & Akon — Freedom

Division of Laura Lee — Violence Is Timeless

DragonForce — Ultra Beatdown (Miss Vampyria)

Eagles of Death Metal — Heart On (Miss Vampyria)

Edguy — Tinnitus Sanctus

Frida Hyvönen — Silence Is Wild & Anna Ternheim — Leaving on a Mayday

Girlschool — Legacy & T.N.T. — Atlantis

Grand Magus — Iron Will

Guns N’ Roses — Chinese Democracy

Jonathan Richman — Because Her Beauty Is Raw and Wild

Korta metalrecensioner

Korta musikrecensioner XLV

Lindsey Buckingham — Gift of Screws

Ludacris — Theater of the Mind

John McLaughlin — Industrial Zen; Jonas Kullhammar Quartet — Son of a Drummer & Djeli Moussa Diawara & Bob Brozman — Ocean Blues: From Africa to Hawaii

Musikkommentarer X

Pain — Cynic Paradise (Miss Vampyria)

Per Gessle — Party Crasher

Psapp — The Camel’s Back

Queen + Paul Rodgers — The Cosmos Rocks

The Bronx — The Bronx; D.O.A. — Northern Avenger; Bloodshot — Murder the World & Khold — Hundre år gammal

The Decemberists — Always the Bridesmaid: A Singles Series

The Fireman (Paul McCartney) — The Electric Arguments

The Soundtrack of Our Lives — Communion

Timbuktu — En High 5 & 1 Falafel

Ulf Lundell — Omaha

Vic Chesnutt, Elf Power and The Amorphous Strums — Dark Developments

Vivian Girls — Vivian Girls