Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Jonathan Richman — Because Her Beauty Is Raw and Wild
B.B.B.B.

Vapor Records

Egensinnighetens okrönte mästare är tillbaka

Jonathan Richman är artisten som ända sedan mitten av 70-talet har släppt skivor med musik som alltid har gått sina egna vägar. Att tillgodose de förväntningar omgivningen har haft på honom vad gäller musik har aldrig varit hans starka sida, men å andra sidan har han därmed aldrig heller någonsin blivit förutsägbar. Tänk till exempel när han blev helgonförklarad av alla punkare 1976 då han debuterade för att hans musik passade de som satte agendan dvs punkarna, när han sedan skulle följa upp skivan ville naturligtvis alla punkare ha en skiva till som passade deras smak — de fick en skiva med barnvisor istället.

Så där har hans karriär fortsatt, en personlig och egensinnig stil som tagit honom på stigar som få andra än Jonathan Richman anträtt, men till bekostnad av att han aldrig blivit kommersiellt stor. Musikalisk integritet är ett ord som alltid har varit hans ledstjärna och den nya skivan “Because Her Beauty Is Raw And Wild” är inget undantag från den regeln. Tvärtom befäster den Jonathan Richman som en av de mer modiga och en av de mer viktiga artisterna i vår tid just därför att han vågar ta ut svängarna där andra bara traskar fram i samma mainstreamspår.

Kantigheten finns där på den nya skivan, egensinnigheten likaså och här finns förstås de annorlunda lösningarna som gör musiken udda och spännande. Med endast två instrument och sång visar Jonathan Richman att trots att det bara finns akustisk gitarr, sång och trummor så kan man få musiken att ta sig väldigt långt. Trots dessa intressanta och annorlunda delar av musiken är det inte det som gör den så stor. Nej, istället är det faktiskt det faktumet att Jonathan Richman hela tiden har förmågan att forma sina låtar på ett sådant sätt att man får intrycket att de likt syre är helt nödvändiga för att överleva. Jonathan Richman värjer inte för något och resultatet är fullständigt bedårande, låtar om allt från Vermeer till en ypperligt vacker visa om hur döden kan betyda att man trots allt blir lite klokare.

De musikaliska inslagen sträcker sig från spanska mariachitoner till liter mer traditionell akustisk rock som inte är alltför olik det Violent Femmes en gång gjorde. I en eller annan låt kostar han på sig att använda elektriska instrument, men för det mesta är det en akustisk anrättning som serveras. Ta en låt som “No One Was Like Vermeer” som exempel. Den bygger på en melodi starkt inspirerad av flamenco och som beskriver hur Rembrandt var en mästare på skuggor men hur Vermeer var en hejare på färger och detaljer. En låt som helt enkelt berättar om målarteknik med en nerv som får en att ana att det ligger ett stort och seriöst intresse bakom, inga baktankar i form av ironi eller annat utan ren beskrivning av en av konstens stora.

Tänk dig också låtar med högsta tänkbara trivselfaktor, ett exempel på detta är låten “Time Has Been Going By So Fast” där Jonathan i mitten av låten bjuder in till ett trumsolo när han lämnar över till kumpanen och vapendragaren Tommy med ett lättsamt “Over To You Tommy” trots att trumsolon ansågs nördiga redan på det glada 70-talet när det rådde inflation i utövelsen. Ett annat tecken på detta är lekfullheten som finns överallt på skivan. Det är med andra ord en skiva som vågar där andra bekvämt fegar ur och en artist som både orkar och kan gå sina egna vägar där de flesta andra går i sina invanda spår.

Slutintrycket för denna skiva är att det är med mycket mod, egensinnighet, originallitet och med mycket hjärta som musiken levereras. Det är dock inte alltid fullträffar, det finns lite skönhetsfläckar som att någon låt inte riktigt når upp till samma höga klass som de andra och därför blir slutbetyget “bara” en fyra. Men Jonathan kan trösta sig med att det är en smaskig fyra som lämnar mycket mersmak. I tider då skivindustrin blir allt fegare och drar öronen allt tätare till sig på grund av den minskade försäljningen i kölvattnet på fildelning och andra kriminella tilltag, borde de satsa sitt krut på just originella artister istället för som nu givna säljare som mest går och lallar i mainstreamträsket. En av de som visar hur det ska gå till är definitivt Jonathan Richman, han är inget mindre än egensinnighetens okrönte mästare.

Dr. Da Capo

Musik

B. B. King — One Kind Favor & Seasick Steve — I Started Out with Nothin’ and I Still Got Most of It Left

Blackmore’s Night — Secret Voyage

Brian Eno & David Byrne — Everything That Happen Will Happen Today

Britney Spears — Circus & Akon — Freedom

Division of Laura Lee — Violence Is Timeless

DragonForce — Ultra Beatdown (Miss Vampyria)

Eagles of Death Metal — Heart On (Miss Vampyria)

Edguy — Tinnitus Sanctus

Frida Hyvönen — Silence Is Wild & Anna Ternheim — Leaving on a Mayday

Girlschool — Legacy & T.N.T. — Atlantis

Grand Magus — Iron Will

Guns N’ Roses — Chinese Democracy

Jonathan Richman — Because Her Beauty Is Raw and Wild

Korta metalrecensioner

Korta musikrecensioner XLV

Lindsey Buckingham — Gift of Screws

Ludacris — Theater of the Mind

John McLaughlin — Industrial Zen; Jonas Kullhammar Quartet — Son of a Drummer & Djeli Moussa Diawara & Bob Brozman — Ocean Blues: From Africa to Hawaii

Musikkommentarer X

Pain — Cynic Paradise (Miss Vampyria)

Per Gessle — Party Crasher

Psapp — The Camel’s Back

Queen + Paul Rodgers — The Cosmos Rocks

The Bronx — The Bronx; D.O.A. — Northern Avenger; Bloodshot — Murder the World & Khold — Hundre år gammal

The Decemberists — Always the Bridesmaid: A Singles Series

The Fireman (Paul McCartney) — The Electric Arguments

The Soundtrack of Our Lives — Communion

Timbuktu — En High 5 & 1 Falafel

Ulf Lundell — Omaha

Vic Chesnutt, Elf Power and The Amorphous Strums — Dark Developments

Vivian Girls — Vivian Girls