Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XLV

Ohlson har semester produktion — Vapenskrammel och revolution

Ohlson har semester produktion — Vapenskrammel och revolution.Svenska punkbolaget Beat Butchers har en gedigen katalog av nya svenska punkband eller nygamla som i det här fallet. Ohlson Har Semester Production är Dennis Ohlsons egen skapelse eller snarare fröna från numera nedlagda ”Dennis och De blå apelsinerna”. Enligt Dennis togs det namnet från skånska punklegenden Lennart Markebo, som spelade in en kassett med ”Hela huset Skakar2” under tidiga 80-talet. På den tiden så köpte jag den kassetten och vårdade den ömt tills jag sålde den i slutet av 80-talet. Nåväl enligt deras historik fanns den låten ”Ohlson” med som sista låt. Därav gruppnamnet som skulle spela in ett par fina punkstänkare. I år har de givit ett roligt politiskt album som man kanske skall se som ett album där allvar mixas med uppsluppen småtrallig poppunk. Nu råkar jag digga bandet rätt väl och tycker att skivan är riktigt bra att lyssna på i lugn och ro hemma i stereon.

Oliver Buck & The New Madrids — Prodigal Son

Oliver Buck & The New Madrids.En kille med cowboyhatt och har en liten trio som han gör sin musik med. En ny countryrockplatta som man faktiskt kan njuta av utan större problem. Jag fick nyss om plattan via en bekant som tyckte att sådan skiva borde jag älska, det gör jag för musiken är så enkel och förförisk så att man häpnar. Det är tung simpel countryrock som gör sig bra på skiva som live. Oliver Bucks har en bra röst som färgar hans kärlekssånger på ett fint sätt. När jag ändå är inne på nysvetsat countryrock så passar bandet Band Of Annuals in i detta snygga countryrock — ungefär Ryan Adams möter The Jayhawks — MySpace.com - Band of Annuals - SALT LAKE CITY, Utah - Folk / Country / Indie - www.myspace.com/bandofannuals

Båda grupperna är för tillfället mina favoriter när det gäller att hitta band som har det i blodet. Nu finns det två amerikanska band som du lugnt kan lita på. Tack vare en läsare fick jag tipset om Band Of Annuals. Tack för det.

Seal — Soul

Seal — Soul.Nej, nej, nej det behövs inga meningslösa coverplattor igen från Seal — snälla kan inte Seal ägna sig åt att spela på lokala pubar där man slipper höra eländet. För det finns inget värre än slöa covers på redan sönderspelade låtar. Seal som åtminstone för 15 år sedan kunde göra houselåtar men enkla hits; då är det framförallt låten ”Crazy” som jag tänker på, den låten fungerade bra och var en bra houselåt för klubbar. Men när Seal sällar sig till skaran som vill göra covers på Curtis Mayfield, James Brown, Al Green, Ben E King eller Otis Redding och Sam Coke — då kan jag inte låta bli och undra om Seal tappat förmågan att få sjunga andra nya låtar då man istället gör en av många miljoner trista pubversioner i lyxförpackning av redan suveräna originallåtar. Producenten är den ytterst tråkiga David Foster som producerad urtråkiga artister såsom Josh Groban och Michael Bublé. Ja ni förstår själv vilka versioner vi lyssnar på. Urvattnade versioner som saknar soul och saknar känsla. God natt Seal, vi ses aldrig mera.

Tracy Chapman — Our Bright Future

Tracy Chapman.Charles Koppelman och Elliots Roberts (Neil Young och Joni Mitchell) signade Tracy Chapman till klassiska västkustbolaget Elektra 1987, det var där hon debuterade med sina smått liberala folkrocksånger. Hon blev väldigt populär på collageradio och inom liberala studentvänstern. Hennes låtar nådde fram och blev en angelägenhet för världen. Jag köpte hennes debutalbum och tyckte om det jag hörde. Men hennes skivor tenderade att bli för ordinära och utvecklades inte så mycket mera än vad hon hade gjort förr om åren, Nya skivan som är släppt sedan höstas kan vara aktuell med tanke på att Tracy Chapman besökte Sverige i november. Men den är okej och har bättre driv i låtarna än vad hon haft på väldigt länge. Texterna är hon som alltid bäst på som vanligt. Men musikaliskt har det mest varit tråkig utformning av musiken. Men den här skivan är hon på bättre humör och gör bra ifrån sig. En okej skiva helt enkelt.

The Gutter Twins — Saturnalia

The Gutter Twins.Mark Lanegan har haft mycket att göra sedan han lämnade grungegruppen The Screaming Trees med en mängd soloprojekt. Vi kan tala om gruppen Soulsavers, samarbetet med Belle & Sebastian-medlemmen Isobel Campbell och så projektet The Gutters Twins tillsammans med Greg Dulli — från kultindiebandet The Afghan Whigs. Man släpper nu ytterliggare ett album i detta namn och man mixar lite tyngre rock med skör pop som sammanfogas på ett bra intressant sätt. Ett bevis på att det går att förena intelligens och skönhet i deras indierock. Jag gillar kombinationen av temperament de båda bandmedlemmarna skapar tillsammans. En välsmakad anlagt platta med fina sånger och tuffa rockrytmer som tillsammans bildar ett säkert musikaliskt kort.

Jeff Hanson — Madam Owl

Jeff Hanson — Madam Owl.Tänk er en ung man som sjunger i falsett och har en underskön feminin röst som fick många inom indiepopvärlden att tro att man hörde en ung kvinna sjunga. Utan det är en ung man som gjort två skivor tidigare och har indiebolaget Kill Rock Stars bakom sig. En platta som har små hurtiga och bleka poplåtar som är vackra till det yttre och lite vita blekmålade texter om sorg, kärlek och humanitet. Jeff Hanson är inte den mest omtalade artisten på indievärlden, men hans röst däremot kommer ni att minnas. Plattan är helt okej pop för en värld som vill ha mera romantik, det vill säga oss övriga medmänniskor. Men ta chansen att lyssna på hans musik, den håller ihop kärleken till liv och musik. Vill du som man förföra en kvinna, så är detta det perfekta albumet för det.

Gamma Ray — Hell Yeah: The Awesome Foursome

Gamma Ray — Hell Yeah: The Awesome Foursome.Dr. Rock tittade misstänkt på en liveskiva med ett av hans favoritband hade något att komma med i en veritabel liveutgåva. Dr. Rocks tankekategori baseras på att det är väldigt sällan som liveskivor kan återge något av värde. Jag har ingenting mot liveplattor om man kan känna kraften från dem. Kai Hansens gamla band fungerar väldigt bra på den här liveutgåvan. Materialet kan man inte missa eller på något sätt förstöra; det borde inte gå i alla fall. Men skivan täcker deras klassiska plattor och är verkligen bra på många sätt. Jag gillar den liveutgåvan för att den har episk kraft och känns som om Gamma Ray fångar in dynamiken i musiken. Den fungerar för mig i alla fall.

Iglu and Hartly — And Then Boom

Raprock kanske inte är det hetaste 2008 utan känns lite sunkigt att ett band från USA gör en kommersiell indieversion av dansant rock. Men unga killar från ett universitet som samlar ihop sig för att bilda ett band är väl näpet. Men frågan är varför de ville göra en lite väl daterad rockrapplatta kan man väl undra. Fast jag gillar delar av skivan för dess dansorienterade sound. Det jag tycker förstör skivan är just det alltför tjatiga och upprepande rappen. Man skulle kunnat tona ned den idén för att satsa mera på refränger och hederlig vanligt sång, vilket hade räddad undan skivan från viss nedsänkning av mitt bedömande. Det hade bandet tjänat på. Men ändå har den sina ljusa stunder trots mina invändningar av detaljerna på plattan.

Dir en grey — Uroboros

Dir en grey — Uroboros.Japanska Dir en grey har slagit igenom under 2000-talet inom den alternativa indiehimlen med sin undergroundmetal som lånar lika mycket från Korn som gammal hederlig death metal. Men jag älskar deras omväxlande stilar inom den hårda metalen. Det är lika mycket gothmetal som deathmetal. Det är en mörk härlig värld från Tokyos mörkaste drömmar Dir en grey förvaltar väl. Jag ser parallella världar mellan Mike Patton lekfulla världar och Korns isiga kyliga skönhet i metalmusiken. En av årets bästa metalakter utan tveka eller darra på rösten.

Land of Talk — Some Are Lakes

Land of Talk.Elizabeth Powell med förflutet i det halvpunkiga The Valentines på 90-talet, bildade detta indieband med några medmusikanter 2005. Deras nya album har lite popiga vibbar mixat med kraftfulla Sonic Youth plus lite singsong/writer-stil över sig. Plattan har karaktär och landar snyggt i den alternativa faunan av band som vill lite mera än att bara vara ett indierockband i mängden. Bon Ivers egen husproducent Justin Vernon hanterar gruppens skiva bra.

Lacuna Coil — Visual Karma (Body, Mind and Soul)

Lacuna Coil.Jag tycker verkligen om Italiens bästa band Lacuna Coils mytiska sköna gothmetal därför att den är underskön och ibland rent av magisk. Men på en liveplatta inspelad i Japan så tappar bandet sin pondus. För jag tycker bättre om deras musik på studioplattor än att lyssna på bandet i en livebaserad situation. Det blir lite fattigare på något sätt. Deras musik kommer inte till sin rätta. Därför är det ibland onödigt att släppa liveplattor som inte innebär att något nytt tillförs eller att liveskivan gör bandet någon rättvisa. Den här plattan tänker jag inte rekommendera.

Folke — Folke

En rar liten indiepoppärla för oss som gillar musik som vågar uttrycka flera känsliga tankar som mottagas tacksamt därför att det är väldig bra musik rakt igenom. Folke vet jag ingenting om som artist förutom att lyckats skriva knepiga pigga sånger som ackompanjeras av diverse olika instrument. Sådant är trevligt att åstadkomma och sådant gör Dr. Indie glad. En svensk indiepopartist med egna vyer som smekte lodrätt och får oss att lite gladare till sinnes. Nya skivan kan man ta med sig överallt där man råkar befinna sig och ändå tröttnar jag inte på artisten Folke. Tack för att vi har så bra artister som gör egna talangfulla skivor som är fantastiska på alla dess sätt och viss.

Musik

B. B. King — One Kind Favor & Seasick Steve — I Started Out with Nothin’ and I Still Got Most of It Left

Blackmore’s Night — Secret Voyage

Brian Eno & David Byrne — Everything That Happen Will Happen Today

Britney Spears — Circus & Akon — Freedom

Division of Laura Lee — Violence Is Timeless

DragonForce — Ultra Beatdown (Miss Vampyria)

Eagles of Death Metal — Heart On (Miss Vampyria)

Edguy — Tinnitus Sanctus

Frida Hyvönen — Silence Is Wild & Anna Ternheim — Leaving on a Mayday

Girlschool — Legacy & T.N.T. — Atlantis

Grand Magus — Iron Will

Guns N’ Roses — Chinese Democracy

Jonathan Richman — Because Her Beauty Is Raw and Wild

Korta metalrecensioner

Korta musikrecensioner XLV

Lindsey Buckingham — Gift of Screws

Ludacris — Theater of the Mind

John McLaughlin — Industrial Zen; Jonas Kullhammar Quartet — Son of a Drummer & Djeli Moussa Diawara & Bob Brozman — Ocean Blues: From Africa to Hawaii

Musikkommentarer X

Pain — Cynic Paradise (Miss Vampyria)

Per Gessle — Party Crasher

Psapp — The Camel’s Back

Queen + Paul Rodgers — The Cosmos Rocks

The Bronx — The Bronx; D.O.A. — Northern Avenger; Bloodshot — Murder the World & Khold — Hundre år gammal

The Decemberists — Always the Bridesmaid: A Singles Series

The Fireman (Paul McCartney) — The Electric Arguments

The Soundtrack of Our Lives — Communion

Timbuktu — En High 5 & 1 Falafel

Ulf Lundell — Omaha

Vic Chesnutt, Elf Power and The Amorphous Strums — Dark Developments

Vivian Girls — Vivian Girls