Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Psapp — The Camel’s Back B.B.B.B.

Domino

Musikens egen experimetverkstad

Psapp är bandet som hittills gjort experimentet med musiken till sitt största kännemärke. Det jag hört tidigare har handlat om elektronisk musik för att kunna just experimentera, men lite förvånande är det allt att konstatera att den här gången på den nya skivan The Camels Back handlar det mer om pop med experimet som förtecken. Ett faktum som gör denna den tredje skivan till den mest lättillgängliga de producerat hitttills. Pop brukar för mig vara en ganska ointressant affär men inte när Psapp är i farten, tvärtom lyckas de göra musik med inslag och inspiration från det mesta och detta utan att göra avkall på fokus på musiken och också med skärpa nog att hitta det intressanta i denna. På den här skivan hittar du musik med botten i traditionell västerländsk pop som har inslag av det mesta från andra kulturer och andra musikstilar. En anrättning som är mer än smakrik med andra ord.

På ytan kan det uppfattas som att skivan innehåller en viss lätthet när det gäller musiken. Den är melodiös, trallvänlig ja rent av publikfriande när Psapp lägger sig an sitt mest charmiga jag, men det dröjer inte länge innan man inser att de mer skruvade inslagen som präglat de tidigare skivorna egentligen bara döljs bakom den fasaden som kallas lättillgänlighet. Snabbt hittar man de små vändningarna och de annorlunda musikaliska inslagen som gör deras musik så originell. Snart inser man också hur genialt det hela är när det synbart enkla innehåller stora inslag av de mer svårtillgängliga partierna. Det är lite grann samma taktik som Mozart så framgångsrikt använde sig av, maskera det svåra i det enkla och låt lyssnaren upptäcka hur komplicerat det egentligen är. Ta en låt som “Mister Ant” där en trumrytm samtidigt som den används som just en rytm, spelar en melodi. Genom att slå på olika hårt spända pukor får de fram olika toner och därmed kan trummorna inte bara banka lite förstrött utan också spelas! Ett annat exempel, låten “Parker” drar från att i grunden vara en poplåt mot att vara en jazzlåt med moderna inslag som hockeyorgel som subtilt ligger i bakgrunden för att på sina ställen fungera som brygga mellan låtens olika delar. “I want That” är en låt som också den drar mot ett annorlunda håll när den flippar ut mot modern funk, resultatet smakar underbart. “Part Like Waves” har smakfullheten att hämta en stor portion inspiration från Afrikansk och framför allt nordafrikansk musik.

Som ni märker går det att ösa ur ett ymnighetshorn av låtar som alla fullständigt geniala. För trots att musiken här och där blir tung och kräver mer koncentration från lyssnaren är det väl värt mödan, det man får tillbaka är ljuv musik som samtidigt både inspirerar och engagerar. Låtarna är alla små mästerstycken som balanseras förtjänstfullt mellan det lättlyssnade och det som ger hjärnan lite mer att sätta tänderna i än Pinks nya helt garanterat. Psapps nya skiva har helt enkelt fler kvaliteter än vad Pinks nya har, också det garanterat.

Ska man sammanfatta denna skiva är det hög musikalisk kvalitet, originella infall och annorlunda musikaliska förebilder som hela tiden är ledstjärnan för denna grupp. Att det dessutom är suveränt genomfört där de små detaljerna i musiken är minutiöst utmejslade, gör det hela än mer intressat. Inga musikalska kräkmedel inbyggda i muskien med andra ord, ett faktum ingen kan garantera när det gäller Pinks nya däremot. Kom ihåg två saker dock, det ena är att detta är inte kategorin lättlyssnad musik men däremot ljuvlig. Det andra är att den som laddar ner den här skivan kommer i framtiden tyvärr få lov att bittert få erfara att den enda musiken skivbolagen vågar satsa på är fegartister som Pink, grupper som Psapp däremot är dödsdömda på grund av att den anses som “smal” och att den inte säljer tillräckligt många långtradarlaster med skivor. Så vill du döda musik och vill du inte kunna uppleva musik som vågar gå sina egna vägar i framtiden som till exempel Psapp, ladda då gärna hem den men kom ihåg — fildelning dödar faktiskt musiken och gör den likriktad. Länge leve den fria musiken fri från musikdödare och andra diletanter, länge leve också grupper som Psapp som vågar sticka ut i en tid när allt mer i underhållningsbranschen blir likriktat.

Dr. Da Capo

Musik

B. B. King — One Kind Favor & Seasick Steve — I Started Out with Nothin’ and I Still Got Most of It Left

Blackmore’s Night — Secret Voyage

Brian Eno & David Byrne — Everything That Happen Will Happen Today

Britney Spears — Circus & Akon — Freedom

Division of Laura Lee — Violence Is Timeless

DragonForce — Ultra Beatdown (Miss Vampyria)

Eagles of Death Metal — Heart On (Miss Vampyria)

Edguy — Tinnitus Sanctus

Frida Hyvönen — Silence Is Wild & Anna Ternheim — Leaving on a Mayday

Girlschool — Legacy & T.N.T. — Atlantis

Grand Magus — Iron Will

Guns N’ Roses — Chinese Democracy

Jonathan Richman — Because Her Beauty Is Raw and Wild

Korta metalrecensioner

Korta musikrecensioner XLV

Lindsey Buckingham — Gift of Screws

Ludacris — Theater of the Mind

John McLaughlin — Industrial Zen; Jonas Kullhammar Quartet — Son of a Drummer & Djeli Moussa Diawara & Bob Brozman — Ocean Blues: From Africa to Hawaii

Musikkommentarer X

Pain — Cynic Paradise (Miss Vampyria)

Per Gessle — Party Crasher

Psapp — The Camel’s Back

Queen + Paul Rodgers — The Cosmos Rocks

The Bronx — The Bronx; D.O.A. — Northern Avenger; Bloodshot — Murder the World & Khold — Hundre år gammal

The Decemberists — Always the Bridesmaid: A Singles Series

The Fireman (Paul McCartney) — The Electric Arguments

The Soundtrack of Our Lives — Communion

Timbuktu — En High 5 & 1 Falafel

Ulf Lundell — Omaha

Vic Chesnutt, Elf Power and The Amorphous Strums — Dark Developments

Vivian Girls — Vivian Girls