Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musans fitta

Var växer man kanské fortast, får den inre växtvärken hårdast slagen om, inte i den hårda blodröda armén, ej på krigsfronten med löpgravssjuka, eller på slutna fängelset, eller när får börja såga ben på fälttältsjukhuset, när inget är hårt nog, vittnats av många kärleksförstörda främlingslegionärer oförlåtna brevskrivare, bl.a. den spion som utvisades från Finland av regeringen för Kekkonen och var min mormors privata TV-monthör varje månad hemma på Skarpskyttegatan, alltid kvinnan som förvridigt mannens huvud är ock den simpla orsaken mer än något, om den andra är så mer annorlunda än en ens fattning räcker till för men man vill henne just för den hon är, ifall inte lamslagningen slått ut en fort nog och man ohjälpligt förklarat sig för henne, värken obegriplig vilja, jag älskar henne och kan inget annat än att förstå allting på nytt, och på nytt, evigt så länge man tänker, den än värre värken i sig när ändå förlorar henne och ser sig själv andligt dö bokstavligt bort, hamnat först växa för henne, man växte då trots allt i onödan, åt sig i onödan på hajens kött den fisk som ätit ens egna fötter N:r 43 av nysvävande jorklotsförankrat flera cmeter ovan hjärnans nivå på en, gjorde ju, blir man så jävla livssnopen att det inte är klokt, varpå man dukar varje idag rena pyton åt sin egen zombie sig själv, dör så många gånger levande jämt, om och om igen, man dör bort i sin tidigare växtvärk och det gör så otroligt ont i en, och så har hon fräckheten att heta Emma vara, ett så oskyldigt namn egentligen. Man kommer aldrig över henne, det vet man så precis. Finns ingenstans på hela den här jävla planten att göra det, ej komma undan aldrig. Ingen ens en grön utomjording med jättehänder räddar en, gör den tjänsten för en ta. Inte en sekund lättare ännu fastän två år sedan redan sedan man, jag spolierades, på Noarks ark, drunknomöjlig för att hela havet ren är likmassa och hajen är sjuk i buken på och inte vill ha annat än foten där man på en tå hade färdiga vigselringen gömd beredd, fotbojan som vid kajen inte heller kan sänkas ner som gangsters cementklimp fotmurad, Emma som förresten hatar cementklumpar och blandpulver och snabbtorkat, aldrig kommer man undan henne, hennes uttalade finns alltid vad om och var jag än tänker. Nu får jag inte mer mera skriva till henne, anlitade erfarna amorkonsulten säger det, alla säger förresten och hon själv i spetsen så arg banerat sig, det enda som gav mig en smula självbedrägligt hopp, att hon skulle förstå att jag förstår henne fastän jag säkert inte gjorde det, ändå hade jag kanské till sist slutligen skrivt mig fram till henne inhyst om lyxhytten par excellencé på den där taklösa arken, om hon varit livsutrotningshotad länge, är jag desto mer inrotningsohotad, än varför älskar jag henne, vet inte ens det, för henne lider jag, och får aldrig mer se henne, eller höra från, eller kyssa på. Hon blev min musa, vad är värre ont i en, att ohjälpligt förlora den absoluta kärleken, sin livskärlek, eller lika sin musa som allt är avhängigt en? att förlora hoppet, så är inte då musan borta f.&.med det då, efter att ha lärt sig och lyckats skriva en fulländad roman (skarabéerromanen som den där h;ström inte ens fattar poängen med att bör ges ut innan jag drar den tillbaka snart nog) allt, fått en skaparurkraftens kartellt rasande splittrat i växtvärk inre en om, det är beståndets bestående intellektskapandets svällkroppar uppe nånting, vackert för det, dessutom var hon kärleken med på att omforma dem, få den inskrivna tillägnanden och mycket av handlingen, merparten av allt, att musan sedan släcker för lampan och ögonen nog man dör av det, efter att man dessutom åter får lära sig på nytt skriva det där vanliga så avskyvärda skrift- och romanspråket alla fattar och kan, som inget ändå aldrig kan bli fuländat eller fulländat på än av löjliga språkreglers och kommatering snyggt, hon kommer inte ju med, blott att ändå ha en större misslyckad chans att hon förstår mig, &:så det ett förödande fatalt misstagh, dög inte min förklaring av kärleken och hjärtat, allt jag i hjärna om hade säga känslor uttrycka för henne, den där hyttdörren 80 cmeter tjock järnträ av, så tungt virke att den inte ens flyter självt herregud fastän med flyttkarlar, vem snickrar sådana frågar jag mig rimligt, sådant är andras teoretiska suicidahlation på mig, vad innanför, till den ursprungliga frågan svaret ändå här, högst tvivelaktigt [tvivelsaktigt] om det är värst och helt ovärdigt att förlora sin musa, i grunden helt fel att vara kär i sin musa som säkert, misstänker det mitt författarskap är mycket nära sitt slut nu, kom så oväntat snabbt bara, allt är taget ifrån mig, fick de flesta dessutom vad de väntat på, att slippa, det skulle komma snart vissnade, klart så, jag vill blott jämt skriva brev till henne istället, nu ändå afgiftning för får inte annat, hon förbjöd, alla avrådde och jag visste tvärtom, självförbjöd mig dock nu slutligen, respekt om, och jag klarar det men dör innan och inom mig samtidigt det som, och är så fel att kanalisera det till roman istället, när musan dessutom gjort sin dolk i ryggen på mig, finns det något mer som gör ont, när det jag dock allra mest helst absolut vill i livet just nu, att skriva en roman med just henne, inte åhtminstone ensam om henne eller en till henne, är allt att växa ifrån, till så mycket värk mer än verk. Jag vet att det hade blivit en nog trots allt läsbar än ock en av de allra finaste romanerna någonsin skrivna givna i erat Sverige, kan man en gång skriva den fulländade romanen, är &:så detta andra möjligt med henne, den fulländade om alla klasser högre förstås än en ordinärspråkets fina, där musan var sig båda varit om. Den med henne får hon aldrig nu. Den får h;ström aldrig heller, eller pissBonniers allra minst för den delen. Jag hade så sant fått den till stånd med henne, eller eg. kanské hon med mig, bådadera lika, själv får hon aldrig någonsin den (säkert någon annan bra själv men inte denna som varit så mycket bättre). Jag är säker. Ett textråd vet. Men det kunde jag inte ändåens ge åt henne, vilket alla kan förstå, ingen ändå inse, ej hon heller. Man kan hitta en ny kärlek som är allt, även om jag knappast klarar av det om jag ens nånsin vill eller hinder det mer, hon var för unik, oersattbar, och en ny musa däremot som gör den fulländade romanen ånyo är än omöjligare, att överträffa. Troligt är tre superromaner förlorade med detta. Båda få gör så ont i mig säga att jag inte kan skrivlja dem åt fastän försöker eftersom hjärnan hör vara analytisk, min som hellre är motsägelsefull så långt som till gapet och äpplet. Allt gick åt helvete. Sådan här avklingande inre växtvärk som ändå inte upphör, kan inte vara till någon senare nytta, inte sträcka sig på, inget att få växtkraft på. Musor kan ha kärlek att byggas, de river lika fatalt när det så vill sig. Jag vill gråta in i min musans fitta, eller heter det bättre sin musas fitta, hur nu det sådant skulle gå till men nog. Jag älskar min musa, som råkar vara min kärlek vice versa &:så. Emma, förlåt att säger, kan inte hjälpas, är detta bara för mycket av min sanning nu. Puh, du, hon läser inte detta till allt tur. Hoppas hon ändå tycker vår diktsamling ”1, 2” blev ganska fin, jag vet inte, men vill helst tro det önska mig. Jag försökte. Jag vill försöka, men får xxxx. Emma! du sa att det går om, tvärtom ökar det ju, ändå förstås ganska fint att en annan åhstadkommer så mycket i en, märkligt, möjligt, nästan det omöjligt till. Kanské vill jag inte ens mera ha dig efter allt detta, ändå det enda riktiga jag nog verkligen vill levd av varas. Älskar ju dig. Skulle kärlekssåsorg vara så här konstigt hårt för varje kotte, tror jag oppriktigt mänskligheten gått under för länge sedan av dess begynnelse redan. Så mycket älskar jag dig (förgäves). Min hyttdörr var precis lika tjock 80 cmeter, men du kom igenom den. Om annan tjock dörr, läs min på burklös mark från den ”Den apokryfiska fisksoppan” ganska framåt spad, för den en något bra episåd där ju nog i varje fall, finns.

Stefan Hammarén

sernahövden, fd lyxpoet, ♥

Musik

B. B. King — One Kind Favor & Seasick Steve — I Started Out with Nothin’ and I Still Got Most of It Left

Blackmore’s Night — Secret Voyage

Brian Eno & David Byrne — Everything That Happen Will Happen Today

Britney Spears — Circus & Akon — Freedom

Division of Laura Lee — Violence Is Timeless

DragonForce — Ultra Beatdown (Miss Vampyria)

Eagles of Death Metal — Heart On (Miss Vampyria)

Edguy — Tinnitus Sanctus

Frida Hyvönen — Silence Is Wild & Anna Ternheim — Leaving on a Mayday

Girlschool — Legacy & T.N.T. — Atlantis

Grand Magus — Iron Will

Guns N’ Roses — Chinese Democracy

Jonathan Richman — Because Her Beauty Is Raw and Wild

Korta metalrecensioner

Korta musikrecensioner XLV

Lindsey Buckingham — Gift of Screws

Ludacris — Theater of the Mind

John McLaughlin — Industrial Zen; Jonas Kullhammar Quartet — Son of a Drummer & Djeli Moussa Diawara & Bob Brozman — Ocean Blues: From Africa to Hawaii

Musikkommentarer X

Pain — Cynic Paradise (Miss Vampyria)

Per Gessle — Party Crasher

Psapp — The Camel’s Back

Queen + Paul Rodgers — The Cosmos Rocks

The Bronx — The Bronx; D.O.A. — Northern Avenger; Bloodshot — Murder the World & Khold — Hundre år gammal

The Decemberists — Always the Bridesmaid: A Singles Series

The Fireman (Paul McCartney) — The Electric Arguments

The Soundtrack of Our Lives — Communion

Timbuktu — En High 5 & 1 Falafel

Ulf Lundell — Omaha

Vic Chesnutt, Elf Power and The Amorphous Strums — Dark Developments

Vivian Girls — Vivian Girls