Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

2008

Dr. Da Capos årsbästa 2008

2008 Var väl ett sådärår på rockfronten. Nick Cave släppte en platta som visade att han var mänsklig nog att för en gångs skull släppa en platta som bara var sådär till exempel. Sons & Daughters gav ut en skiva som var allt annat än bra trots att gruppen hade börjat sin karriär med några riktigt bra skivor. Nej, det var snarare andra horisonter som i varje fall jag fick titta på för att hitta ljuset i tunneln och ljuset kom definitivt från Countryn under 2008. Men det fanns fler som inte höll måttet under 2008, ta Madonnas nya platta Hard Candy som uppvisade en pinsamt dålig samling låtar som inte passade hennes stil något vidare. En binge låtar som bättre skulle passat någon pubertal artist som Hannah Montana eller liknande, men den urproffsiga Madonna — Nej kyss mig Karlsson den gubben gick inte. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att beskriva detta magplask som någon slags motsvarighet till gubbsjuka som kan uppstå då en åldrande artist inte riktigt vill förstå att stilen och personen inte går hand i hand därför att musiken passar en betydligt yngre artist bättre. Dåliga låtar och pinsamma kopplingar var nog det bestående intrycket av den skivan. Äh, låt oss börja nedräkningen av årets skivor och kommentarerna kring dessa.


Andreas Scholl gav ut en av årets stora klassiska skivor. Med sina visor av Byrd, Dowland, Ward och alla de andra av de engelska mästarna från 15- och 1600-talet, visade han att en rätt framförd visa av dessa romancens okrönta konungar kunde lyfta hur mycket som helst. Ett skolexempel på hur durkdriven musik kan få vingar och låta så fri så fri trots att det är skolat och durkdrivet samtidigt. Ljuvt, vackert avskalat och fullständigt lysande var omdömena och de står jag för.

Om du vill höra en skiva som förkroppsligar det vackra, då är detta skivan för dig.


Jonathan Richman gav ut sin Because Her Beauty Is Raw and Wild under 2008. En underskön blandning av akustiska visor om livet, döden och glädjen där emellan framförd med den charm bara Jonathan Richman kan uppbåda var vad vi bjöds på om man valde att köpa denna skiva och det ville jag ju. En avskalad produktion som framfördes av Jonathan Richman själv och hans ständige vapendragare Tommy på trummor var de enda instrumenten som behövdes för att framkalla denna orgie i njutning. Kombinerat med den låtskrivarförmåga som Jonathan Richman besitter, kunde det inte gå fel. Resultatet visade sig ovanligt starkt och köpvärt, för köpas ska den. Fildelare göre sig icke besvär, så här nödvändig musik betalar man för annars förtjänar man inte att lyssna på den.


Ane Brun var som vanligt en ren och skär njutning att få lyssna på när hon framförde 2008 års Changing of the Season. Blandningen mellan hennes säregna röst och singer songwriter musiken hon framför är alltid förtrollad, hon har helt enkelt hittat sitt rätta element. Varje låt hon producerar tycks just nu bli en så där lättflyktig och härlig anrättning där det mesta går rätt in i historie-böckerna. Låtskrivare av rang är hon också, varje låt riktigt skriker kvalitet. En skiva som med andra ord inte lämnade mig i första ögonblicket.


Psapp är gruppen som under 2008 gav ut sin tredje skiva The Camel’s Back och den här gången blev inte mötet bara kärt utan också överraskande. De två första skivorna har en lätt anstrykning av experiment framför allt med elektronisk musik där ljuden och arrangemangen stundtals var nästan organiska. Den nya skivan däremot har en mycket mer omedelbar ton som går rakt in i hjärtat utan krusiduller. Här möts lätt experiment och toner härstammande från etnomusik i en skön harmoni.


10. Nine Inch Nails gav ut ytterligare en skiva och gjorde Rock där trollkonstnären Trent Reznor fortsatte att spotta magiska låtar. Man kunde tro att han bränt allt krut på alla de skivor han har släppt under den senaste tiden och att The Slip därför skulle vara överbliven skåpmat eller mindre bra låtar utgiven i en snyggt marknadsförd skiva men icke. The Slip visade vilket universalgeni denna man egentligen är, och att det knappast var för att schucka sista spännen ur fanatiska fans. Skivan gick istället att ladda hem från gruppens hemsida och innehållet var extremt mycket hjärna i. En skiva som bygger mycket på experiment med synthesizerljud och ljudeffekter. Kanske lite introvert och svårfångad som skiva, men så j-a bra. Ge musiken en chans, lyssna på den här skivan och inse hur genial den är.

9. Metallica gav ut den delvis utskällda Death Magnetic, själv förstod jag inte vad folk gnällde över. Här har man en fullblodsrockskiva i sin hand och förstår inte hur man ska uppskatta den — konstigt. Det var riffigt värre, tunga smiskningar ven över skinkhalvorna (och då talar jag inte om julskinka) och de stygga orden visste ingen gräns när Metallica satte igång ytterligare en skön och välsmakande oljudssymfoni. Han med skägget, Rick Rubin, hade bidragit med ett välbalanserat ljud där alla de dimensioner som utgör Metallica fick fritt spelrum och genast var magin ett faktum. Kanske saknade jag samspelet mellan Kirk Hammets och James Hetfields gitarrer men annars var allt frid och fröjd i Metallica-land. En smisksymfoni vi sent ska glömma helt enkelt.

8. Willy DeVille är den musikaliska magikern med ett förflutet i 80-talsbandet Mink DeVille som fortsätter att göra musik i egen regi. Mink DeVille har alltid varit och kommer troligen alltid att vara den romantiska musikens store häxmästaer och nya skivan Pistola är inget undantag från den regeln. Tvärtom har han som alltid smugit in ett överraskningsmoment där framför allt låten Mountains of Manhattan fungerar som ögonbrynshöjaren eftersom den innehåller indiansk musik. Annars är Mink DeVilles starkaste influens det spanska arvet i musiken vilket också återfinns på Pistola. En mjuk, eftertänksam och viktig platta som borde finnas i var mans hem.

7. Be Your Own Pet lyckades ungefär samtidigt som nya skivan låg på skivdiskarna deklarera att gruppens medlemmar hade gått skilda vägar och därmed blev 2008 års Get Akward med bandet deras sista. Synd med tanke på hur bra den var, punk med glimten i ögat och en stor portion humor var vad som serverades och också detta smiskade väldigt bra. Snabb, gapig, uppkäftig, men ändå hemskt hemskt engagerande var formulan som gjorde skivan så bra. Också texterna är så där uppkäftiga och apförbannade precis som punk ska vara. Lägg till charm och distans med en ironisk lätthet i vissa låtar och lyckan var fulländad. En riktigt bra skiva som förtjänade stor uppmärksamhet.

6. Wolf Parade från Kanada gav ut skivan At Mount Zoomer och genast blev allt så självklart där alla bitarna fann sin plats i pusslet. Om de flesta grupperna som försökt sig på att göra pop under de sista 35 åren har varit en sorglig studie i att ingen eller få har kunnat slita sig från arvet efter Beatles och göra sin egen musik, så visade Wolf Parade att gruppen var fullt kapabel att skriva ljuvlig pop där experimentet och frånvaron av Beatlesassociationer framträdde i all sin klarhet. Musik som både vågade och kunde stå på sina egna ben där popens historia helt plötsligt fick skrivas om och omformuleras därför att gruppen visade att man kan göra pop utan att den låter som alla andras musik. Djärva musikaliska tilltag är något jag alltid har premierat och här har ni kanske årets mest omdanande skiva så betyget blev naturligtvis högt och välförtjänt.

5. Drive-By Truckers är gruppen som begåvade oss med utgåvan Brighter Than Creation’s Dark som är en slags symbios mellan Country och rock som förde tankarna till Neil Young. Både låtgmält vacker och traditionellt countrylik i sina låtar men också en aning rockbullrig i andra låtar. Underskönt producerad och minutiöst genomförd på ett sätt som inte lämnar mycket att önska vad gäller finsnickeriet i musiken. Låtarna är starka som jakar på speed och kan lyfta vad som helst om dom måste. Riktigt riktigt starkt blev i alla fall slutresultatet och kanske är detta en av Americanans stora framtidshopp.

4. Scars on Broadway är två av medlemmarna i System of a Down som skapade sidoprojektet vars musik var så ljuvt Rock ’n’ Rollisk att min stereo höll på att råka ut för en härdsmälta. Hårt piskande spankingtakter, vildsinta partier som gled över till att bli undersköna små passager och läskigt bra låtar är byggstenarna som gjorde denna anrättning så smakfull. I abstinensbesväret med frånvaron av en ny platta från System of a Down, fungerar detta utmärkt som substitut. Visserligen var Serje Tankians (sångare i System of a Down) platta från 2007 lite vassare men som sagt detta räckte långt. Årets näst bästa rockplatta var född och den skämdes inte för sig, ett gott tecken som fick mig att le änglalikt i dessa efterjultider.

3. The Subways såg till att smiska till med den bästa rockplattan under året, inget snack om den saken. Med en punkig och furiös attityd gick bandet in för att skapa en energirik anrättning med både inslag av hårdrock, punk och indierock. Det smiskade, sparkade, bet och gav mig en åkning jag sent skulle glömma med sin rockrökare som också bjöd på melodiska inslag och sinne för arrangemang och balans i musiken. Plötsligt tändes ett litet hopp om att engelsk rock åter skulle återta förlorad mark efter så många band därifrån som verkligen inte visat var skåpet skulle stå. Nu har Subways anslutit sig till skaran engelska band tillsammans med The Horrors och Ghost Club som visat att engelsk rock är på stark frammarsch.

2. Rhonda Vincent är dock den som visade alla rockfreaks att countryn av idag med lätthet kan piska ändalykt på vilken musikstil som helst. Den fullständigt genomgeniala plattan Good Thing Going som kom 2008 är ett smärre underverk där högpotent bluegrass och klassisk country sprang i kapp på samma platta och gjorde det på ett sådant sätt att i varje fall jag kapitulerade totalt. När Rhonda Vincent dessutom började flörta med musikalsika referenser utanför country som i en låt där hon lånade in Django Rheinharts klassiska gitarrjazz för att stuffa till det, då var lyckan definitivt total. Länge trodde jag att detta skulle bli årets platta, men Rhonda Vincent fick se sig slagen av en ärrad ringräv och kollega till sist.

1. Emmylou Harris jag säger bara Emmylou Harris, det behövs inte fler ord än så. Med sin lågmälda, übervackra och rakryggade All I Intended to Be, har hon än en gång bevisat att hon är den klarast lysande stjärnan på countryhimlen. Hon gör det till och med så bra att jag bara skakar inombords inför tanken att höra detta lilla underverk, jag vill ha mer och mer Emmylou. Små nedslag i verkligheten där det berättas historier om till exempel mannen som finner livsglädjen i att gå till jobbet och stämma lokvisslorna han reparerar att låta som Patsy Kline (stor countrysångerska). Hisstorier som backas upp med sammetsmjuk musik, underskönt producerad och kongenialt framförd av musiker som tillhör de allra bästa, resultatet blir så starkt att man skakar inombords. Låtar med en sådan ryggrad att man undrar lite om inte den delen av anatomin är lite överdimensionerad, Resultatet är så vackert att man bara häpnar. Före detta maken Brian Ahern har skapat en produktion som är så mild och ljuv att man tänker på extramild konjak eller nåt när man läppjar den här anrättningen. Stark, skakande musik som liksom lyfter sig själv och får allt annat att verka så frånsprunget.


Förlåt mig kanske är man ibland lite orättvis och överdrivet sträng när man recenserar skivor. Det finns trots allt en del förmildrande omständigheter. Det är också alltid ett dilemma att hinna med, det finns de som förtjänar att nämnas trots att jag uppenbarligen missat dessa under året. Därför ska jag ta upp några skivor till som förjänar att lyftas fram, ibland är det favoriter i repris för att de var så extra bra att de inte går att komma runt än i denna dag.


Sons & Daughters This Gift Visst var detta ett av årets allra största besvikelser, ingen tvekan om den saken. Men saken var den att skivan också innehöll en låt som kommer att förfölja mig länge än, kanske var den till och med en av årets låtar extraordinair. Guild Complex var inget annat än en låt i klass med rockklassiker som Anarchy in the UK, I Wanna Be Your Dog, Personality Chrisis, Iron Man, Paranoid, Blitzkrieg Bop och så vidare. Med sin smiskande stompiga grundrytm svänger det dödsskönt i kistan, men det är också låten som byggs upp och liksom växer med tiden den spelas. Klart lyssningsvärt i allt elände.


Fleet Foxes var gruppen som skivnorparen Dr. Indie lade beslag på innan jag ens fick chansen att tinga den. Men köpte den gjorde jag trots detta och Bop til you drop blev ju det. Riktigt så bra som en del tidningar har tyckt, tyckte kanske inte jag att den var men attans den smakade ljuvligt trots detta. En skiva man inte får snubbla förbi och tro att man har hört det som var värt att lyssna på under 2008.


Britney Spears nya platta Circus är plattan som definitivt spöar Madonnas senaste med hästlängder. Hennes 2008 måste anses som betydligt mer lyckat än Madonnas för skivan Hard Candy lämnar mycket att önska hos mig, medan Circus visar en artist som är på uppåtgående och som går från klarhet till klarhet. Barska beats, ruskiga rytmer, lysande låtar och apbra arrangemang är några av de ingredienser som gör att Britney härskar betydligt mer obehindrat. Det märks att hon är hungrig och hämndgirig nu när hon har blivit av med ärkefånet och drivankaret Kevin Federlin också känd som världens sämste rappare K Fed. När man hör Britney anno 2008 utbrister man helt enkelt att kvinnor kan, och som hon kan det. Den som betraktar Britney som årets mest utskåpade och skrattobjekt i kvadrat bör genast höra en genomproffsig produktion där alla delar fungerar så utmärkt som de gör på plattan Cirkus. Heja Brittan — Bu Madonna.


Trots att den gavs ut 2006 är den 2006, 2007 och 2008 års bästa rockskiva ja kanske till och med den bästa skivan alla kategorier, trots detta har ingen upptäckt den mer än jag. Snyft, jag har misslyckats i min mission att sprida kunskap om köpvärd musik. Skivan jag pratar om är med den engelska gruppen Ghost Club och heter Suicide Train. Skramlig, punkig, depressiv och svängig rak rock i dess mer enkla form är receptet för att göra skivan så grymt bra. Låtar som kan få de mest tvivlande att bli övertygad och unisont utbrista i ett jubel.


Så har vi ännu ett år framför oss med alla de nya skivor som väntar på att få bli inköpta och genom-lyssnade. En spännande uppgift med andra så det är knappast med sur min som jag ser fram emot den möjlighteten. Så välkommen till ytterligare ett år med Blaskan där nya skivor kommer att stötas och blötas under den granskande lupp som kallas recension.

Dr. Da Capo