Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Artikel

Historiskt

Så var det då offentliggjort — Mona, Lasse, Maria och Peter vill bilda regering ihop efter valet 2010 om svensken tillåter vilket vi får verkligen får hoppas att han och hon inte gör. Monas kommentar var att initiativet de tagit tillsammans var ”historiskt” och för en gångs skull håller jag med henne, det är historiskt. Kanske tolkar dock Mona och jag in olika syn på vad historiskt innebär nu när jag tänker efter, för jag är övertygad om att Mona inte riktigt avsåg var jag menar med ”historiskt”.

När Fredrik Reinfeldt tog initiativet till att skapa alliansen tillsammans med Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund, var det på grundvalen att de tillsammans ville skapa något konstruktivt därför att de hade en likartade poliktik. Det blev inte mindre potential i samarbetet då det visade sig att de fyra trivdes ihop och att de därmed kunde komma överens i sakfrågorna som kom att diskuteras bland annat i Bankeryd och hemma hos Maud Olofsson i Norrbotten. Tyck vad du vill om politiken, men det fanns och finns en potential i deras samarbete därför att de står på en likartad värdegrund — Det var en allians bygd på ambitioner helt enkelt.

Den nya konstellationen däremot är en allians uppbygd på tvång då både Mona, Peter och Maria fått ge upp sina ambitioner om att leka i sandlådan utan Lasse därför att Vanja i LO-borgen hade en del att säga om det. Så nu sitter de där med ett påtvingat samarbete med en kommunist som påstår att han inte är kommunist, trots att han ”har samma värderingar”. Bara det är historiskt därför att vad det i praktiken innebär är att Mona har tvingats till samarbete trots ideologiska och sakpolitiska meningsmotsättningar. Likadant har Miljöpartiet tvingats avstå sin avoga inställning för att nomenklaturan i LO-ledningen skulle släppa in dessa i gänget. Flertalet ledande socialdemokrater har under årens lopp deklarerat ”att man aldrig tänker samarbeta med kommunister”, denna inställning har nu alltså LO-ledning via diktat sett till att sätta P för och förlorarna är Mona och Miljöpartiet. Bara detta är historiskt för aldrig någonsin har dels ett särintresse som LO så oblygt visat upp sina maktambitioner, och inte heller blir händelsen mindre historisk av att nu tvingas Mona Sahlin att föra en politik hon inte ens tror på. Miljöpartiet har också blivit historskt i och med utvecklingen då inget parti i modern tid har fått ge upp så mycket av vad de tror på för att få så lite tillbaka. Men misströsta inte Maria och Peter, det är ju så här det går när man säljer sin själ till djävulen. Inte ens Birger Schlaug står ut med de sistnämda och har inte bara lämnat partiet för egen räkning utan uppmanar nu också andra att inte längre rösta på Miljöpartiet och uppmana någon att bilda en ny oberoende kraft eftersom Maria och Peter lyckats förvandla partiet till en anonym jasägare. Maktens pris är det enda jag säger, maktens pris.

Men historiens vingslag slutar inte att slå i och med detta, det blir faktiskt värre än så. När Mona Sahlin valdes till ordförande var det på mandat att hon ville förändra socialdemokraternas misslyckade politik på en rad områden till exempel skolpolitiken. LO: s palatskupp är en motreaktion på detta och att man vill se en mer klassisk socialdemokratisk politik med orientering och rättning åt vänster. Därmed har allt detta arbete i ett slag gått i stå och Monas löften om förändring kommer bara att bli läpparnas bekännelse. I praktiken är det istället en frysning av förändringsarbetet och än en gång har Mona kapitalt misslyckats. I kölvattnet på denna rättning in ledet som pådyvlats av LO, har dörren öppnats till Lasse som kunnat slinka in i finsalongerna bakvägen. LO-Vanja och den övriga LO-toppen har alltså sett till att en röst på socialdemokratin är en röst på sekteristvänstern och mot förändringsarbete. De har också sett till att ett nödvändigt förändringsarbete fått stryka på foten. Resultat lär inte vänta på sig, en röst på någon av de tre i detta skammens gäng är en röst på just denna misslyckade politik som svensken gav på båten i förra valet. Nu ska skatterna återigen öka, fastighetsskatten ska återinföras och skolan ska återigen bli totalflummig där läsokunnighet ska premieras med utslagning som följd. Vi kan vidare förvänta oss ännu mer skattepengar till den offantliga, förlåt jag menar offentliga, sektorn där terapijobben i stat och kommun ska dugga som spön i backen. Svenskens skattepengar¨ska gå till ännu mer bidrag och därmed ännu mer passivisering för i sossestaten är det fint att ligga hemma och klia sig i naveln.

Den reella sakpolitiken är som sagt nästa offer. Den misslyckade politik sossarna förde fram till förra valet kommer i många stycken att framstå som rena västanfläkten i jämförelse med vad man kan förvänta sig av en eventuell regering som har kommunister som statsråd. En politik som kommer att leda till färre människor i arbete och större belastning på statsbudgeten så att istället för vård och omsorg som pengarna kunde gått till, så kommer dessa alltså att gå till människor som tycker att Sverige är ett veritabelt Shangri-La där arbete är för loosers som är dumma nog att betala för det egna lättjefulla livet. Med andra ord, spiralen kommer återigen att börja sin obönhörliga färd neråt. Med dessa tre vid makten kommer det som ser ut som förbättringar för de marginaliserade och utstötta att istället bli en så stor börda för staten att en kraschlandning inte går att utesluta.

För att sammanfatta, den misslyckade politik som socialdemokratin lämnade bakom sig ska nu alltså dammas av igen. Resultatet lär inte vänta på sig, ekonomin kan komma att gå i stå, utslagningen och utanförskapet kan komma att öka, Sverige som nation kan komma att halka efter i den ekonomiska utvecklingen och näringslivet kan komma att flytta utomlands.Så vill vi ha en till synes ökad välfärd som i det långa loppet kommer att bli som en blyklump kring halsen på knappt simkunnig, då ska man ödsla sin röst på svensk vänster. Själv vet jag dock så mycket att jag kan se att detta landet skriker efter förändring, ett arbete dessa tre nu satt effektivt stopp för. Därmed blir det som alltid omöjligt för mig att rösta på ett alternativ som får dålig politik att framstå som en ren lisa i jämförelse.

Så snälla svensk, förstå att detta inte går att rösta på. En röst på dessa skulle jag i det närmaste vilja beskriva som en dödsstöt för den svenska välfärden. Med en sekteristkommunist på någon av statsrådsposterna kan det aldrig bli annat än en rent helvete att bo i detta land. Så vill du påskynda avvecklingen av Sverige rösta på detta, vill du inte ha välfärd om 10-20 år rösta på något av partierna, vill du ha en repris på en misslyckad politik fortsätt att arbeta för att detta ska bli verklighet. Själv tar jag mig som vanligt dock bara för pannan i ren förtvivlan. Historiskt sa Mona och visst var det det, för skammens dag har nu äntligen randats och det är banne mig historiskt.

Dr. Da Capo