Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Insändare

Viktor Tsoj — Rysslands James Dean

Den första snön har just fallit. På kyrkogården i utkanten av S:t Petersburg vankar tre unga män framför en hög gravsten. De bär tunna, svarta skinnjackor och verkar frusna. Tyst iakttar de mig medan jag går fram till graven rest över Viktor Tsoj, sångare i Kino — Sovjetunionen och Rysslands mest kända rockgrupp någonsin. Jag tar fram min kamera för att fota det höga gravmonumentet, bekostat av Viktor Tsojs vänner efter hans plötsliga död i augusti 1990. Men någon ropar högt, som en order:

— Ni får inte fota!

Det är en av de tre unga männen. Med bestämd röst säger han:

— Viktors mamma vill att man inte fotar graven.

Den unge mannen heter Sergej. Han berättar för mig att han älskar fotboll och rockmusik (fast det finns en grupp som han hatar: Aerosmith).

Sergej är här på Bogoslavskojekyrkogården för att vaka över Viktor Tsojs grav — och för att sörja Kinos legendariske sångare. För Sergej och andra ryska rockfans är Tsojs gravplats en helgedom. Fansen har kring graven hängt upp halsdukar med Kino-tryck, handskrivna dikter och ett par solglasögon av den typ som Viktor Tsoj använde, och framför gravstenen ligger flera dussin frusna blommor.

Med sin grupp Kino blev Tsoj dominerande på den pop- och rockmusikscen som uppstod i Sovjetunionen på 1980-talet. Det var en tid av omvälvningar i Sovjetunionen, med en påbörjad liberalisering av den kommunistiska diktaturen. I december 1984 höll Mikhail Gorbatjev, som inom tre månader skulle väljas till det kommunistiska partiets generalsekreterare och landets nya ledare, ett tal som innehöll slagorden Glasnost’ och Perestrojka, ”Öppenhet” och ”Omdaning”. När Glasnost’ och Perestrojka realiserades i Sovjetunionen under 1980-talets andra hälft kunde samhällsproblem diskuteras mer öppet än tidigare. Därmed öppnades möjligheterna för en ny, ung generation att göra egen pop- och rockmusik som kritiserade den rådande samhällsordningen.

Rockmusiken i Sovjetunionen hade tidigare motarbetats av myndigheterna och, i den mån den över huvud taget hade existerat, ofta bestått av grupper som gjorde fantasilösa imitationer av popgrupper från Väst. De grupper som växte fram under 1980-talet utvecklade däremot en nyskapande popmusik med en egen identitet. Särskilt Leningrad (staden som 1991 återfick sitt ursprungliga namn, S:t Petersburg) var ett tidigt centrum för rockmusik i Sovjetunionen, med grupper som DDT, som spelade rock, och Akvarium, som framförde en blandning av rock- och folkmusik.

I början av 1980-talet upptäckte frontfiguren i Akvarium, Boris Grebenshchikov, en ny, ung talangfull sångare på en fest i Leningrad. Den unge sångaren var Viktor Tsoj, född den 21 juni 1962 i Leningrad. Tsoj hade asiatiska drag, för hans far var korean och hans mor ryska. Han hade vid denna tid, vid 18 års ålder, just blivit utkastad från konstakademin och hade börjat framföra egna poplåtar på fester. Grebenshchikov hjälpte Viktor Tsoj att få spelningar och snart startade Tsoj gruppen Kino (uttalas Kinķ, med betoning på sista stavelsen).

Kino blev en succé. Inom ett par år hade Kino fått störst genomslag av alla rockgrupper i Sovjetunionen. Kinos Viktor Tsoj blev älskad av folket — inte minst för att han trots sin popstjärnestatus samtidigt hade ett vanligt arbetaryrke, i ett pannrum i ett hyreshus i Leningrad. Pannrummet där han arbetade gjorde Viktor Tsoj för övrigt till en inofficiell rockklubb (!), Kamtjatka, som gästades av hans vänner och andra musiker. Höjdpunkten i Kinos karriär nåddes 1990 när gruppen höll en konsert på Luzjnikij-stadion i Moskva inför 62 000 vilda fans. Idag har Kino gått till den ryska populärmusikhistorien.

Vad var då så banbrytande med Kinos musik? Vid en första anblick ter den sig kanske inte särskilt märkvärdig. Kinos låtar utgörs av lättlyssnade popsånger med syntslingor och gitarrsolon ā la 1980-tal. Men Kinos sound är speciellt. Kinos ryska rockmusik låter, trots sin alldaglighet, så som ingen annan grupp gör. Tsoj sjunger med en omisskännelig, dov röst som har sin egen karaktär, och över huvud taget präglas gruppens låtar av ett eget, svårdefinierat ”ryskt” sound.

Kinos låttexter handlar ofta om kärlek och vardagsliv. Men de speglar också situationen i 1980-talets Sovjetunionen, ett samhälle både med tristess och där det pågick en smygande förändringsprocess. I en text sjunger till exempel Tsoj: ”Mina vänner går … och de stannar först vid ölsaluståndet”, syftande på den nya privathandel som tillåtits först i och med Perstrojka och Glasnost’, och som möjliggjorde att man mitt i vardagens tristess i all fall kunde få köpa en öl i en kiosk på gatan — en verksamhet som tidigare hade varit förbjuden i Sovjetunionen.

Framför allt bland de unga och förändringsbenägna i Sovjetunionen gjorde Kino enorm succé. När Kino 1987 gav ut sitt sjunde album, Gruppa krovi (”Blodgrupp”), med låtar som öppet uppmanade landets unga att ta kontroll över och förändra sitt land, åtnjöt gruppen en sådan popularitet att ett eget ord skapades för att beskriva succén, ”Kinomania”. Framgången i hemlandet ledde också till att Kino försökte sig på en utomlandssatsning, och Viktor Tsoi reste till USA för marknadsföring.

Lanseringen av Kino utomlands gick dock inte hem. Men idag finns ändå en del hängivna Kino-fans utanför Rysslands gränser. Ett inbitet fan i Kanada har till exempel gjort en fullmatad hemsida på engelska tillägnad Kino och Viktor Tsoj. Också i Sydkorea har Viktor Tsoj fans; förutom sin musik är Tsoj i Sydkorea känd som en korean i förskingringen som lyckats bli ett stort namn i Sovjetunionen och Ryssland. I New York finns bandet Exit som spelar Kino-covers översatta till engelska. Och i Stockholm finns gruppen Russkaja banda som nästan uteslutande har Kinos låtar på sin repertoar. Russkaja banda gör varje år ett par livespelningar på Stockholms universitet. En av gruppens medlemmar är Åke Zimmerman, svenskt Kino-fan och lärare i ryska vid Slaviska institutionen på Stockholms universitet. Han upptäckte Kino 1986:

— Jag hade just flyttat till Stockholm för att läsa C-kursen i ryska (tredje terminen på grundutbildningen, förf. anm.). En kompis som bott ett år i Leningrad och där lärt känna Tsoj och de andra medlemmarna i Kino försåg mig med kopior med deras musik. Sedan gick jag omkring i ett vinterkallt Stockholm med Kino i min Walkman mest hela tiden, berättar Åke Zimmerman.

— Det var en uppenbarelse för mig att få lyssna på rysk rockmusik, höra vad som sjöngs och faktiskt förstå det! Kino fick en stor betydelse för min språkutveckling och mitt förhållande till Ryssland.

Åke Zimmerman insåg att det fanns en pedagogisk potential i Kinos musik. När han själv blev lärare i ryska på Stockholms universitet 1998 började han använda Kino i ryskundervisningen för nya studenter.

— Jag gjorde ett undervisningsmaterial bestående av kassett och låttexter i urval från albumet Eto ne ljubov’ (”Det är inte kärlek”, 1985) fram till den sista skivan, Chernyj al’bom (”Det svarta albumet”, 1990), berättar Åke Zimmerman. Studenterna lyssnade på låtarna hemma och på lektionerna övade vi sedan på att översätta texterna.

Men 2004 ändrades kursplanen och det fanns inte längre plats för Kinomaterialet. Under de år som Kinos låtar och texter användes i ryskundervisningen på Stockholms universitet fick dock åtminstone ett par hundra studenter stifta bekantskap med Kino. Åke Zimmerman ser det som en kulturgärning och är stolt över att ha kunnat sprida Kinos musik till så många människor.

Kan Kinos musik intressera andra personer i Västvärlden än dem som är specifikt Rysslandsintresserade?

Åke Zimmerman påpekar att han med hjälp av sin grupp Russkaja Banda fortfarande jobbar på att få en större svensk publik intresserad av Kino. Men han säger också:

— Visst finns det några låtar som håller världsklass, det tycker jag definitivt. Men [Kino] är för ryskt-specifikt, både musik och text, för att slå i väst, säger Åke Zimmerman.

Men i Ryssland, och särskilt i bandets hemstad S:t Petersburg, är Kino fortfarande en mycket populär grupp. På S:t Petersburgs gator spelar gatumusikanter Kinos gamla hits. Och trots att Kino upplöstes efter Viktor Tsojs död 1990, har gruppen fans bland många av dagens unga. Sergej, den unge mannen som vakar över Viktor Tsojs grav, jämför Viktor Tsojs öde och popularitet med den status som James Dean fått i USA.

Liksom James Dean, som dog vid 24 års ålder i en bilkrasch den 30 september 1955, så var också Viktor Tsoj ung — bara 28 år — när han förolyckades i en bilolycka utanför Riga i Lettland i augusti 1990. I Riga hade Viktor Tsoj spelat in nya låtar för Kinos räkning. Han hade just påbörjat hemresan till Leningrad när han ensam i sin bil krockade med en buss på morgonen den 15 augusti 1990. En teori kring dödsolyckan gör gällande att Tsoj somnade vid ratten, och att det var orsak till krocken. Viktor Tsoj omkom omedelbart, och hans bil demolerades helt. Kvar till eftervärlden blev dock den tape som Tsoj spelat in i Riga. Efter Viktor Tsojs död slutförde övriga bandmedlemmar inspelningen, och den gavs ut som ”Det svarta albumet”, Chernyj al’bom. Det blev Kinos sista album.

Många av dagens unga fans visar en närmast religiös respekt för Viktor Tsoj. Bara under de få timmar då jag denna kalla vinterdag besöker Viktor Tsojs grav i S: t Petersburg passerar ungefär 20 personer graven. De tar sig till denna avsides liggande kyrkogård till fots eller i bilar, och de ställer sig sorgtyngda eller knäfaller framför minnesstenen.

Bland fansen finns en löst sammansatt grupp som tillbringar mycket tid vid graven. Alla känner inte varandra vid namn, men de förenas av sin kärlek till Kinos musik och sin sorg över Tsojs död. Var och en kommer hit när de känner för det, men minst en gång i veckan, berättar de. Vid sin ankomst till graven tar de varandra i hand, tyst, som vid en sorglig begravningsceremoni.

Den stora sorgedagen bland fansen är den 15 augusti varje år, Tsojs dödsdag. Då samlas Viktor Tsojs anhängare kring hans grav och uttalar en legend kring honom. Legenden går ut på att Tsoj egentligen inte är död, utan att han bara har ”flugit iväg till stjärnorna”. Legenden sägs vara sann på grund av ett särskilt sammanträffande, nämligen att det varje år regnar på Tsojs dödsdag. Det innebär att det är himlen som begråter det liv som Tsoj har haft här på jorden!

— Den dagen sitter ett 50-tal personer kring graven och vakar hela dagen. Och en ständig strid ström av människor passerar graven bara för ta ett kort farväl av Viktor, berättar en av de två unga män som håller Sergej sällskap vid graven.

Sergej lyssnar på vårt samtal. Hans ögon blir fuktiga av ledsnad när vi talar om Viktor Tsoj.

— Viktor var speciell. Det kommer aldrig att finnas någon annan som honom, säger Sergej rödögd.

Man kan fråga sig varför denna sorg över Kino är så stor i dagens Ryssland. Tsoj var förvisso en unik sångare, som skapade en rockmusik som aldrig tidigare hade gjorts. Han kom i rätt tid, på 1980-talet, just då Sovjetunionen tack vare perestrojkan öppnades för nya kulturyttringar och det fanns ett otroligt sug bland landets unga som kunde identifiera sig med Kinos musik och texter. Och Viktor Tsojs fans tycks verkligen älska hans musik. Men är det nog för att förklara det starka minne av Viktor Tsoj som idag finns i Ryssland? Måhända finns ytterligare en förklaring till den stora sorgen.

Idag har snart 15 år gått sedan Sovjetunionens upplösning. För många människor i Ryssland är livet fortfarande svårt, inte minst ekonomiskt. De förhoppningar om ökad välfärd och demokrati som Perestrojkan förde med sig har bara till viss del realiserats. Men mitt bland de aldrig realiserade förhoppningarna finns nu minnet av Viktor Tsoj, ett minne som ger trygghet och står för något gott. Minnet av Viktor Tsoj är minnet av en man som med sin rockmusik förde fram kraven på förändring i samhället, som hade ett jobb som alla andra, i pannrummet i ett hyreshus, och som dog bara ett halvår innan dess att den stat som han kritiserade, Sovjetunionen, föll samman. Och kanske är dagens stora sorg över Viktor Tsoj även en sorg över de uteblivna förändringarna. En längtan till den framtid som aldrig blev verklighet, men som Viktor Tsoj gav sitt liv för.

En legend är han, Viktor Tsoj. En rysk rocklegend.

Linus Rispling


Upptäck själv Kino

Viktor Tsojs grav ligger i nordöstra utkanterna av S:t Petersburg. Om du reser till S:t Petersburg och vill besöka graven — åk med buss 137 från Finlandsstationen (Finljandskij vokzal), hoppa av vid gatan Bestuzjevskaja ulitsa och fortsätt sedan 5 minuter norrut längs gatan Kondrat’evskij Prospekt till kyrkogården Bogoslovskoje kladbisjchje. Graven ligger i norra delen av kyrkogården, i närheten av järnvägsspåren. Både på Viktor Tsojs födelsedag, den 21 juni, och på hans dödsdag, den 15 augusti, samlas hans anhängare vid graven för att minnas och spela Kinos låtar.

tum hindi song indian songs at boshetunmai.com är adressen till en kanadensisk fan-hemsida på engelska tillägnad Viktor Tsoj.

I Stockholm kan Kinos musik köpas i den ryska bok- och musikaffären Interbok, Hantverkargatan 32 på Kungsholmen (tel: 08-651 11 47).

För den som förstår ryska beskrivs Viktor Tsojs liv och legenden kring honom i en bok av den ryske folkloristen N.A. Sindalovskij, Khronika Sankt-Peterburga. Gody. Cobytija. Legendy (Norint, 2003).

Linus Rispling