Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Artikel

Förbannelsen över ”Guds förlovade länder”

Det vilar en förbannelse över Israel och Palestina — ”Guds förlovade (och förlorade?) länder”. Alltsedan de gamla pelasgerna (pelasterna) lämnade motvilligt sitt forna kulturområde Palestina (Pelastina) någon gång runt 3500 f.Kr. har det varit en olycksdrabbad krigsskådearena och en melankolisk kyrkogårdsplats. Pelasgerna vandrade norrut till Balkanhalvön. De gav namn åt Peloponnesoshalvön och städerna som de byggde upp, och hela området kom att kallas Pelasgia och senare Hellas.

Det stycke land som Gud enligt Gamla testamentet lovade patriarken Abraham saknade namn. Däremot fanns epiteten ”Israels barn” och ”israeliterna”, som var beteckningar på ättlingarna till förfadern Jakob eller Israel som levde ett par tusen år före Kristus. Israels folk utgjordes av 12 stammar, av vilka Juda stam (judarna) var en. Israels stamfäder heter Asher, Benjamin, Dan, Efraim, Gad, Isaskar, Juda, Manasse, Naftali, Ruben, Sebulon och Simeon.

Kanaans land var den historiska beteckningen på det landområde mellan Jordanfloden och Medelhavet, där israeliterna levde. Kanaans land blev senare Israel, ett namn som härrör från de egyptiska gudarna Isis, Ra och El (=”Gud” på hebreiska). Efter kung Salomos död 932 f.Kr. delades folket upp i två riken: Sydriket Juda (Judéen), där Juda och Benjamins stammar bodde — och Nordriket Israel, där de resterande tio israelitiska, jafetiska, stammarna fanns. Gamla testamentet och dess profeter omtalar det gammaltestamentliga israeliska Nordriket och dess förlorade stammar, som härstammar från Jafet — den äldste av Noas tre söner. Jafets söner var Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras. Bland avkomlingarna till dessa finns kurderna, romerna och de resande folken, samarierna (samariterna) med flera.

Men varför talas det bara om det eviga förtrycket av judarna? Det var inte bara de som fick uttåga ur Egypten efter ptoleméernas fall 31 f.Kr., utan även många andra stammar av Israel bland övriga folk.

Det som försiggicks mot judar i det förflutna (babyloniska fångenskapen under 500-talet f.Kr.), försiggås idag av dem själva. Israelerna gäckar med Syrien och Iran, river palestinska och libanesiska bostäder, rensar etniskt sina områden. Det är en vedergällningspolitik, som Ehud Olmert och Israel bedriver med Västs och Vatikanens tysta välsignelser.

Richard Holbrooke, Bernard Kouchner, Nicholas Sarkozy, Madeleine Albright, Wesley Clark och kompani, varför denna tystnad nu? Ni fråntog Serbien dess kulturvagga Kosovo och Metohija. Nu går Israel samma öde till mötes, en kolonialstat som ivägjagade palestinier från deras territorium 1948. Idag motsätter sig landets ledare deras återvändo, som är ett flagrant åsidosättande av de mänskliga rättigheterna.

I sina ockupationsterritorier har staten Israel i all oändlighet utövat etnisk rensning för att bredda sitt eget territorium. Dess annektering av Jerusalem med omnejd varar dock inte länge till — guldåldersperioder kommer och går! Många profetior varnar och då främst Hesekiels uppenbarelser och syner, som talar om ”Gog från Magog: hans krigsförberedelser mot Israel” samt ”Guds bestraffning av Gog”: ”Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Gog i Magogs land, mot hövdingen över Ros, Mesek och Tubal, och profetera mot honom (…) Men på den dagen, den dag då Gog kommer över Israels land, säger Herren, HERREN, då skall jag giva luft åt min vrede. Ja, i min nitälskan och min vredes eld betygar jag det: på den dagen skall det förvisso bliva en stor jordbävning i Israels land.” (Hes. 38:2, 38:18, 38:19)

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,

medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA