Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Danspop

Cyndi Lauper — Bring Ya to the Brink

Cyndi Lauper — Bring Ya to the Brink.Frågan jag ställer mig är om gamla åttiotalsikoner som haft en vacklande karriär verkligen behöver göra comeback 2008 — särskilt som deras comebackskiva är stel och alltför feg. Cyndi Lauper är en kvinna som i höstas släppte en ny skiva Bring Ya to the Brink med en löjlig titel som skall anspela på hip hopen. För Cyndi Lauper vill gärna modernisera sitt sound precis som Madonna har gjort under 2000-talet. Men det finns en skillnad mellan de båda artisterna och det är att Madonna alltid har klass och stil i de mesta hon gör. Madonnas lyckats hålla sig nära vad som sker och hon förvaltar trender på ett begåvat sätt i det flesta fallen.

Medan Cyndi Lauper försöker förena det som skall vara inne för tillfället och det som man kan få beröm i de rätta kretsarna. Men när musiken väl skall spelas in och produceras i studion känns det mesta daterad och ute i periferin på något sätt. Tåget har redan gått och kvar på stationen står Cyndi Lauper kvar — undrar varför hennes skiva redan har möglad innan den kommit ut på marknaden.

Cyndi Lauper.Anledningen till varför musik som gamla ikoner eller före detta stora artister skall göra och dessutom har ambitionen att nå ut till ny publik och misslyckats med, alltför — är att det sällan blir bra musik. Man vill gärna ”hänga” med i trenderna och spegla den nya musiken som är populärt för tillfället.

Cyndi Laupers senaste skiva har problem med att finna en stil som passar för det hon vill göra och försöka få fram med sina låtar. Lite house, lite disco och lite pop för världen. Men det blir an salig blandning av alltför mycket och till slut tröttnar jag på att lyssna när helheten av musiken försvinner bort från mitt medvetande. Musiken blir urvattnad och blir till slut utslätad därför att den saknar kraft, själ. Men det gäller naturligtvis bara den Cyndi Lauper som spelar och sjunger 2008/2009.

Cyndi Lauper — She’s So Unusual.Nu måste jag nog påpeka att jag faktiskt älskar Cyndi Laupers 80-tal eller åtminstone det hon släppte i början av sin karriär. Då handlade det om levnadsglad popmusik eller vi kan nog kalla det för äppelkäck new wavepop som var och är oemotståndlig fortfarande. She’s So Unusual har två megahitar som håller fortfarande därför att låtarnas kvalitet är bra; Girls Just Want To Have Fun — Time After Time. Hennes andra skiva True Colors är helt okej men sedan upphörde hon med att göra låtar som fungerade bra.

Cyndi Lauper hamnade alltför ofta i mainstreamfacket med torftiga sånger och blek musik, som den nya skivan till exempel uppvisar. Gillar du den gamla Cyndi Lauper så är hennes nya platta inget att ha.