Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Experimentell postrock

Gang Gang Dance — God’s Money 2005 & Saint Dymphna 2008

Gang Gang Dance — Saint Dymphna.New Yorks undergroundkultur har haft en viss specifik stil alltsedan 70-talets punkscen mötte en nyskapande konstscen, som mixade musik och kultur. Åtskilliga böcker har under årens lopp kommit ut och givit ut sina berättelser om punken eller konsten på sena 70-talet och tidiga 80-talet. Alla pratar om samma sak — nämligen att det var en kreativ period i New York Framförallt när punken höll på att ebba ut så transformerades det till en rad med hybrider. Punkfunken tillexempel, var ett musikaliskt möte mellan disco och punk. New wave och new romantic var två livsstilar som blev resultatet av den tid som kom efter punken — postpunken brukar man betitla det som begrepp. Men i New York har det funnits en viss frihetlig konstscen som med jämna mellanrum dyker upp som ett fenomen. Jag tror att det är arvet efter Andy Warhols Factory och den skapande konstnärliga känsla som existerade då på 60-talet men som fortfarande finns i New York.

Bland annat har det dykt upp en indieversion av gay-kulturen där namn som Antony And The Johnsons och Rufus Wainwright varit ledande under 2000-talet. Men musiken fortsätter att skapas inom den alternativa undergroundvärlden.

Det är i en sådan kontext jag sätter de två musikerna Brian DeGraw och Tim DeWitt som är grunderna bakom det yttersta märkliga bandet Gang Gang Dance från New York — även om medlemmarna träffades i maktens stad Washington; så är New York bandets hemmabas. Jag hörde talas om bandet för några år sedan när jag i Blaskan har recenserade samlingar eller musik från 70-talet och 80-talets punkfunk och experimentella rockscen. Då är Gang Gang Dance ett modernt band som gör en av de märkligaste kombinationerna av musik. Tänk dig afrikansk afrobeat i Fela Kultis anda, arabiska ljudblippar, asiatisk musik som remixas in i en paj där modern dub och ambient musik finns tillgänglig. Det är utan tvekan en av de mest fascinerande och udda musikaliska äventyr jag har lyssnat på i slutet av 2008. Båda plattorna landade fint i brevlådan från Ginza-företaget. Båda skivorna låter inte som något annat som finns ute på marknaden. Det är nästan grötiga skivor — både den nya plattan och deras föregående skiva. Musiken är het, underfundig och mäktig på ett sätt man knappast kan tro. Efter flera genomlyssningar blir musiken nästan hypnotisk men ändå är det en modern urban stadsvision av det vi kallar för världsmusik. En del kritiker tycker att det är ett slarvigt begrepp — worldmusic och möjligen ett kolonialt sätt att från västvärlden kategorisera musik från andra världar. Själv älskar jag det begreppet. Men eftersom jag inte tänker leka postkolonial tänkare med det vanliga föraktet för väst. För vi vet innerst inne hur många inom vänstern älskar att hata väst för dess historiska skuld till resten av världen.

Men medan vänstern i Europa/USA är fullt upptagna med att kasta sten och leka revolutionär i väst så kan studenter och kvinnor knappast göra likadant. Men sådant bekymrar inte svenska anarkister. Utan begreppet worldmusic som ett relevant begrepp som passar musik som vi lyssnar på från hela världen.

När det gäller musik så är musik oftast influerad av hela världen, korsbefruktningar och övergripande möten som påverkar allting. Allt hänger ihop på ett organiskt fundamentalt sätt. Gang Gang Dance är ett bra exempel på ett band som anammar världens musik och skapar en egen stil av allt man kan röra ihop i en enda stor musikalisk skål. Både nya och deras platta från 2005 är verkligen udda och fantasifulla på en och samma gång. Jag älskar att upptäcka det nya som rör sig därute. Musik som vågar vara sig själv.