Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

New Romantic-special

New Romantic — Pionjärerna

New Romantic, smaka på det namnet ni. En aning löjligt om ni frågar mig, men som musikform kanske den inte var fullt så löjlig utan tvärtom en musikstil som formade en hel tidsepok mellan 1980 till 1986. Stilen var en reaktion mot punk och disco som företrädarna tyckte var destruktiv i det ena fallet och alltför ytlig i det andra fallet. Vilket beskrivning som passar på vilken musikstil får ni lista ut själva. Stilen var inte bara baserad på musik, utan var minst lika inriktad på mode, kläder och smink, utseendet blev synonymt med att man tillhörde rörelsen. Men till skillnad från tidigare fenomen som liknat detta tänkande som skinheadrörelsen, punken, mods, teddyboys och så vidare där kläderna hade definierat vilken rörelse du tillhört, var de tidigare mer enhettliga mer likriktade och mer uniformslika. New Romantic var den första mode- och musikrörelsen där ett brett spektra av stilar existerade parallellt med varandra och där likrikning var bannlyst i varje fall till en början.

Trots antipatin mot punkens likformighet och våldsamma utlevelse, är det just bland annat i punken som musikstil man kan börja spåra New Romantics tidigaste rötter och spåra upp de grupper som senare kom att vara med forma denna rörelse. En annan rörelse som betydde mycket var den så kallade glamvågen i början av 70-talet. Så följ med på en resa till denna musikstils tidigaste gryning där vi på Blaskan ska försöka spåra just dessa rötter och berätta en berättelse om uppgång och fall.

Juni 1972 är en extremt viktig månad för New Romantic, det var framför allt två händelser denna månad som bidrog till att ögonen riktades mot ett annat håll och för alltid förändrade vissa människors medvetande och deras sätt att tänka. Den 6 Juni släppte David Bowie sin smått geniala platta The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars, en platta som förändrade det mesta för alltid. Den andra händelsen var att Roxy Music debuterade med plattan Roxy Music den 16 juni det året.

De gemensamma nämnarna för båda grupperna och båda plattorna var den avantgardistiska musiken som tog utvecklingen till helt nya höjder. Ingen hade hört så skruvad och underbar musik förut som samtidigt som den kittlade nya hjärnvindlingar, och fick benen att sprattla ohejdat. Musiken var visserligen baserad på rock och pop, men med en twist som innebar en helt ny utveckling. Båda gruppernas musik svängde, klöste och engagerade på en och samma gång.

En annan mycket udda företeelse var att musiken kompletterades med en yvig klädstil som innefattade män i fjäderboor, platåboots i silverlamé, tajta piratbrallor som visade mer än dolde av vad som kunde döljas i killes gren och så vidare. Det var med andra ord en utåtriktad, ohämmad, utlevelsefull och för sin tid extrem stil som av eftervärlden har kallats ”glam”. Det var i varje fall första gången som musik och klädstil gick hand i hand, det var också första gången några så helt hejdlöst hade experimenterat med kombinationen kläder och musik. Det skulle senare visa sig att detta inte var det enda experimentet alla efterföljare sysslade med, experiment med ämnen med betydligt mycket högre hallucinationsgrad ingick också i allra högsta grad. Stilen fick några gyllene år fram till mitten av 70-talet, som så många gånger under den här perioden var en av de ledande inom musikutvecklingen och modeutvecklingen David Bowie och det var när han bytte figur från Ziggy Stardust till den heroinchicke The Thin White Duke. Så redan 1974 gick glamen i graven, också Roxy Music hade rört sig vidare mot en lite mer dämpad konservativ stil där den gapiga klädstilen tonats ner och musiken fick en delvis ny inriktning.

David Bowie

David Bowie.David Bowie var utan tvekan en av 70-talets mest dynamiska artister som gick i bräschen för den musikaliska utveckling som i många stycken aldrig hade inträffat utan hans medverkan. Som nyss nämnt var han den som formade hela glamscenen 1972 när han skapade alteregot Ziggy Stardust. Det var också han som definitivt punkterade denna rörelse när han än en gång bytte skepnad 1974 till att bli The Thin White Duke. I den rollen gav han dock bara ut en enda skiva — Young Americans — så snart var det dags att byta skepnad igen. Om The Thin White Duke var en heroinchick, avsmalnad och depraverad figur så var det som nu kom det rakt motsatta. Utan egentligt namn på sig själv framträdde 1976 David Bowie som en heroinavtändande avsmalnad figur som med ett nytt djup tog sig an musiken. Huvudorten för det nya projektet Berlin råkade vid den tidpunkten vara heroinets huvudstad i Europa, men det stoppade inte Bowie som flyttade dit för att förlägga de kommande inspelningarna i Hansa-studion vid Potsdammer Platz. Han hade valt att förlägga inspelningarna dit för att Berlin också var electronmusikens Mecca, för det som nu planerades var just elektronisk musik och skulle resultera i tre skivor som i vissa kretsar går under beteckningen Berlin-triologin.

När Station to Station såg dagens ljus 1976 kippade världen efter andan. En av världens största artister hade inte bara genomgått ytterligare en transformation, han hade presterat ett album med musik vars like man fick leta länge efter. Den elektroniska musiken hade därmed flyttat fram sina positioner från att ha varit en stil som visserligen fått uppmärksamhet men som ansågs som lite kryptisk och intellektuell. Skivan följdes upp av albumet Low och ”Heroes” som båda kom 1977 och som rönte lika stor uppmärksamhet, det är för övrigt på det sista av dessa två du hittar låten med samma namn som blivit både en hit och en sång som tillhör en av de mest uppskattade av David Bowie än i denna dag. Skivorna satte en helt ny standard för musiken och gjorde också den elektroniska musikens experimenterande både rumsrent, nyskapande och kommersiellt gångbar. Han var alltså långt ifrån först, men skivorna Station to Station, Low och ”Heroes” gjorde genren stor och uppmärksammad och detta var David Bowies stora bidrag till att lyfta fram den elektroniska musiken och därmed bana vägen för den senare New Romanticrörelsen.

Ultravox — nyskaparna som formade en stil

1973 satte fyra begeistrade unga män ihop gruppen Tiger Lily som ett direkt svar på den glamvåg som svepte över hemlandet Storbritannien. Dennis Leigh greppade mikrofonen — senare kom denna att gå under namnet John Foxx, ett namn han fortfarande bär — Billy Currie trakterade synthesizer och violin, Criss Cross kliade strängar på elbasen och Warren Cann fick smiska trummor likt en manlig version av Madam Kerstin. Vad få av vare sig medlemmarna eller andra visste, var att denna grupp senare skulle bli en av hörnpelarna i den mode och musikrörelse som kom att gå under namnet New Romantic för snart bytte gruppen namn från det lite anonyma Tiger Lily till Ultravox. 1977 hade bandet landat ett skivkontrakt och samma år kom debuten — det självbetitlade albumet Ultravox — Cirkeln slöts därmed eftersom en av producenterna till skivan hette Brian Eno, före detta medlem i Roxy Music. De övriga producenterna hette Ultravox och den kommande stoheten Steve Lillywhite som senare kom att betyda allt för grupper som U2, Simple Minds, Skids och så vidare. Skivan var starkt influerad av gruppens gamla idoler Roxy Music och David Bowie. En knyckig musikalisk stil med många bottnar var det som mötte lyssnaren. Ändå visade gruppen i låtar som Saturday Night of the Dead att tidens nya musikaliska gigant punken, fanns med som influens. De visade också smakprov på en helt egen stil där musiken lät mer futuristisk och skrämmande än många andra grupper kunde uppvisa när de levererade låten My Sex från samma skiva. En annan detalj som andades punk med denna skiva var omslaget vars estetik var mer punk än många punkares stil.

Redan samma år kom uppföljaren albumet Ha!-Ha!-Ha!. Också detta var en stilmässig blandning av musik influerad av Roxy Music, David Bowie, Punk och något som ännu inte gick att sätta fingret på. Gruppen hade en stil som ännu saknade namn och som saknade referenser i form av annan jämförbar musik, ingen hade helt enkelt hört denna stil förut. De fortsatte under denna perioden sitt flitiga turnerande och skrev dessutom nytt material som resulterade i 1978 års album System of Romance som också den möttes med spridda anklagelser om att ha snott alltför mycket från Roxy Music. En annan beklaglig detalj den möttes av likt de tidigare skivorna var att den inte sålde. Gruppen hade fått mycket uppmärksamhet i press, fått använda sig av Brian Eno som producent och som redan på den tiden hade en hög profil som ett tungt namn i branchen men trots detta sålde inga av skivorna nämnvärda mängder. Det var helt enkelt punken som dominerade musikscenen så till den milda grad att få andra stilar eller få andra grupper utanför denna sfär fick någon reell möjlighet att vare sig etablera sig eller att sälja sina skivor. Ultravox stod för första gången vid vägs ände och nu vidtog istället gräl och olika åsikter om musiken och hur man skulle förändras. Detta i sin tur ledde till att John Foxx lämnade gruppen 1979, officiellt därför att han ville satsa på en solokarriär men det var ingen hemlighet att bakom detta beslut låg också alltför olika åsikter om musikalisk inriktning. De tre kvarvarande medlemmarna hängde inte läpp över detta utan redan samma år mötte de och kontrakterade den nya sångaren och gitarristen Midge Ure som kom att utgöra en del av grundstommen i bygget av det nya Ultravox — en grupp som skulle komma att låta sig omtalas för lång tid framöver. För redan 1980 hade bandet spelat in och släppt albumet Vienna, ett album som räknas som själva startskottet för hela New Romantic och som dessutom kom att förkroppsliga hela företeelsen. Under resten av 80-talet var Ultravox ett av New Romantics viktigaste band med ett otal skivor som än i denna dag räknas som klassiker som till exempel Rage in Eden eller Lament som båda satte en slags standard för vad New Romantic rent musikaliskt handlade om.

Tubeway Army — från punk till synthesizer

Gary Numan.Gary Anthony James Webb eller Gary Numan som han redan från tidig del av sin karriär också kallad sig var ytterligare en av New Romantics stora visionärer och arkitekter. 1977 hade han startat gruppen Tubeway Army som debuterade 1978 med sitt första album. Gruppen var en ren punktillställning i dess mest klassiska form, men redan i och med debuten började gruppen orientera sig mot ett helt annat håll musikaliskt. På debutplattan — Tubeway Army — fanns en låt som inte liknade mycket dåtidens publik hade hört förut och som satte igång diskussionens vågor som nådde nya höjder. Låten hette Are Friends Electric och pekade mot ett helt annat håll i musiken. Den blev en hit och därmed än mer omdiskuterad. Den utmärkte sig av ett helt och hållet syntbaserat sound som med sin stelhet och fyrkantighet satte en helt ny standard för hur musik kunde låta. Ett kyligt sound som entonigt målade ut samma melodislinga om och om igen, ett fyrkantigt format, en sorganstruken ton utan att bli depressiv och en avskalad produkton med mycket luft var vad som mötte de minst sagt häpna lyssnarna. Låten gav sådan mersmak att redan året efter, 1979, släppte gruppen sin första skiva helt och hållet stöpt i mallen för denna nya stil — Replicas. Denna skiva är också den ett av de första exemplen på New Romantic, en stil som ännu inte hade ett namn eller ett manifest eller ens en struktur som musikstil. Men med skivor som Replicas och Ultravox Vienna började dess profil nu formas. Skivan innehåller låtar som Cars som rönte stor uppmärksamhet och har med all rätt fortsatt att vara en stor låt som spelas i olika sammanhang som allt från klubbgolv till reklamfilm. Efter detta album började artisten och hjärnan bakom det nya soundet Gary Numan, att ge ut skivor i eget namn och har sedan dess varit en av giganterna inom genren. Under hela 80-talet fortsatte han enträget att släppa nya skivor som alla bröt ny mark i arbetet med att forma stilen som nu framtonade. Gary Numan är än i denna dag i allra högsta grad aktiv som artist och ger regelbundet konserter, nya skivor har det dock varit lite mer sparsmakat med under det sista decenniet. Låtarna som än i denna dag räknas som klassiska trots att de i de flesta fall kom till för 15 till 25 år sedan är betydligt fler däremot. Uppföljare till hittar som Cars hette bland annat We Are Glass, Music for Chameleons och Down in the Park för att nämna några.

Skids — folkmusikpunkarna

Det Skotska bandet Skids började sin karriär 1977 med att spela en för tiden typisk musikform — punk. Det fanns dock redan från början antydningar om att bandet var alldeles för musikaliskt begåvade för att spela denna enklare form av musik, deras gitarrist Stuart Adamson utvecklades till exempel snart till att bli en sin tids stora på instrumentet. Också musiken utvecklades i en rasande fart. När de debuterade 1978 med EP:n Wide Open och 1979 års uppföljare Scared to Dance, var det ren rak punk där deras mest minnesvärda stund var allsångsdängan The Saints Are Coming. Men framför allt på den senare skivan av de två, visar bandet att de är på väg mot en helt ny utveckling där den skotska folkmusiken spelar en stor roll. Den andra hitten från Scared to Dance som än i denna dag är aktuell i olika sammanhang, Into the Valley, visade på hur Stuart Adamson nu använde gitarren till att låta melodimässigt som en säckpipa och hur bandet i stort utvecklat ett nytt sound med allsångskörer och folkmusikgung snarare än punk.

Utvecklingen stannade dock inte där, redan samma år — 1979 — gav bandet ut skivan Days in Europe och denna visade en helt ny sida som få hade hört tidigre vare sig från Skids eller något annat band. Skivans instrumentering präglades av synthar, synthar och åter synthar. Till och med gitarrernas sound var snubblande lika synthar och få eller ingen kunde skilja de olika instrumenten åt.

Nästa chock för samtiden, var de stela nästan robotlika melodierna och arrangemangen som utgjorde grundstommen till skivans låtar och som fick bandet att låta som få eller inga andra någon hört förut. Storslagna nästan svulstiga låtar var nästa kännemärke, borta var punkens avskalade enkelhet och istället hade den ersatts med ambitösa arrangemang och sound som bidrog till skivans atmosfär. Borta var också de deprimerande texterna om problem som punken alltid hade som en sten kring fötterna, istället hade Skids ersatt den med bombastiska texter om maskerader och olympiska hjältar. I en låt fanns till och med en refräng på latin (!) Dulce Et Decorum Est (Pro Patria Mori) visade inte bara upp en helt ny musikalisk profil, nej den satte också en ny standard för texter och vad man fick göra med dessa. Den ledtråden som återstod till den gamla stilen, var att någonstans i musiken fannns åter det skotska och detta märktes framför allt i melodierna. Rakryggade, stolta och bombastiska var några av de kännemärken som skivans melodier kunde uppvisa.

En del tandagnisslan och kommentarer som ”Sellout” hördes från övriga punkkollektivet, men vad gjorde det punken i Storbrittanien var död. De enda som inte fattade det var alla dem i de hjärndödas skaror som samlades kring punken för att få hata och umgås med medlemmar i national front. Så frågan var nog snarare vilka som var ”sellout” egentligen.

Skivan Days in Europe var ett av de första exemplen på att en ny musikstil och musikrörelse höll på att formas och Skids var en av pionjärerna inom denna. De hade med skivan vänt blad och gett sig in i en ny spännande musikalisk utveckling. Året efter — 1980 — följdes skivan upp med skivan Circus Games som också den var en synthsizerbaserad skiva men som samtidigt hade musikaliskt mer tonvikten på rock. Det var och förblev skivan Days in Europe som blev gruppens bidrag till utvecklingen av en rörelse som ännu inte fanns mer än i sitt embryo och som också saknade namn. Året efter deklarerades allt detta och det var vare sig Tubeway Army eller Skids som fick göra detta. Ultravox med sin nya sättning däremot var en av de tongivande i New Romantic-rörelsen redan från början. För Skids slutade historien 1981 när gitarristen Stuart Adamson hoppade av för att starta det för sin tid välkända bandet Big Country och för återstoden av medlemmarna i Skids avvecklades hela bandet samma år. Först gav dock de kvarvarande medlemmarna ut skivan Joy som återigen stod för en förändrad stil där dikter till skotsk lågmäld akustisk folkmusik var den röda tråden.

Albumet Days in Europe är alltså ett av de där pionjärarbetena som markerade starten för New Romantic innan den ens hade satt igång eller formats. En lite pikant detalj med skivan är omslaget som från början var bilden som användes för att marknadsföra olympiaden i Berlin 1936 och som därmed ansågs ha nazistanknytning. Omslaget drogs därför in och ersattes med ett nytt som inte var lika estetiskt tilltalande eller passande till sammanhanget. Idag är skivan med originalomslag värd stora pengar, man kan faktiskt få betala över tusenlappen för ett bra ex. Originalomslaget föreställer en olympier som får en lagerkrans placerad på huvudet av en ung yppig kvinna, bakgrunden är ljusbeige. Det nya omslaget har däremot en svart botten och motivet går i art deco-stil, men tittar man på detta omslag hänger en miniatyr på väggen och denna föreställer originalomslaget.

Steve Strange — från punkens kulisser till New Romantics frontfigur

Steve Strange.Steve Strange föddes i Wales som Steven John Harrington 1959. Livet i denna saktmodiga provins blev dock som för de allra flesta allt för händelselöst och därför flyttade han till London i mitten av 70-talet. Snart hade han träffat den karismatiske Malcolm McLaren och börjat arbeta för denna i hans butik Sex som var den butiken där de flesta Londonpunkarna inhandlade sin dyrköpta uniform för att kunna vara lika moderiktiga och trendiga som andra punkare. Han blev snart också kompis med Sex Pistols första bassist Glen Matlock. Snart var han mer verksam med att anordna olika kringarrangemang kring punken som att skapa korreografin till videofilmer, designa affischer åt band och att driva nattklubbar som Blitz. 1978 tog han över sångarrollen i bandet The Photons efter det att deras första sångare, David Littlers, plötsligt dött alltför tidigt. Därmed hade han tagit sina första stapplande steg som aktiv musiker. Ett uppdrag som gav mersmak och snart hade han gått vidare och skapat sitt eget band — Visage som kom att bli en av New Romantics riktiga tungviktare. Med i bandet fanns också Ultravox andra sångare Midge Ure. Dave Formula, Barry Adamson och John McGeoch alla från Magazine och den sistnämnde spelade också med Siouxsie and The Banshees. Ytterligare en viktig person för New Romantic som rörelse — Rusty Egan — återfanns i bandet.

Visage hade en helt annorlunda musikalisk agenda än punken, de ville skapa en synthesizerbaserad musik med lika tonvikt på musiken såväl som det utlevelsefulla via kläder och smink. Den 10 november 1980 debuterade bandet med sin självbetitlade skiva som också kom att anslå tonen för hela rörelsen New Romantic. En av låtarna Fade to Grey personifierade hela stilen med sitt svävande sound buret av luftigt arrangerade synthar och lite vemodiga sound. Låten är en i denna dag en New Romantics absoluta flaggskepp och många fans refererar till gruppen Visage som ”The Ultimate New Romantic”. Gruppens karriär fortsatte under åttiotalets första hälft med stor framgång. Så småningom kom dock gruppen att stagnera där framför allt medlemmarnas arbete i andra grupper satte käppar i hjulen och så småningom ledde detta också till avhopp och till sist upplösning.

Den tekniska utvecklingen

Vi har nämnt de grupper som kom att utgöra pionjärerna och som i allra högsta grad kom att forma New Romantic innan musiken eller stilen hade etablerats eller formats, men vi har ännu inte nämt den tekniska utvecklingen som bidrog till samma slutresultat.

De första synthesizerna kom under den sista hälften av sextiotalet. Utvecklingsarbetet hade pågått sedan årtionden, men ungefär 1966–1967 kom den första synthen som användes av musiker i studio och live. Moog hette den och Beatles var en av de första grupperna att anväda det nya instrumentet i studio. Under 70-talet gick utvecklingen i en rasande fart och snart var synthesizern ett etablerat instrument som vilket annat instrument som helst. Väldigt snart började det dyka upp avantgardistiska grupper som experimenterade med instrumentet men byggde upp musik skräddarsytt för syntesizern. Grupper och artister som Tangerine Dream, Kraftwerk, KarlHeinz Stockhausen med flera, började redan under 60-talet och senare att experimentera med musik som för tiden var helt ny. En del av dessa grupper byggde till och med sina egna instrument för att skräddarsy dem för de ändamål de ville ha dessa till.

Under 70-talet fortsatte som sagt utvecklingen i en rasande fart, också musikformen som byggdes upp kring det nya instrumentet utvecklades och under inledningen av detta årtionde såg och hörde världen den nya musikformen i de hittar som olika grupper fick. Låtar som Popcorn med Hot Butter, Free Electric Band med Albert Hammond och Magic Fly med Space blev världshittar. Musikformen smälte dessutom ihop med andra musikformer där framför allt den framväxande discovågen utnyttjade instrumetet till att hitta nya sound. Ett av de tydligaste exemplen på detta var Donna Summer stora hit från 1976 i samarbete med synthgurun Georgio Maroder — I Feel Love hette den. En låt som för övrigt förebådade så mycket framtida musik tack vare sin genialitet att den räknas som en av synthexperimentens stora och viktiga låtar.

Andra grupper som stod för andra musikformer använde också instrumentet flitigt, Roxy Musics hit Virginia Plain från 1972 kunde till exempel inte tillkommit utan Brian Enos geniala synthsound och spelande som bidrog till att ge låten en annorlunda touch.

Med sitt band gick 60-talsartisten Manfred Mann in i den andra delen av sin karriär med synthesizerbaserad musik, en helt ny stil i jämförelse med den han hade spelat under 60-talet. Den nya stilen och den nya karriären med sitt kompband Manfred Mann’s Earth Band renderade flera hittar som Drowning on Dry Land, Singing the Dolphin Through och en ny version av den gamla 60-talshitten Mighty Quinn.

I slutet av 70-talet hade inte bara instrumentet utvecklats och etablerats, det hade tagits an för att användas både inom mer konventionell musik men också gett upphov till många olika genrer där det användes till att experimentera med både musik och sound. Musiker och producenter hittade hela tiden nya användningsområden för instrumentet och musikstilar formades utifrån vad instrumentet kunde prestera. Scenen var därför redan riggad och klar för den nya rörelsen New Romantic när den började formas omkring 1979. Den tekniska utvecklingen hade dessutom gått så långt att det var nu som de första trummaskinerna och polyfoniska syntharna började dyka upp, ett faktum som spelade musikerna inom New Romanticrörelsen rakt i händerna då de blev några av de första att använda och exploatera de nya instrumenten och de utökade möjligheterna som dessa gav. Det var därför som uppdukat för att det skulle bli just dessa grupper som skulle kunna ta den musikaliska utvecklingen ytterligare ett steg.

Dr. Da Capo