Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

New Romantic-special

New Romantic — Uppgång och fall

Välkomna till det nya årets första utgåva av den begåvade tidsskriften Blaskan. Nytt år ska ju natrurligtvis firas med stil och vad kan passa bättre än ett temanummer med en återblick på 80-talets stora stilikoner — New Romanticrörelsen. En stil, ett mode, en klubbkultur samt en musikstil vars storhetstid varade mellan 1979 och 1985 ungefär. Kulturen formade storheter som Depeche Mode, Ultravox, Eurythmics, Human League, Visage, Gary Numan och så vidare. Idag är rörelsen mest ihågkommen för sina musikaliska prestationer som än i denna dag lyfter ett och annat ögonbryn då låtar som till exempel Tainted Love med Soft Cell så sent som förra året samplades in i låten SOS (Rescue Me) med Rhianna, eller då flertalet av dåtidens grupper fortfarande säljer och återutges i remastrade versioner av originalskivorna. Kort och gott — New Romanticeran fortsätter att både locka och förfära. Döm själv efter att ha läst våra artiklar i ämnet. Ha en god läsning.

1978 började tecknen hopa sig och 1979 blev det alltmer uppenbart för alla — Brittisk punk låg i sina dödsryckningar. De som inte fattade detta var en handfull idioter med rakade skallar och ett behov av att få hata alla som kunde beskyllas för att det egna livet var fuckat åt helvete. Det var den gamla vanliga syndabocksmentaliteten med andra ord, musiken och kulturen exploaterades snabbt av cyniska organisatörer i den nynazistiska rörelsen National Front och ”punkarna” var bara nickedockor som gjorde som husse sa till dem. Med andra ord hade punken kidnappats av ett gäng vars lördagsnöje bestod av att först gå på puben och bli riktigt dyngrak, sedan piska några pakistanier och till sist gå på spelning med ett lika hjärndött band som hade mage att kalla det de spelade för punk. Gillade man inte detta beteende, återstod bara att söka sig till något mer konstruktivt och det var detta som samlade den första klicken människor som senare kom att betecknas New Romantic.

Steve Strange.Blitz var den gamla punkklubben som låg i Covent Garden i London där många av de gamla punkarna gick för att nu söka en annan inriktning. Klubbens organisatör och värd var den gamle punkikonen Steve Strange, eller Steven John Harrington som han egentligen heter, och snart hade den gamla punkstämpeln på klubben ersatts med en ny inriktning som ännu saknade namn. 1979 blommade den nya rörelsen ut och inriktningen blev en ny hedonistisk stil som innefattade både tjejer och killar i smink och utlevelsefull klädstil där det gällde att vara så extravagant som möjligt. Stilen var alltså väldigt androgyn och därmed var parallellerna till glameran rätt uppenbar. För till en början var det just glamrocken som fick stå som förebild för den nya rörelsen, dess musik hämtades härifrån och den hedonistiska och androgyna stilen kom definitivt härifrån. Blitz blev också omtalat och berömt för att på denna klubb jobbade många av de kommande storheterna inom New Romanticrörelsen som Rusty Egan som senare blev medlem i Visage och Boy George som under åttiotalet hade megahits med sin grupp Culture Club. Samma Boy George, vars rätta namn är George O’Dowd, blev för övrigt sparkad av Steve Strange himself från det garderobsjobb den förre hade, efter en skandal med stulna pengar ur handväskor som lämnats in i garderoben.

Den konkurrerande klubben Billy’s Nightclub hade en parallell utveckling som gick i samma anda och åt samma håll. På denna brukade musikstilen vara tillbakablickande med musikaliska temakvällar där David Bowies Ziggy Stardust-år och de första Roxy Music-produktionerna var de bärande ledmotiven.

Ultravox.Någonstans började nu drömmen näras om att istället för att lyssna på vad andra hade gjort, börja utforska vad man själv kunde göra. Nästan alla hade ju musikerbakgrund inom punken så visst tusan kunde man spela annan musik också, det var tanken bakom det som nu kom att börja prägla den nya rörelsen. Flera låtar pekade ut en möjlig musikalisk väg: Are Friends Electric från 1978 med Tubeway Army och samma grupps album Replicas från 1979, Skids album Days in Europe från 1979 och Ultravox tre första skivor med främst låtar som My Sex och I Want to Be a Machine. Den tekniska utvecklingen spelade också stor roll, för det var tack vare denna många av de intentioner och visioner som medlemmarna i rörelsen hade nu kunde omsättas till verkligheten.

David Bowie som under hela 70- och 80-talen var en av de ledande inom utvecklingen av kopplingen mellan mode och musik, hade fått upp ögonen för vad som höll på att hända på de båda Londonklubbarna. Som av en händelse var han mitt uppe i arbetet med att spela in den kommande skivan Scary Monsters (and Super Creeps) som skulle komma ut den 12 september 1980, denna skiva skulle innebära ett av startskotten för New Romantic och det mer breda genombrott för en oinvigd omvärld. Skivan innehöll låten Fashion, en passande titel med tanke på att New Romanticrörelsen handlade om just mode och musik i skön harmoni. Det var dock låten Ashes to Ashes som blev den stora ögonbrynshöjaren där Steve Strange, Rusty Egan och några fler företrädare för rörelsen framträdde i musikvideon tillsammans med David Bowie. Samma år — 1980 — kom flera skivor ut som var direkt tongivande för hur hela rörelsen skulle låta rent musikmässigt. Den 11 juli 1980 släpptes Ultravox album Vienna som än i denna dag räknas som en klassiker från eran. 8 December släppte Visage sitt självbetitlade album som också det rönte stor framgång. Det sistanämnda bandet hade egentligen redan debuterat året innan — 1979 — med singeln Tar som floppade vilket inte debutalbumet gjorde eftersom det innehöll hitten Fade to Grey.

Nu debuterade band efter band med sina respektive album: Spandau Ballet, Adam Ant, Human League, Soft Cell, Duran Duran, Eurythmics vars två första album var influerade av stilen. New Romantic hade därmed fått sitt stora genombrott och var nu den dominerande musikscenen ett antal år framöver. Tittar man på hitlistorna, var det New Romantic som fullständigt behärskade dessa under 80-talets första år. Låtar som Don’t You Want Me med Human League, Tainted Love med Soft Cell, Gold med Spandau Ballet, Sweet Dreams med Eurythmics, Vienna med Ultravox, Fade to Grey med Visage, Stand and Deliver med Adam Ant, Girls on Film med Duran Duran och Just Can’t Get Enough med Depeche Mode var bara några av de monsterhits som New Romantic kunde sätta upp på intäktskontot. Till de mer intellektuella delarna av rörelsen hörde bandet Japan med sin karismatiske ledare och låtskrivare David Sylvain som skapade ett sound som var just asiatiskt och samtidigt rytmiskt. Låten Visions of China visade att New Romantic kunde handla om mer än bara en glassig yta men utan innehåll som många beskyllde den för att vara. Här i Sverige begåvades vi med band som Lustans Lakejer till exempel som hade sin hit lokalt med Diamanter.

New Romantic var nu en etablerad företeelse som var en av tidens absolut största. Den närbesläktade svartrocken med band som Cure, Siouxsie and The Banshees, Bauhaus, Killing Joke och Sisters of Mercy var den enda egentliga motvikten. Denna rörelse hade samma släktskap med punken, men hade valt att gå en annan väg från och med det att musiken och rörelsen började visa upp dödsryckningar 1978. Gothen eller svartrockrörelsen var mer en bärare av klassiska punkideal som do-it-yourself filosofin samt att man försökte fånga energin i musiken. New Romantic däremot var ett stort avbräck från punken att man bara kunde konstatera att rörelsen ville komma så långt från vad som uppfattades som punkens inskränkta och återhållande hållning som den förknippades med runt 1979.

Om punken under sin tid hade varit en enda lång provokation med udden riktad mot en oförstående föräldrageneration för att kunna leva ett liv på andra vilkor med andra värderingar, så var egentligen New Romantic samma andas barn. Skillnaden låg dock i hur relationen till press och på vilket sätt provokationerna levererades, en samstämmig föräldrageneration var därmed betydligt mer nöjda än vad de var över den ”farliga” punken. Punken hade haft ett minst sagt ansträngt förhållande till pressen och tvärtom. Visserligen ville pressen väcka sensation genom spektakulära reportage om säkerhetsnålar och fula ord, men varje gång de hade det slutade det med en pressetisk mardröm där karriärer som Bill Grundy’s gick i kvav. New Romantic däremot var ytterst medveten om hur de skulle utnyttja pressen till att föra ut ett budskap på ett så föräldravänligt sätt som möjligt. Resultatet blev att New Romantic stod mycket högre i kurs än punken någonsin gjorde under sin livstid. Inte ens det faktumet att New Romanticrörelsens företrädare inte stack under stol med att de var både bi- och homosexuella kunde chocka de redan luttrade Britterna som annnars brukade gå i taket inför så vågade och ekivoka avslöjanden. Att rörelsens företrädare också inte stack under stol med att livsstilen handlade mycket om att leva ut och att bryta tabun kunde längre skaka om den härdade engelska allmänheten. New Romantic var pressens nya kelgrisar. De var inte för farliga att ha reportage efter reportage om, medelklasstillvända och betydligt mer harmlösa än punken som de var för en nu förändrad allmänhet. New Romanticrörelsen var dessutom tillräckligt extravaganta för att kittla både en och trettiotusen personers fantasi och därmed kunde tidningar, radio och TV sälja spaltkilometrar — de var helt enkelt mer mediala än vad punken hade varit. En hel föräldrageneration kunde därmed andas ut, punken hade bara varit en bråkig och anarkistisk pöbelhop som hade varit svår att bemästra för den Brittiska moralen, men New Romantic det var grejer det. Visst älskade Brittisk press att frossa i excesserna framför allt de sexuella, men i stort var klyftan som punken hade öppnat mellan föräldrar och barn nu borta.

Framgångsvågen för New Romanticrörelsen producerade än mer fruktsamma projekt som klubben Gossip som en gång i veckan öppnade sina dörrar för nöjeslystna och udda klädda Londonbor. Klubben drevs av den ständigt återkommande Steve Strange som agerade värd som han alltid hade gjort, Rusty Egan var en av de hetaste discjockeysarna och denna roll iklädde han sig lika naturligt också denna gång och till sist hade man med sig Chris Sullivan i stallet som mer agerade administrativt i bakgrunden. Nu hade alltså Steve Strange och Rusty Egan två klubbar att driva samtidigt som de spelade i Visage, trots det hektiska schemat detta måste ha inneburit blev Gossip en stor framgång och var under de första åren på 80-talet det hetaste av det heta. Folk var villiga att gnaga av sig högerarmen för att få komma in på de mycket exklusiva kvällarna som alltid hade olika teman. New Romantic hade därmed också tablerats som en klubbkultur, de tre benen mode, klubbliv och mode vävdes därmed samman till en intrikat väv där många egendesignade skapelser såg dagens ljus framför allt på modefronten. New Romantic fick snabbt ett rykte om sig att var en god plantskola för designers där både självlärda och proffs tävlade om pressens uppmärksamhet. Genom press och exponering startade många karriärer inom Londons modevärld, den framgångrika marknadsföringen av rörelsen hade skapat en win win situation.

På musikfronten var allt än mer frid och fröjd, New Romantic dominerade fullständigt hitlistorna med grupp efter grupp som ibland för lång tid framöver gjorde framgångsrika karriärer. För att nämna ett exempel kan man ta Duran Duran som existerade långt fram till mitten av nittiotalet och slog de flesta försäljningsrekord under sin karriär. Rörelsen var också väldigt framgångsrika i sitt arbete att utveckla den elektroniska musiken där en del band gick i förtruppen för förnyelse som till exempel Ultravox megaepos Vienna är. Banden hade också turen att både få testa det senaste tillverkarna kunde förse marknaden med och att få vara med och utveckla nya instrument och applikationer av dessa. Till exempel fick Ultravox slagverkare Warren Cann testa de allra första trummaskinerna nära nog innan de fanns på marknaden. Human League blev uppmärsammade för att vara det första bandet att använda den för sin tid avancerade och till formatet lilla Casio-synthen. New Romanticscenen blev därmed en experimentskola för det senaste och flertalet av grupperna var först ut med det senaste industrin kunde erbjuda.

New Romanticrörelsen producerade det ena bandet efter det andra som alla nådde nya listframgångar när nu rörelsen gick in i andra andningen runt 1983 och 1984. Men det var nu det började gnissla i maskineriet och början till slutet kunde börja skönjas.

Den första faktorn var band som kom fram som helt enkelt inte höll samma kvalitet som de första. Band och artister som Thompson Twins, Culture Club, Kajagoogoo och Nick Kershaw till exempel höll inte måttet och blev aldrig något annat än one hit wonders som aldrig kunde visa upp någon större kvalitet i det övriga låtskrivandet om ni frågar mig. Stilen och kulturen höll på att bli utspädd om man vill spetsa till det. Samtidigt började de band som tillhörde New Romanticrörelsen kärntrupper att hacka ordenligt. Både Visage och Ultravox gick i graven i mitten av 80-talet och detta markerade det definitiva musikaliska slutet på eran.

Den andra faktorn som nu började arbeta emot rörelsen, var en företeelse och missräkning som Britter är experter på att begå igen och igen och igen. New Romanticrörelsen var en moderörelse, precis som all annan mode blir den med tiden gammalmodig och något annat tar istället vid. Det var precis detta som drabbade rörelsen, den passerade bäst före datum och andra stilar började göra sitt intåg vilket fick den att verka än mer mossig och grå. New Romantic blev alltså till sist en övergående fas, mycket på grund av att känslan för nya trender tog överhanden.

Depeche Mode, Gary Numan och Huamn League var några av de få som överlevde kraschen som grupper och artister även om den sistnämnda hänvisades till rockcirkusens bakgård. Försök har gjorts under senare tid att återlansera band som Ultravox och Visage men det har aldrig blivit projekt som haft andra motiv än de rent nostalgiska. Depeche Mode har annars varit bandet som gått från klarhet till klarhet trots att New Romanticscenen för länge sedan är död och begraven. Deras vidare karriär har bara gett dem än mer framgång och försäljning, vem kan glömma monsterhitten Personal Jesus? Också deras före detta medlem Vince Clarke gick vidare med flaggan i topp. Samarbetet med Alison Moyet i gruppen Yazoo tog dem båda till ära och berömmelse innan det projektet upplöstes. Häromåret skakade de båda liv i gruppen igen men hittills har det endast lett till spelningar. Vince Clarke gick också från Yazoo vidare med den minst sagt lika framgångsrika duon Erasure där oförglömliga låtar som O Lamour producerades.

Steve Strange fastnade i ett långvarigt heroinmissbruk som höll på att knäcka honom, till sist tog han i varje fall tag i sitt liv efter det att Michael Hutchence, en av hans bästa vänner, dött en alltför tidig död. Efter Visage gick i graven hade han dock fokuserat på att under 80-talets slut fortsätta med musiken och blev en del av den framväxande Trance-rörelsen. Han skapade också ett nytt band när Strange Cruise lanserades i början av 90-talet, men på grund av bristen på framgångar med detta gick det hela i stå. Han återgick också till festandet då han i början av 90-talet skapade exklusiva parties för speciellt inbjudna det vill säga superkändisar på Ibiza. Han blev parallellt med detta också klubbvärd på Double Bass Club. När han till sist hade skapat bättre ordning i sitt liv än vad som rådde under heroineran, gav han ut självbiografin Blitzed! som handlade om New Romanticeran och livet efter denna period. Han återskapade dessutom Visage men utan några av de andra tidigare medlemmarna under namnet Visage mk II som enligt planen skulle återinspela lite av det gamla materialet och producera andra artister. Att spela in det gamla materialet igen stötte dock på patrull då de andra involverade inte ville ge sitt godkännande och planerna förkastades därför. Däremot gavs nytt material ut när låten In the Dark släpptes 2006. Låten ingick som ett samarbete med gruppen Punx Soundcheck’s på deras debutalbum When Machines Ruled the World.

Steve Strange samarbetade dessutom med Channel 4 när de tillsammans gjorde TV-dokumentären Whatever Happened to the Gender Benders? som handlade om New Romanticerans första år i början av 80-talet. För den som vill veta mer om fenomenet New Romantic och tidsepoken är denna dokumentär garanterat sevärd. 2008 Framträdde han dessutom som gästartist i TV-serien Ashes To Ashes eftersom denna serie har ett 80-talstema, i avsnitt två framträder han på klubben Blitz (!) där han framför låten Fade to Grey (!!).

Boy George var en annan förgrundsfigur som gick vidare i sitt skapande trots buklandningen för rörelsen i mitten av 80-talet. Efter några mindre lyckade försök till en solokarriär med skivor som inte sålde bråkdelar av vad han gjort under guldåldern med Culture Club, satte han 2002 upp musicalen Taboo som handlade om perioden. Där framträdde många av den tidens stora som sig själva. Steve Strange, Marilyn och Leigh Bowery var alla med. Annars har väl Boy George på senare år gjort sig känd i betydligt mer sorgliga sammanhang då han just nu står inför rätta för att ha kidnappat och hållt en manlig prostituerad fången som sin privata sexslav. Så det enda som egentligen rent praktiskt finns kvar av New Romanticrörelsen är tydligen hedonismen.

Dr. Da Capo