Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Whilde ej världens ondaste man

Titel: Demonerna — roman om världens ondaste man

Författare: Stefan Whilde

Förlag: Recito

Om han nu är världens ondaste, slår inte mig precis.

Stefan Whilde är mig uttryckligt författaren som imponerar, så mycket författare är att han gör det från ämne till ämne, alltså imponerar, oavsett framställning (alster) lyckas, inte behöver man ens infinna sig om något samtycke med honom för att dras med i hans belysningar. Hos Whilde är argumentation ofta något högst vitalt, han släpper inte sitt ämne alltför lätt, någon gång kan han bli något frapperande, gå över i tydlig entusiasm för sin sak, i regel matas det på i en hejdlöst alternativsvulst, som skrivs ut utan att spricka, vet ju att skriva ut istället för att skriva sönder den. Imposant även hur Whilde lyckas hantera stora ämnesstoff och sina många fåror, därtill alltid slå om så pass till nästa boka som han onekligen gjort, alltid otroligt rikhaltig och friskt om all anföring, anförs görs det minsann hos honom om något. Snarast ingen hejd på Whildes författarskap mera. Han har nått en status, där det redan lönar sig mycket mer att bekanta sig med just själva författarskapet självt än enbart enskilt stanna för en viss bok, även om de kanské blir bättre och bättre. Det löper lina hos honom utan att bli knut någonstans, synsätt kommer igen men så tacksamt i nya dräkter och väv.

Hans nya alster kan man säga hur mycket som helst om, här finns livssyn inte minst och med en humor hur man gör upp med världen tänkas. Det blir &:så en wild lek med replikföring när Whilde lägger ord på många berömdheter som låter sig ta an det Whildeska, det talas för romanens sak och ämne i deras namn och i första hand, men för vem i slutändan? Det blir allt möjligt sagt. Blir en märkbar gränsdragning om vad Whilde gör roman på, medelst vad och om vad han gör den för, och hos vem. Whilde behärskar perspektivera sitt, men kan vara sin egen slav under romanfiguretterna. Ändrar Whilde rentav på tänkandet, på sidan av, eller av en strävad destinationsfest. I boken ingår det en mängd olika anföranden, dialogs, scener, duetter, brev, roman, novell, biografi, monografi, hyllningsskrifter, dikt, den Whilde kan som haver blandark. Och på sitt sätt är boken just som ett ark, människan som delar vattenlinjenivåhytt med djävuskhetens något nån och yttergottegrisgudomlige herrn du å andra, mått om djävulen ovanligt mån om människan, på strid ström förvisso, medelst armatur- & ljusfabrik i underjordisk himmelsmiljö blir. Det goda att det inte rör sig om motpoler hos Whilde, inget är gott kontra ont, utan betydligt mer tacksamt, därför absolut inte av eller om världens ondaste man.

Whilde saknar motstycke i svensk literatura, men om samma vildsinthett att kunna dra över, gå fram, avsöndra, utsöndra hur starkt som helst, finns dels t.ex. hos Sture Dahlström, om än i helt andra världar rör sig, eller om de nu ens alltid är så helt andra. Whilde är bäst i utpräglad roman, kunde bli riktigt intressant att se när han drar ihop fåran, låter allt pressa i en och samma, än att hålla den bred, som den hittills vill bli hos Whilde. Ett som &:så lär vara rätt säkert, Stefan Whilde kommer att berika den svenska litteraturen även i fortsättningen än mer, och behärska sin gebit, får se om det ännu landar överhuvud.

Stefan Hammarén