Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Förnyaren — Historien om David Bowie I (IV)

David Bowie.Den 8 januari 1947 är ytterligare ett av de viktigaste datumen i rockens historia. Utan att det som hände den där dagen i landet england, hade rockens utveckling sett helt annorlunda ut och resultatet i vår egen tid hade förändrats för alltid. Vi hade varit utan en mängd klassiska låtar som “Life On Mars”, “Jean Genie”, “Starman”, “Ziggy Stardust”, “Suffragette City”, “Rebel Rebel” för att nämna gågra. Många av er har redan gissat rätt, det är naturligtvis David Bowie jag pratar om.

Han föddes som sagt den 8 januari 1947 som David Robert Jones i Brixton utanför London. När han var sex år flyttade familjen till Bromley i Kent där han också började skolan. Redan från unga år visade David intresse för musik. Redan vid nio års ålder var han hopplöst förlorad i musikens underbara värld och hans föräldrar uppmuntrade det genom att köpa singlar med dåtidens artister till honom. Fats Domino, Chuck Berry och Little Richard var några av de artister han gärna lyssnade på och han har i efterhand sagt att när han hörde Little Richard framföra “Tutti Frutti” var det som att höra gud. Hans halvbror Terry gav honom en inblick i jazzens värld och snart lyssnade David lika gärna på Charlie Mingus och John Coltrane, som han lyssnade på olika rockartister. Han fick med andra ord en rik musikalisk låtskatt i arv där många olika musikaliska traditioner tävlade med varandra om Davids uppmärksamhet, och inspirationen till att göra annorlunda musik med andra infallsvinklar än de vanligaste grundlades säkert redan här. Julen 1959 hade intresset vuxit sig så starkt att i julklapp fick David sitt första egna instrument, en plastsaxofon som blev hans käraste ägodel och inskolning till en ny underbara värld – att utöva och spela musik. Sakta hade hans intresse börjat växa till en dröm om en framtid i musikbranschen.

Skolgången däremot bar sig inte bättre än att den unge David fick en livslång skada. När han var 15 år rök han och vännen George Underwood ihop om en flicka och slagsmål utbröt, en ring på Georges hand träffade så illa att Davids ena öga delvis trasades sönder och läkningen av skadan blev minst sagt problematisk. Till sist var en operation oundviklig men den lämnade det ena ögats pupill ständigt utvidgad och annorlunda färgad vilket har blivit till ett kännermärke för honom med åren. Konvalescencen tog hela åtta månader och under denna tid var han helt frånvarande från skolan. Trots antagonismen om flickan, fortsatte George Underwood och David Bowie att vara bästa av vänner och samarbetet dem emellan ledde till och med till att George Underwood fick göra omslagen till Davids tidigaste skivor.

David Bowie.Musikintresset hade nu tagit över helt och David hade gått från att vara inställd på en framtid i musikbranschen, till att vara framtiden i musikbranscen. Han hade bytt upp sig till en riktig saxofon och började snart spela i lika riktiga band. Sitt första band skapade han 1962 och de kallade sig The Konrads. Lite senare började han också sjunga i olika blues- och beatgrupper. The Manish Boys, The King Bees, The Lower Third och The Riot Squad var några av de grupper han var med i lite längre fram i karriären mot mitten av sextiotalet. Detta ledde fram till den första singlen som kom 1964 med The King Bees och hette “Liza Jane”. Den musikaliska stilen under den här perioden försköts från att ha spelat Blues och Beat till att framföra mer Elvis och Brittisk popinfluerad musik där den nya stora inspirationen naturligtvis hette Beatles.

Under den här perioden uppträdde han ibland under sitt riktiga namn eller sitt artistnamn Davie Jones och till och med varianten Davy Jones. Den sista varianten skapade dock bara förvirring och sammanblandning med Davy Jones som var medlem i amerikanska Monkees. 1966 Bytte han därför till David Bowie efter sin store barndomshjälte Jim Bowie från slaget vid Alamo.

1967 hade det blivit dags för debuten. Med ett kontrakt med skivbolaget Deram, ett underbolag till Decca, gav han ut skivan David Bowie en skiva fullproppad med en blandning av Brittisk pop, psykedelia och engelsk musichallmusik. Ungefär samtidigt gav han ut singlen “The Laughing Gnome” som använder sig fullt ut av den för tiden nya tekniken speed-up där David Bowie lade in piff och puffsång. Denna låt är nog mer rolig än den är bra och i hans stora låtskatt och arv till eftervärlden är kanske denna sång en av hans mest lättglömda. Ingen av skivorna rönte större uppmärksamhet, även om “The Laughing Gnome” har återutgetts på olika samlingsskivor, så det skulle dröja två år innan David Bowie gick in i en skivstudio igen. Istället koncentrerade han sig på att studera skådespeleri. Allt från avant-gardistisk teater till mim och klassisk Comedia dell'arte ingick i studierna, en av klasskamraterna hette Lindsey Kemp som senare skulle bli känd inom både teater och dans. Musiken blev därmed en bisyssla, men han släppte aldrig kontakten under de här åten och han lyckades till och med skriva musik som sen såldes till andra artister. En av dessa artister var skådespelaren och musikern Paul Nicholas som under artistnamnet Oscar spelade in Bowies låt “Over the Wall We Go” som sin tredje single. Låten skapade en del kontroverser då den uppfattades som en uppmaning till rymning från fängelse då textens handling handlade om just detta.

David Bowie hann också med att spela in filmen Love You Till Tuesday under 1969 där han framförde flera av sina egna sånger. Kenneth Pitt, Bowies manager vid tidpunkten, hade dock grovt räknat fel på både kostnaden för filmen och hur stort intresse det skulle finnas för den och därför drogs den snart in. Som en följd av David Bowies senare världsberömmelse kom den dock att återutges 1984.

Från psykedelia till glam — 1969 till 1973

Redan 1968 hade David Bowie skrivit låten “Space Oddity” men medvetet valt att spara låten till nästa år, anledningen var att USA deklarerat att just detta år skulle man landsätta en bemannad farkost på månen och Bowie ville att de två händelserna skulle sammanfalla. Låten skulle inte komma till världen ensam utan planerna fanns redan på ett album där låten skulle ingå. Texten berättar historien om Major Tom som färdas i rymden men tappar orienteringen och till sist går under. Texten tolkades som en allegori på att knarka, men med tillräckligt hög fantasi och associationsförmåga kan man ju som bekant få att släppa en brakare att framstå som en omskrivning på att knarka så den enkla sanningen är att ingen vet vad David Bowie egentligen menade med texten om ens något annat än det som berättas. Låten blev i varje fall hans första stora framgång och som bäst nådde den nummer fem på den Brittiska listan. Hans andra album som också det släpptes 1969 betitlades David Bowie, men stor förvirring utbröt för ingen hade tänkt på att detta var också namnet på hans första album. I USA rådde lite mindre förvirring då man där valde titeln Man of Words, Man of Music till det andra albumet. Den amerikanska versionen återutvavs 1972 av RCA över hela världen under namnet Space Oddity vilket idag är det officiella namnet på det andra albumet. Medan han arbetade med de sista påläggen på albumet och att slutföra allt arbete, delade han hus med Mary Finnegan. Hon, Bowie och bekantana Christina Ostrom och Barrie Jackson gjorde gemensam sak och drev på söndagskvällar en folkmusikklubb på puben The Three Tuns på Beckenham High Street i södra London. Snart förvandlades projektet till ett konstlaboratorium och detta mynnade ut i en kostnadsfri festival i en lokal park. Projektet förevigades i efterhand av Bowie själv i låten “Memory of a Free Festival” som bara gavs ut som single. Skivan hade en akustisk folkinspirerad a-sida och en mer rockinspirerad version av samma sång som b-sida och sålde aldrig mer än några hundra exemplar i USA och ungefär lika många i Storbritannien. Idag är den värd en hel del pengar för samlare mycket beroende på att så få exemplar såldes.

David Bowie.Trots att detta också ledde till en ekonomisk flopp för Bowie, deppade han inte ihop för det. BBC hade nämligen samma år valt att köpa rättigheten att använda låten “Space Oddity” som officiell låt till sina tv-utsändningarna från månlandningen 1969 och till bevakningen av dramat kring Apollo 13 några år senare. Ett faktum som måste renderat en och annan peng, men jag har aldrig lyckats luska reda på hur mycket.

1970 var det dags att vända blad och ge ut ytterligare ett album för att smida medan järnet var varmt . The Man Who Sold the World var albumet som vände ryggen åt det gamla akustiska soundet på Space Oddity-skivan och istället experimenterade med elgitarr och andra elförstärkta instrument. Albumet visade också upp en annan förändring nämligen en orientering bort från psykedelia och folkmusik, istället hängav sig Bowie åt en rockigare sida av sitt musicerande. Musiken kretsade mycket runt nymodigheten hårdrock som just sett dagens ljus, och starkt influerad av denna stil skrev Bowie ihop sin variant av det hela. Som vanligt kunde han dock inte låta bli att lägga in en egen aspekt på det hela så i titellåten lät han lägga in latininspirerade sound och rytmer. Också i andra låtar märks att han inte är beredd att gå i andras fotspår, utan vill lägga in annorlunda influenser där han får fritt utrymme att visa att hans musik redan nu inte liknade någon annans. Skivan var den första där han visade att hans musikaliska skapande inte skulle likna något annat samtiden dittills hade sett. Många menar att det är här embryot till hans senare storhet grundlades och att det var här som till exempel Ziggy Stardust egentligen föddes. För också bakom David Bowie började saker utformas som kom att bli hans signum många år framöver, en av dessa var samarbetsparnern Mick Ronson som för första gången backade upp Bowie på gitarr på albumet.

Också skivans omslag visade upp det som för många år framöver skulle bli Bowies kännemärke – androgynitet.

I USA hade skivan ett annat serieinspirerat omslag utan David Bowie på bild, men i Storbritannien visade omslagsbilden ett foto av Bowie utfläkt på en divan. Färgerna ger intrycket av ett mycket gammalt handkolorerat foto men motivet säger mer en man som ser ut som en kvinna med kläder få ens i samtiden sett maken till. Hans hår och övrig styling liknar också dessa en kvinnas och han ser helt enkelt heroinchic ut. Ambialensen i könstillhörighet, förstärkningen av detta med en androgyn look och en tidlös aura på omslagets layout gjorde att många satte morgonteet i halsen, andra jublade för detta var födslen av glamrörelsen där det androgyna var en normalitet.

Skivan blev en stor framgång i USA där den som bäst nådde plats nummer fem på listan, men den blev däremot inte fullt så framgångsrik i Storbritannien där den som bäst nådde plats nummer 26. Kommersiellt nådde den dock hyggliga siffror och visade att artisten David Bowie kunde konsten att både skriva intressant musik som samtidigt var framgångsrik.

Den anses än idag som en av hans viktigaste som inspirerat horder av artister efter honom. Siouxsie & The Banshees, Gary Numan, John Foxx, The Cure, Nine Inch Nails har alla skylt sitt musicerande på den här skivan. Så äntligen hade David Bowie fått sitt erkännande och det var minst sagt rättvist.

1971 Var Bowie framme igen och släppte ett nytt album. Hunky Dory är omslagsmässigt en upprepning av The Man Who Sold the World, men däremot musikmässigt är det återigen en förändring som lyssnaren möter. Konvolutet visar en extremt androgyn Bowie som med ena handen stryker det redan bakåtslickade håret så att det blir än mer bakåtslickat. Han är sminkad och lite ambivalent blir det när man märker att han utseendemässigt är lika mycket kvinna som man. Fotot ser återigen ut att vara handkolorerat och ger ett ålderdomligt intryck som trots detta är riktigt snyggt.

Musikmässigt är det återigen en återgång till ett mer poppigt sound där betydligt större tonvikt läggs på akustiska instrument även om skivan också ger utrymme till mer elektriska inslag. Skivan kryllar av låtar med intrikata melodier och annolunda arrangemang där framför allt David Bowies höga ljusa men ändå brutna stämma är ett av de mer framträdande dragen bland många. Skivans mest framgångsrika låt hette “Changes” som inte bara blev en hit, utan kan också fungera som en programförklaring för det artistiska skapande som Bowie stod för vi tidpunkten. En annan minnesvärd låt från skivan är hyllningslåten “Andy Warhol” som naturligtvis tillägnades mannen med samma namn.

Kritikernas bemötande var vid tidpunkten blandad med tonvikt på “så där”, men skivans storhet har delvis reviderats uppåt i efterhand där skivan framför allt fått ett erkännande för sitt omfattande och intrikata arbete bakom melodierna. Många tidningar har i efterhand erkänt skivans storhet, till exempel har Q Magazine utsett skivan till den 43:e viktigaste skivan genom rockens historia.

En intressant detalj med skivan är att när skivan började spelas in saknade Bowie skivkontrakt sedan det gamla löpt ut, när skivbolaget RCA fick höra en förhandslyssning av skivan skrev man genast på ett kontrakt med Bowie och på det bolaget blev han kvar 10 år framåt. En annan är att förutom Ken Scott som producent stod en medproducent angiven på skivan som kort och gott gick under namnet “actor”, bakom pseudonymen doldes naturligtvis Bowie själv.

Under hela den här perioden utvecklade Bowie sin anrogyne alteregopersona som kom att bli känd för världen under namnet Ziggy Stardust. I juni 1972 klev denne magre men fullfjädrade person fram i rampljuset uppbackad av bandet Spiders from Mars. Med konsceptalbumet The Rise And Fall of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars (smaka på den titeln ni) klev David Bowie inte bara rakt in i rampljuset, han klev samtidigt rakt in i historieböckerna.

Konceptalbum innebär att skivan berättar en historia, i det här fallet en värld som är dömd att gå under inom 5 år. I det kaos som uppstår i kölvattnet på den vetskapen, kliver en figur upp som en messiasfigur – Ziggy Stardust – och som blir invånarnas tröst med sin rockmusik. Men denne Ziggy Stardust förgör så småningom sig själv med ett liv omgärdat av sex och droger. Förebilden för Bowie när han skapade figuren Ziggy Stardust, var den engelske musikern Vince Taylor som hade blivit stor i slutet av sextiotalet men som förstörde sin karriär med droger och till sist personliga problem som helt förpassade honom till obskyritetens bakgård. Vissa drag av Jimi Hendrix finns också då han i titellåten sjunger “Played it left hand...jiving us that we were vodoo”. Albumet präglades av en kombination av soundet från The Man Who Sold the Earth och det från Hunky Dory dvs en kombination av ren rak ragnarökiansk rock och lätsammare pop och rock i den mer experimentella skolan. Musiken var influerad av en annan av tidens storheter, en person och band som också dom hade sökt sig mot en rockmusik som hade svinget, gunget och krutet samtidigt som den var både hedonistisk och ambivalent i sina texter – Marc Bolan & T Rex. David Bowie och Marc Bolan var nu glamrockens stora frontfigurer och de som mer eller mindre hade skapat stilen. Musiken var som ofta för Bowie vid den här tiden, en stil som bara var synonym med Bowie men med en liten twist inlagd någonstans. Det kunde vara ett litet akord, eller en stil men på något sätt kopplades hans låtar an till tidigare hjältar som han själv tyckte var förebilder för honom själv. På albumet var det till exempel “Star” som hade en liknande början som The Who's “Pinball Wizard”, eller när han i “Suffragette City” la in texten “Wham bam thank you ma'am” som starkt påminde om Small Faces låt “Wham bam thank you mam” och samtidigt betydde one more time för att bandet skulle spela slutet en gång till. Också Beach Boys surfrock lär ha inspirerat Bowie till den sista låten, andra influenser har i efterhand pekats ut i form av Marc Bolan & T Rex, Stoogies, Ray Davies och Velvet Underground. Inga dåliga förebilder om ni frågar mig, och så skäms ju inte resultatet direkt för sig heller.

Om Bowies karriär dittills hade gått sådär, gick den nu spikrakt upp och över alla andras horisont. Albumet är och var en modern klassiker som kommer att vara mer än viktig för många decennier framåt och kommer i rockhistorieböckerna att omnämnas tillsammans med album som Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band, Dark Side of the Moon, A Night at the Opera, Never Mind the Bollocks och så vidare.. Låtarna är också de klassiker och går att räkna upp i parti och minut, vad sägs om “Five Years”, “Moonage Daydream”, “Starman”, “Hang on to Yourself”, “Ziggy Stardust”, “Suffragette City”, “Rock'n Roll Suicide”.

Om man ska prata om baksidor, hade nu Bowies liv gått från en ganska lugn avskild tillvaro till att vara en jagad man där horder av skrikande fans gjorde allt för att kunna njuta av att lägga beslag på souvenirer genom att riva av honom allehanda paltor – David Bowie var helt enkelt en superstjärna och därmed villebråd. Den turné som han och bandet bakom honom gav sig ut på, blev en triumfatorisk defilering. Mick Ronson på gitarr, Trevor Bolder som var bassist och Mick Woodmansey som piskade trummor backade upp honom både på turnén och på skivan. Mick Ronson var dessutom en samarbetsparner som var delaktig i en del idéer som till exempel gitarrlicket i inledningen till låten “Ziggy Stardust”. Samma Ronson fanns med när Bowie kastade sig över nästa projekt.

Ungefär vid den här tidpunkten hade Bowie skapat managementbolaget MainMan Productions. Tanken var att han via bolaget skulle kunna hjälpa andra artister med produktion och management, grupper som han hyste stor aktning för och som han gärna lyssnade på själv då han var mycket mån om att hänga med bland de nya band som dök upp i hans samtid. Det första bandet som fick hjälp på traven var det engelska bandet Mott The Hoople, som fick låten “All the Young Dudes” och som Bowie/Ronson dessutom både producerade och sjöng bakgrund på. Låten blev en stor framgång och låg länge på listorna men ledde paradoxalt nog också till att bandets ledfargestalt - Ian Hunter – lämnade bandet för en solokarriär som än i våra dagar ger skivor i eget namn.

Ett annat av dessa band var Velvet Underground där förgrundsfiguren Lou Reed hade beslutat sig för att lämna gruppen och gå solo. Lou Reeds andra soloalbum Transformer som släpptes i december 1972 var det första projektet där Bowie och Ronson nästan gjorde mer än Lou Reed. De producerade, de bidrog med idéer till flertalet låtar – en del menar till och med att de skrev flertalet låtar, de spelade flertalet instrument och de sjöng bakgrund både här och där. Också denna skiva är en klassiker som kommer att omnämnas i decennier framåt som ett av de bästa albumen någonsin och det räknas dessutom än idag som en av de viktigaste skivor som släppts genom rockens historia. Låtarna är små glimtar in i en värld som få stött på, där transvestiter, horor, heroinmissbrukare och homosexuella framstår som måttstocken på normalitet och där vi de så kallade normala är de avvikande. Musiken präglas av allt från bitterljuva små örhängen i form av lättsamma popballader till rock. Återigen hade David Bowie visat att allt han rörde vid blev till guld, för skivan blev inte bara ett landmärke på hur en bra skiva skulle låta utan också ett album som nådde försäljningsframgångar.

Det tredje bandet som fick parets hjälp var Iggy And The Stoogies vars tredje studioskiva Raw Power producerades och spelades in av duon. Skivan kom ut i februari 1973 men floppade faktiskt vid utgivningen och The Stoogies gick strax efter åt skilda håll mycket beroende på uteblivna framgångar och drogproblem. En del menar lite elakt att David Bowies produktion inte hjälpte bandet nämnvärt eftersom han hade missuppfattat skillnaden mellan glam och punk som musiken på skivan var ett tidigt exempel på. Iggy Pop gav 1997 ut en ny version av skivan med en annorlunda produktion som mer motsvarade de intenstioner gruppen hade med skivan. Men samarbetet ledde i varje fall till fler samproduktioner i framtiden mellan soloartisten Iggy Pop och David Bowie.

Under hela den här hektiska perioden arbetade David Bowie parallellt med alla produktionsjobb och turnéer på ett nytt album. För det mesta skedde detta arbete på väg mellan olika orter i USA där bandet befann sig på turné, detta skedde ombord på bussar, tåg och flygplan för att kunna använda all tid så effektivt som möjligt. I april 1973 släpptes albumet Aladdin Sane och var en fortsättning på den glamrock som nu var synonym med David Bowie. Bara titeln på albumet förrjänar sin förklaring, den är helt enkelt en ordlek med orden A lad inssane (en galen kille) som blev Aladdin Sane. Skivans omslag visar en mycket smal nästan utmärglad Bowie som dessutom är extremt blek med en rödblå blixt över ansiktet. Albumet var dessutom en studie i hur durkdriven han nu var i låtskriveriets ädla konst och snabbt han kunde spotta ur sig låtar. Bowie själv beskrev albumet som “Ziggy Stardust reser till USA” därför att alla låtar som han skrev själv var reflektioner av att vara på resande fot genom USA. Vid hemkomsten till Storbritannien efter turnén hade Bowie redan spelat in de första grovt tillyxade versionerna av låtarna och Trident Studios i London var redan inbokad så på rekordtid gick låtarna från att ha varit skisser till att bli färdiga för utgivning. I musiken fann Bowie utrymme till att leka med en del grepp hämtade från den musik han vuxit upp med. Till exempel använde han sig av en Bo Diddley-rytm i låten “Panic In Detroit”, ett stycke i låten “Aladdin Sane” experimenterade han med avant-garde jazz, i “Time” fann han utlopp för sin förkärleken till kabaret-musik i Brechts anda och i “Lady Grinning Soul” fick han tillfälle att spetsa till låten med en sångstil han hämtat från sångerskan Claudia Linnear. Skivan innehöll dessutom en cover på Rolling Stones stora hit “Let's Spend the Night Together” där han fick chansen att göra en hyllning till sina gamla hjältar. Andra nämnvärda låtar från skivan är “Jean Genie” som blev en stor hit, “Watch That Man” och “Drive In Saturday” som alla visade vilken makalös låtskrivare han var och är. Samma uppsättning av medmusikerna som han använt sig av på The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars återfanns på Aladdin Sane och återigen hade Mick Ronson varit behjälplig med arrangemangen av låtarna där hans gitarrspel fick en framträdande roll.

På scen hade Bowie nu två album ur glamrockeran att använda till showen. Så förutom två starka album med lika starka låtar, satsade han nu en hel del på det visuella. En för samtiden chockerande del av denna var när han klädde av sig och förvandlades till en höftskynkesklädd sumobrottare som utförde oralsex på Mick Ronsons gitarrhals. De engelska tidningarnas indignerade rubriker visste inga gränser men skandalrubrikerna fick som alltid bara än fler fans att skynda sig att både köpa skivorna och biljetter till konserterna. Mitt i denna framgångsvåg hände något som har varit typiskt för David Bowies musikkarriär, men för många av hans mindre hängivna fans en gåta. Han bröt upp det gamla för att senare starta något nytt.

Den tredje juli 1973 mitt under en konsert i Hammersmith Odeon i London, meddelade han live på scen följande: “Of all the shows on this tour, this particular show will remain with us the longest, because not only is it the last show of the tour, but it's the last show that we'll ever do. Thank you”. Hela uttalandet spelades dessutom in till en kommande film, regisserad av D A Pennbaker och var tänkt att bli en konsertfilm och livealbum som skulle dokumentera bandet. Idén lades efter detta uttalande på is och kom inte att ges ut förrän 1983 då både album och film kom ut. Livealbumet cirkulerade länge som bootleg under namnet His Masters Voice – Bowie and the Spiders from Mars' Last Stand. Många tolkade uttalandet som om Bowie hade för avsikt att pensionera sig och många fans var förtvivlade över det plötsliga tomrummet. Bandet Spiders from Mars gick skilda vägar, Ziggy Stardust som figur var död och David Bowie förmodades vara slut som artist. Framtiden skulle dock visa att åtminstone det sista var helt fel. Det första tecknet på att allt inte var slut kom samma år när det sista albumet med Spiders from Mars som kompband med titeln Pin Ups. Skivan var innehöll inga låtar signerade David Bowie som låtskrivare, utan var en hyllning till alla 60-tals grupper och låtar genom att göra dessa i nya versioner. Grupper som The Who, Them, Pink Floyd, Pretty Things, The Yardbirds och The Kinks var några av de grupper som kunde sola sig i glansen över berömmet som Bowie överöste dem med. Sagan om Ziggy Stardust var kanske slut, men artisten David Bowie hade bara börjat sin fantastiska karriär. Epilogen till uppbrottet med bandet berättar att Mick Ronson, David Bowies forna högra hand, gick vidare med en mindre lyckad solokarriär med skivor som snart glömdes bort som till exempel Play Don't Worry eller Slaughter on 10th Avenue. Hans samarbete med förre medlemen i Mott The Hoople, Ian Hunter, blev mer framgångsrikt eftersom han därmed arbetade med en bättre låtskrivare än han själv om ni frågar mig . 1993 Dog han tyvärr tragiskt i förtid efter en kamp mot levercancer endast 48 år gammal. Nästa månad fortsätter berättelsen om David Bowie med avsnitt nummer två.

Dr. Da Capo

Historien om David Bowie II (IV): 1974–1976 — Från Soul till The Thin White Duke | Historien om David Bowie III (IV) | Historien om David Bowie IV (IV)