Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debatt

Den enögdes perspektiv

Innan jag skriver ett enda ord, vill jag klargöra en sak och denna sak är så viktig att den som förbiser den har inte läst den här artikeln ordentligt. Anledningen till mitt ordval är de känslostormar som har satts i gungning de senaste veckorna i kölvattnet på konflikten mellan Hamas på Gazaremsan och staten Israel. Den här artikeln är helt enkelt ett angrepp på den enögda och ensidiga, ja nästan propagandistiska linje som under de senaste veckorna har avslöjats i Sverige. Men det är nu det kommer, jag kommer visserligen i vissa stycken försvara staten Israels agerande Men det betyder inte att jag i alla lägen försvarar dem. Jag kommer i övrigt inte nämna eventuella övergrepp begågna av Israel, eftersom denna artikel inte ska handla om den frågan. Den som nu kommer att anklaga mig för att ensidigt försvara eller försöka undangömma bevis har alltså inte läst vad jag nyss skrev, jag hoppas till er som nu förstått att mitt mål är inte att ensidigt försvara eller att enbart ställa mig på en sida. Ha en god läsning.

För några veckor sedan var det dags igen, ytterligare en demonstration gick av stapeln på Sergels Torg i Stockholm. Protesterna var rättmätiga för att det var en manifestation för humanitet och mot det krig som nyss tycks ha tystnat på Gazaremsan. Lidandet för civilbefolkningen är som vanligt i den här delen av världen monumental, men inte ensidig. På båda sidor fanns dessvärre förluster, på den ena sidan många men på den andra sidan likväl lidande då raketerna inte regnade på bara ett folk utan på två. Detta skedde både under och före kriget och var en av anledningarna till varför Israel såg sig tvungna att gå till anfall. Annars kunde man få just den bilden, att raketerna bara regnade åt ett håll inte två. För den enögdhet som mötte åskådaren var lika monumental den.

Det började redan en vecka innan när Per Garton skrev en debattartikel i DN. Inte med ett enda ord nämnde han det lidande som föranledde attacken under i stort sett hela förra året där både Graad och Quassamraketer har regnat in över gränsen. Dag som natt har Hamas sett sig ha rätten att med rena terrormetoder ge igen ensidigt och personer som Per Garton ser inga som helst fel i detta för inte med ett enda ord nämner han de övergreppen. Inte ens när takten i beskjutningarna ökar föranledde detta en kretin som Per Garton att ens nämna detta i sin artikel. En upptrappning som faktiskt var själva kärnan i det angrepp Israel såg sig nödgade att vidta, för att slå ut så många av de raketramper som Hamas förfogar över som möjligt. Vidare ville man slå ut den infrastruktur som gjort det möjligt att bygga dessa raketer och till sist ville man komma åt de personer som legat bakom för att slå ut förmågan att organisera anfallen. I ett enda ord så är detta helt i enlighet med de självförsvarsprinciper som alla regler ger alla länder rätt till, men inte ett ord om detta i Per Gartons artikel. Inte heller fick vi läsa ett enda ord om hur Hamas beordrat sina fotsoldater att ta av sig uniformerna och blanda sig med civilbefolkningen på gatorna och därmed anväda dessa som levande sköldar. Två åtgärder som står i direkt strid med Genevekonventionerna och är ett direkt brott mot krigets lagar. Istället fick vi läsa en av de mest ensidiga artiklar som någonsin skrivits i världhistorien av debattartiklar, med ensidiga anklagelser, ensidiga beskrivningar av lidande och en ensidig bild av hur den här konflikten ser ut egentligen. Att Per Garton inte har större vett och sans, det har jag förstått länge men detta tog ändå priset.

Man skulle kunna förledas att tro att det hade slutat med detta, dessvärre var det bara början på den orgie i dumheter som följt slag i slag. En manifestation var utlyst en vecka senare och i min fromma förhoppning trodde jag att det skulle bli en balanserad tillställning till försvar för alla människors rätt att leva i trygghet – ack vad naiv jag var och hur mycket bedrog jag mig inte då. För den demonstration vi fick se var i det närmaste en skamfläck i svensk nutidshistoria. Precis som Gartons artikel var det bara en sida som stod som syndabock för det inträffade. Israel pekades helt skamlöst ut som den enda att ställa krav på och att anklaga för alla möjliga och löjliga tilltag. Inte med ett enda ord nämdes Israels lidande, inte med ett enda ord nämdes Hamas övergrepp som är fler än Israels. När en demonstant till och med höll upp en skylt med en bild föreställande Carl Bildt och under skrivit “Svikare”, då gick jag hem övertygad om att denna Hamas våtaste dröm som de demonstrerande kallade “spontan” “oberoende” och andra välvilliga ord, egentligen borde ersatts med “ensidig” “ställningstagande” och några andra.

Uppe ovan folkhavet som på ett podium, tronade Mona Vanja Maria Peter och Lasse vilket bara var ytterligare ett bevis att denna demonstration och dess deltagare inte ens hade för avsikt att ens försöka göra tillställningen till någon oberoende eller spontans sådan, utan istället dra fördelar av den enögdes politik. Snarare var den en studie i en mästerligt dirigerad tillställning där den svenska vänstern återigen ingick i någon slags ohelig allians med extremt otäcka krafter som också härbärgerar i vårt land. I populismens namn gäller det ju att fånga så många potentiella väljare som möjligt, om detta innefattar att bedriva den ensidiges politik och anta de enögdas perspektiv så fungerar ju det också för dessa människor som helt plötsligt vill göra sig till posterpojkar och flickor för den enfaldiga politik som alltid följer i kölvattnet på den enögdes perspektiv.

Så har vi då fått ett ledarskikt för den svenska vänstern som antagit den enfaldiges politik och den enögdes perspektiv, allt för att köpa lättköpta röster som likt ledarna för denna syn ser allt i svart eller vitt. Skickligt var det också att så knyta upp en journalistkår både på tidningar och i tv, vars objektivitet som de påstår sig eftersträva, inte var värt ett dugg när deras perpektiv var lika ensidigt, enfaldigt och enögt. Propaganda ska man ju bedriva på alla fronter och en kader av sossetrogna journalister som låtsas vara oberoende och objektiva, kommer alltid väl till hands särskilt när man vill föra ut ett perpektiv som luktade som det som nu fördes ut. Själv tycker jag dock att principen är så pass otäck att jag hör kängornas taktfasta marschljud igen. Återigen kommer ljudet från vänster vilket inte är förvånande, denna är nämligen i sina delar precis lika antisemitisk som betydligt mer kända krafter som nazister. Men likt förbannat så marscherar alltså till samma trumrytm som dessa otäcka krafter.

Att sossarna spelar under täcket med dessa krafter, det fick den som ville reda på redan för tre år sedan då Janne Josefsson och de andra på uppdrag granskning kunde påvisa kopplingar mellan sossarna och islamska organisationer utan att någon hänsyn togs till om dessa var radikala eller moderata, om de predikade folkmord på Israeler eller om de förordade dialog. Det är ju viktigare att värva väljare än att se till att städa ut den enögdes perspektiv eller att kritisera för den människosyn och ohöljda Hamasstöd som vissa visar upp.

Att man så ocensurerat skulle ställa sig bakom den enögdes syn som man gjorde den där dagen med den massiva mediapropaganda som sedan följde där en sida målades ut som den store satan och den andra sidan inte målades upp alls, det blev däremot en chock. Inte ens jag kunde med min sossekritik, kunde förutse den sjukdom som skulle spridas inom svensk vänster och manifesteras i den orgie av dumhet som kallades demonstrationen på Sergels Torg. Vidare kunde inte ens jag förutse hur långt denna sjuka syn spridits inom rörelsen där så många har anammat samma enögda syn. Är det månde ett försök till skifte i utrikespolitik vi ser där den enögdes perspektiv ska bli den förhärskande synen inom den lika enögda sosseledningen?

Resultatet av den enögdes perspektiv dröjde ju inte så många dagar men var lika avskyvärd som den var plötslig. Ett judiskt center i Helsingborg bröts in i och vandaliserades och Israels ambassad utsattes för klotter. Svensk media tog plikttroget upp händelserna med sedvanlig torrhet och avvägdhet men sedan falnade den händelserna bort redan samma dag den kablades ut.

Nästa händelse var det stödmöte som utlystes till Israels försvar här i Stockholm, hotbilden såg sådan ut att en massiv polisbevakning var tvungen att inkallas för att mötet över huvud taget skulle kunna hållas och detta mitt i ett demokratiskt land – så mycket var alltså det fria ordet värt den kvällen. I slutet av januari samlades en demonstrantion som hade tillstånd i Malmö, demonstranterna ville visa Israel sitt stöd. Men si så får man inte agera i landet som just tagits över av de enögda, så genast mötte en motdemonstration upp som inte hade tillstånd. Snart regnade stenar och ägg och polisen var tvungen att ohänderta tre personer.

När jag sammanfattar vad Miljöpartister, Socialdemokrater och Vänsterpartister på mycket kort tid har lyckats åstadkomma tillsammans med krafter som står extremister nära ryser jag inombords. En antihumanism har spritts i landet, en intolerans har fått fotfäste och inskränktheten firar nya triumfer. Undrar någon varför jag inte ens rekommenderar min värsta ovän att rösta på de nämda partierna?

Den nya svenska enögdheten har alltså lett till inskränkningar i de demokratiska fri och rättigheterna ivrigt uppbackade av antidemokratiska krafter som flörtar med auktoritära kommunistiska ideologier, krafter som står organisationer som Hamas eller Hizbollah nära, eller som helt enkelt är så maktkåta att de tar till vilka fula knep som helst. Dessa demokratiinskränkare finns alltså inom landet och har samhällsledande ställning, någon undrar kanske hur jag kan kalla dessa Sovjetnostalgiker – undra inte längre, de är redan här och de vill manipulera dig och mig och vad som är värre är att de redan sitter på maktpositioner. En del av dessa mästermanipulatörer har till och med ledande roller på riksplan, ett oroande faktum som borde mana till eftertanke om det är så klokt att över huvud taget ge dem detta förtroende.

Men samma enögdhet går igen också inom andra organisationer än de så kallade demokratiska krafter som stod bakom Sergels Torgsdemonstrationen. Självaste FN har pratat om att utreda och kanske ställa vissa inför rätta för krigsförbrytelser. Jättebra säger jag, om FN hade pratat om båda parterna i kriget. Eftersom de inte gör det utan bara pratar om Israels förbrytelser, har deras trovärdighet därmed körts i backen snabbare än de flesta tar på sig för att säga “enögt”. Samma syn som jag har, kommer säkert ledarna i Israel ha så FN har via sina repressentanter och sina idiotiska uttalanden verkligen gjort underverk för att Israels statsledning ska känna tilltro till en organisation som också den har visat att den har förlorat just sin objektivitet och antagit den enögdes perspektiv. Det nya perspektivet och den nya synen på saker och ting lovar gott för framtiden, en värld utan en trovärdig världsorganisation som tydligen förlorat sin moraliska och sin objektiva kompass. Det är väl bara sossarna som kan ställa sig och försvara en organisation som så fett hårt har förlorat all ambition att vara opartisk.

FN har misslyckats och misslyckats och misslyckats igen under så många års tid, att denna nya syn kan innebära dödsstöten för organisationen. Missförstå mig rätt igen jag är för FN, men när man upprepar samma dumma mantra om och om igen får det någonstans räcka. Först misslyckades man i Srebrenica, sedan undanlät man att skydda civilbefolkningen i krigets Kongo-Kinshasa – en konflikt man för övrigt inte lyft ett finger i, än mindre ens diskuterat och nu har man alltså börjat hänge sig åt att brännmärka en part i en konflikt då den andre har minst lika stor skuld i det inträffade. Men sådana argument tycks inte bekymra FN, tvärtom man anser att man har råd att genom flera repressentanter upprepa samma enögda syn på alltings samband. Skam den dagen detta började inträffa och skam över en organisation som snart inte ens lever upp till sina egna stolta paroller. Adjö FN, jag tror världen kommer bli ett bättre ställe utan er särskilt som ni uppvisar den här dumma synen på hur allt hänger ihop.

Så låt oss börja skapa ett bättre land och för att kunna uppnå detta är det tydligt att det måste ske utan den svenska vänstern med sossarna i spetsen. Jag vill bo i ett land där alla ska kunna känna säkerhet och trygghet, inte bara vissa som dessa krafter så tydligt demonstrerat den dagen de manifesterade sin trångsynthet och sin enögdhet på Sergels Torg. Jag vill bo i ett land som präglas av demokratiska ideal, den dagen såg jag antidemokratiska tendenser både bland demonstranter men framför allt bland de som stod på podiet varifrån det osade Sovjetkommunistiska vibbar hela vägen. Jag vill bo i ett land där attacker som den i Malmö tillhör dåtiden, den dagen vädrades helt andra känslor ut känslor jag inte ens skulle vilja ta i med tång.

Så låt oss skapa ett land där svensk vänster förvägras makten, förvägras spela under täcket med krafter som har helt andra ideal än de demokratiska och låt oss framför allt kicka ut det enögda perspektivets förslavande dumhet genom att förvägra dem som står för denna syn tillträde till ens kommunala toaletter vari troligen deras världssyn hör hemma. Jag har länge misstänkt att svensk vänster inklusive socialdemokratin flirtar med antisemitiska krafter länge nu, tyvärr visade den här dagen att jag dessvärre hade rätt. Nazister är i varje fall ärliga i sin syn de säger rent ut att de vill ha ihjäl folk för deras ursprung, svensk vänster är inte lika ärlig. Den försöker bara spela med i ett elakt spel tillsammans med krafter som är precis lika goda kålsupare som nazister, men de hymlar med det och de ser dessutom sin chans till att värva röster på att topprida den här typen av företeelser. Någonting stinker i konungariket Sverige och det är svensk vänster tillsammans med de som inte vill en hel folkgrupp något som helst väl, som stinker värst.

Dr. Da Capo