Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

In memoriam LX

The Cramps sångare Lux Interior är död vid 60 års ålder

The Cramps.Erick Lee Purkisher eller artistnamnet Lux Interior som han tog sig när han och hustrun med artistnamnet Poison Ivy bildade skräprockbandet The Cramps. Det blev en stilsäker blandning av rockabilly och punk som förenades snyggt i The Cramps världsbild. Nu har Lux Interior tystnat som sångare. Det var ett medfött hjärtfel som gjorde att Blaskanredaktionens superhjälte avled på grund av sjukt hjärta. Det innebär nog tyvärr att The Cramps lägger ned bandet för alltid. Jag vill knappast att bandet skall fortsätta med ny sångare för bandet hela stilen byggdes på deras stilsäkra framträdanden och deras skräpiga garagerock erövrade världen. Medan världen blir fattigare när skräpkulturens främste symbol The Cramps ledsångare, Lux Interior kommer till himlen för att skräpa ned molnen med snabbare och skitigare rock, så ler vi på Blaskan med nöje med den tanken begravt i våra hjärtan.

R.I.P. önskar Dr. Indie.

Rockens största pervogoding är död

Lux Interior.Eric Lee Purkhiser är dessvärre död. För de flest är han kanske mer känd som Lux Interior, sångare i gruppen Cramps. En stor idol för mig personligen och för många andra som sett hans osannolika framträdanden är därmed borta.

Redan 1976 gjorde sig Cramps sig ett namn när de skapade sitt oförglömliga sound med en häxkittel av blandning mellan punk och rockabilly. Lux Interior blev snabbt inte bara en färggrann anförare av gruppen, utan också en av de två chefsarkitekterna bakom gruppens musik. Tillsammans med frun och gitarristen Poison Ivy skapade han gruppens oförglömliga och unika sound som kom att influera många grupper som följde i Cramps fotspår. Men som vanligt fanns bara ett original och Cramps kom fram till våra dagar att fortsätta vara det bandet som onekligen satte sin musikaliska karaktär på en annars likriktad musikindustri. Cramps storhet låg i att de förenade många av de subkulturer som präglat det amerikanska samhället sedan 50-talet och kombinerade denna med giftigt svängig rock som i sina bäst stunder var totalt farlig och inte så lite pervers.

Det krävdes nämligen ett geni och ett pervo som Lux Interior för att kunna skriva texten till en låt som hade titeln “Can Your Pussy Do The Dog?”. Tillsammans med frun skapade han ljuv rock och det var de två som utgjorde kärnan av gruppen under deras sista hälft av karriären.

Lux Interior föddes 1946 men var trots sin ålder, han hann bli 62, fullt vital och genomförde flera spelningar även den sista tiden. Så sent som för drygt två år sedan gästade bandet Berns i Stockholm och höll på att riva stället när Sunes Stagedivardivision lät pogodansen lossna. Tyvärr visade det sig att han tyvärr hade ett medfött hjärtfel som till sist blev hans död onsdagen den 4 februari. Han dog i hemstaten Kalifornien där hustrun Poison Ivy var den närmast sörjande.

Blaskans Dr. Da Capo lyfter på hatten och lyckönskar Lux till nästa liv någon annanstans i Rock'n Rolldimensionen där han troligen redan återfötts. För Lux Interior var på många sätt Rock personifierad. Han var mannen som inte skämdes ett dugg för att iklä sig lackbyxor, nätbrynja och pumps i storlek 46 för att väl ute på scen rusa omkring som en strykninförgiftad prärievarg och idka oralsex med mikrofonen samtidigt som han ylade som en fyllefjollig fjårtis på grönbete. Med sitt übersväng och feta ackord stod Poison alltid bakom och levererade de nästan äckligt rockiga smiskackord och kombinationen fick till och med Siwert Öholm att inse att rock inte bara var djävulens musik, utan att den också var lika tilldragande som en magnet är för plåtbitar. Jag slår vad om att Siwert lyssnade på Cramps i smyg och att han gillar att klä sig som Lux, för vem kunde motstå dennes oemotståndliga stil? Inte jag och säkert inte Siwert för jag vet att längst där innanför det moraliska yttre, döljs ett pervokräk även inom Siwert Öholm.

Det är slutligen med ytterst tungt hjärta jag tvingas konstatera att på kort tid har två av rockens stora gått ur tiden. Först Ron Ashton och nu Lux Interior, först punkens generalgitarrist och nu dess mästerpervo och ylsångare primo superior. Den enda trösten är som vanligt att människors kroppar må vara bräckliga farkoster, men det som dessa skapar är ofta bestående någonstans för någon i något sammanhang. Lux Interior fann tidigt sitt sammanhang och lär inte bli bortglömd av historien , detta förborgas av den musik han lämnar efter sig. För nybörjaren på Cramps men där ändå nyfikenheten väckts, kan jag varmt rekommendera två album som föredömen i deras produktion: Off The Bone och Big Beats From Badsville. Två plattor som kommer att se till att Eric Lee Pukhiser inte går obemärkt förbi, något som för övrigt är omöjligt om man sett bandet live. Vila i frid och tack för musiken, det lär inte dyka upp någon som kan fylla tomrummet efter Lux Interior i första taget men skam den som ger sig – ge hit mina lackbrallor och pumps storlek 48 nu ska det faen i mig rockas för att hylla en död hjälte!

Dr. Da Capo

Musiker/låtskrivaren John Martyn död 1948–2008

John Martyn.Han var länge en doldis i musiklivet, som släppte plattor med mjuk folkrock, en själ som inspirerades av Skip James och engelska folkrockaren Davey Graham, som också avled strax innan julen 2008. John Martyns vackra ljusa röst fick min själ och hjärta att bli förälskad i varje utsläpp som kom ut under 80-talet. Musiken som hade själ och passion i varje ton och spår. Nu har rösten John Martyn avlidit men inte hans mest förföriska sånger, som lever kvar i mitt hjärta.

Farväl John Martyn, vila i frid önskar Dr. Indie.

Fotografen Sune Jonsson är död vid 79 års ålder

Sune Jonsson.En av våra få etnologiska fotografer som för många år sedan eller decennier gjorde gedigna fotografiska arbeten med våra samiska vänner. Han blev en legend inom svenska kulturlivet med sina fina böcker och utställningar. Jag har sett hans bilder åtskilliga gånger. Nu är han borta men verken lever.

R.I.P. önskar Blaskans redaktion genom Dr. Indie.

Ingemar ”Ingo” Johansson är död 1932–2009

Sveriges mest kända idrottsman och vår enda världsmästare i boxning för femtio år sedan, en legend i sin livstid och för alltid i våra hjärtan. Min fader till hör dem som satte sig vid radion så som så många andra svenskar vid radion för att lyssna, när Ingo slog ned Floyd Patterson i juni 1959. Ingen som var med då glömmer den dag då Lars-Henrik Ottosson via radio Luxemburg refererade direkt från Yankee Stadium då en svensk boxare blev världsmästare. Ingo förlorade den ett år senare men fick en returmatch han förlorade igen. Men det gör ingenting därför att Ingo redan hade sitt namn inskriven inte bara i sporthistorian utan i världshistorien. Men nu är vår hederliga hjälte död men lever för alltid i de flesta svenskars minnen.

R.I.P. önskar Blaskan.

The Stooges gitarrist Ron Asheton är död 1948–2009

Ron Asheton.Ron Asheton var kanske inte världens bästa gitarrist men han var den mest hårdföra gitarristen av de alla - som levererade de mest dynamiska riffen, brodern Scott pumpade på med sin bas, Dave Alexander bankade skiten ur de flesta och Iggy krossade i stort sätt allt som fanns i rocksvängen. Det här var verkligen punkens första och bästa band, som utstrålade protopunkens bästa kännemärken. Nu avled Ron Asheton i trolig hjärtinfarkt vilket är en av årets tråkigaste nyhet. Ron Asheton har fått kämpa stenhårt i livet genom att leva fattigt men ändå försöka ta sig genom musikens baksidor med droger och brudar i överflöd. När Stooges dog ut omkring 1973 blev han medlem i Destroy All Monsters. Han hade ett band tillsammans med två medlemmar från Australiens första punkband Radio Birdman – The New Race. Till slut bildade han ett tillfälligt band för kultfilmen ”Velvet Goldmine” en märklig film och 70-talets glamrock. Det är en film som löst baseras på David Bowies förbindelse med Iggy Pop. I bandet ingick Medlemmar från Mudhoney och Sonic Youth som gjorde filmens soundtrack. Med Ron Ashetons död så förlorar vi en av rockens främsta legender i en av världens bästa rockband.

Blaskans redaktion sörjer verkligen Ron Aheton.

R.I.P. hälsar redaktionen genom Dr. Indie.

Ron Asheton — Punkens okrönte gitarrmanglare

Ron Asheton.När Punken började ta form som musik i slutet av sextiotalet, insåg de som utövade musiken att det fanns några grundingredienser som behövdes för att kunna skapa det unika i stilen. Gitarren kom att spela en avgörande roll därför att stilen formades kring en ettrig, elak och intensiv ja rent av rå gitarrstil. Men det krävdes ju också en gitarrist som kunde plocka fram det soundet och forma stilen, det räckte ju inte med att snacka om det. Denna person som var en av de tidigaste och mest influensrika för att plocka fram soundet, hette Ron Asheton och spelade i gruppen Stoogies.

Frågar ni mig är Stoogies en av de viktigaste rockgrupperna i världhistorien på grund av att det var dom som skapade just soundet och Ron Asheton var en av de viktigaste gitarristerna i rockens utveckling. Jag skriver “var” för tyvärr dog samme Ron Asheton för drygt fyra veckor sedan. Tanken är att denna artikel ska hylla en fallen hjälte.

Med sin enkelhet, oftast bara två tre ackord, satte Ron Asheton minimalismen på rockkartan. All annan musik gick åt andra hållet, åt mer och mer avancerade gitarrsolon, åt mer och mer intrikata melodier och åt mer och mer fjollande med en massmasturbation i kollavadduktigjagär- mentalitet som skulle sluta i 70-talets största uppstötningar Emerson Lake And Palmer.

Ron Ashetons sound var det rakt motsatta. Enkelheten var en ingrediens men också råheten i soundet. I alla Stoogies låtar lät gitarren som om den skulle hugga dig och börja tugga på armen eller något. Den var en genuin köttätare klart i klass med T Rex eller Velociraptor, och ut ur högtalarna strömmade stygga toner inga mesiga Bay City Rollers-ackord. Oftast siktade hela musiken in sig på att tugga kulpåse och att beskriva Stoogies musik som ett enda konstant attackläge är något av ett understatement. För än idag är gruppen något av det allra styggaste som någonsin har kommit ut ur en skivstudio och vill du skrämma mamma och pappa så är Stoogies gruppen du ska spela, undvik däremot Bay City Rollers. Passa gärna på att spela skivorna för dem medan de är på Hem och Skolamötet så har du skaffat dig en hel hord av devota uppretade föräldrar vars enda mål är att hänga upp någon av de djävulska ungarna som understår sig att spela denna djävulens musik.

Förutom enkelheten och råheten lyckades Ron Asheton skapa en tredje ingrediens i sitt gitarrspel som gjort honom odödlig trots sin för tidiga död.

Det korta stackatolika soundet på gitarren koncentrerade det råa och skitiga soundet till en enda outspädd råsop som klockrent träffade hakspetsen på åtminstone mig. I en låt som “Tight Pants” framgår detta i all tydlighet, ett stackatolikt sound som efter varje slinga brakar ut i ett disackord som sitter som en fläskläppsframkallande färsbiffshöger.

Ron Asheton blev därmed råsopsgitarrens okrönte mästare som trots enkelheten i sitt gitarrspel visade sig så pass duktig och influensrik att arvet efter honom är enormt. Han uppfann soundet till en hel genre, han formade gitarrens roll i detta sound och han såg till att tillföra de pusselbitar som genren behövde då den fortfarande var under utformning.

Som vanligt är kanske kroppars skröplighet ett hinder till att människan lever vidare, men det som en del, i detta fall Ron Asheton, skapat under sin livstid lever definitivt sitt egna liv. Stoogies tre första studioplattor: Stoogies, Funhouse och Raw Power är alla monumentala mästerstycken som alla rockälskare bör ha i sin skivhylla. Ron Asheton var mer än bidragsgivande till att göra dessa skivor till moderna klassiker, då hans gitarrspel formade en hel genre som sedan dess fått mycket luft under vingarna i form av punk- garage och psykobillyband. Däremot har få eller ingen ny gitarrist lyckats det som Ron Asheton lyckades med, att forma ett helt sound. Ron Asheton var helt enkelt först bäst och vackrast. Han och Lux Interior kanske redan nu ger konserter tillsammans i rockhimlen, i så fall vill man ju vara där även om livet fortfarande håller mig kvar. Så lycka till på den nya rockklubben i himlen, när den dagen kommer ska jag vara där och anföra Stures Stagedivarkommando till nya stordåd.

Dr. Da Capo

Miriam Makeba — Afrikas Moder är död 1932–2008

Miriam Makeba.Hon är den främsta symbolen för kampen mot Syd-Afrikas apartheidsystem under mera än 30 år då hon mer eller mindre levde i exil. Bannlyst från sitt hemland införde hon sångens motståndskraft mot ett ruttet rasistiskt system. Hennes envisa kamp renderade i att hon fick Dag Hammarskjölds pris för sin envetna kamp. Harry Bellafonte och Miriam Makeba fick en hit med ”Pata, Pata” på 50-talet. De släppte ett gemensamt album 1972. Efter apartheidssystemets upplösning på 90-talet så fick hon tillbaka sitt medborgarskap. Nu när hon avlidit så är detta Blaskans tribut till Miriam Makeba.

R.I.P. önskar Blaskan

Ekosofins fader Arne Naess är död 1912–2009

Arne Naess.Norges främsta filosof och ekolog är död. Arne Naess är humanisten som satte människans relation i förhållande till naturen i centrum för sitt djupa engagemang. Jag själv har med nöje läst hans böcker under årens lopp som gått som hans mest kända ”Ekologi, samhälle och livsstil” från 1973. Hans grundfilosofi var just att allt liv på jorden har rätt till självutvecklig och leva i harmoni med varandra.

En fin poetisk filosof är död.

R.I.P. säger Dr. Indie.

Mitch Mitchells 1947–2008

Mitch Mitchells.Han är den mest jazziga rocktrummis som gått med ett par trumpinnar. Mitch Mitchells medverkan på The Jimi Hendrixs Experience tillhör rockhistoriens främsta ögonblick. Han hamrade, slog och det knistrade om hans trumstockar. Nu har Mitch Mitchelles tystnat i fysisk mening medan hans ande vilar över Jimi Hendrixs skivinspelningar och konsertupptagningar.

R.I.P. önskar Blaskan.

Amerikanske författaren John Updike är död 1932–2009

Medelklassens beskrivare och beskyddare i otaliga romaner, särskilt den om karaktären Harry ”Haren” Angstrom som är en ständig olycklig familjefader i en medelklassförort. Det är denna ständiga hopplösa längtan till något annat som spökar i John Updikes romanvärld. Det är han nästan ensam om att skildra på ett så oerhört effektivt sätt. John Updike är en av USA:s mest uppburna författare som med sin kristna livsinställning, fått otaliga priser. John Updike fick även pris från Vita Huset under George Bush den äldre.

En del känner nog till filmatiseringen av John Updikes roman ”Häxorna i Eastwick” som blev hans mest publika roman, tack vare filmen. Nu är denna stora författare död.

R.I.P. önskar Dr. Indie.