Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Antony and The Johnsons — The Crying Light B.B.B.B.

Rough Trade

Hegartys harmoniska högtidsstund

Med sin märkliga röst och förunderliga musik som i kombination med varandra brukar försätta berg, är nu Antony And The Johnsons tillbaka med albumet The Crying Light som uppföljare till I Am A Bird Now från 2005. Bandets förgrundsfigur Antony Hegarty som också står för den märkliga rösten, har dessemellan hunnit med sidoprojektet Hercules And Love Affairs som släppte en platta 2008 med nydisco. Men nu är alltså bandet tillbaka och det är samma klassiska kammarmusikinspirerade vismusik som bandet presenterar, toppat med Antony Hegarty's mycket personliga sångstil är det naturligtvis återigen en lyssningsvärd tillställning.

Musiken är lågmäld nästan intimt ihopkrupen med förmågan att krypa in under skinnet och stanna där. Arrangerad som nyklassisk musik med både nya och beprövade klanger. Med sin märkliga men engagerande stämma som ytterligare ett instrument målar Antony Hegarty en tavla av ord, som liksom både krockar med och tillför musiken en ny dimension som gör helheten till mer än ett musikaliskt fyrverkeri. I ena stunden arbetar stämman nere i de djupare stämmorna för att plötsligt svinga sig i falsett utan att vare sig vara påträngande eller skrikigt. Tvärtom så jublar varenda fiber i kroppen när han öppnar foderluckan och låter sina välljud välla ut.Det tydligaste exemplet på Antony Hegartys nästan osannolika röst där både mörkt och ljust varvas med varandra, är i slutet av titelspåret The Crying Light. Där sjunger han stämma med sig själv i två kanaler, en i djupaste bas och en i högsta diskant. För den som tror att det låter konstigt kan jag lugna dessa känslor, det låter tvärtom så naturligt som bara Antony Hegarty kan få till det.

Musiken är superharmonisk utan att för den saken skull sakna vassa kanter. Här finns både en och annan rakbladsvass musikalisk inlaga som får en att haja till, men för det mesta är det som sagt bara överjordiskt vackert och harmoniskt ja nästan rörande. De lite “farliga” sluttonerna i Her Eyes Underneath The Ground är exempel på lite mindre harmoniska tongångar. Också i en låt som Epilepsy Is Dancing (den titeln ni) tar lite jazzigare harmonier plats och skapar också här inte bara harmoni utan också disharmoni. Resultatet blir att örat får mycket mer att bita tag i och tugga på och också hjärnan engageras då musiken skapar engagemang.

Texterna är också små mästerstycken av ren harmoni. Här finns extremt mycket naturlyrik och referenser till denna natur. Därmed bryter de nya låtarna mot den förra skivan på den punkten, för på I Am A Bird Now handlade det mer om känslor, och framför allt om känslor hos HBT-personer eftersom Antony Hegarty är en av dessa och flertalet av de som medverkade på skivan också som till exempel Candy Darling. På den nya skivan är det som sagt mer av klassiskt högromantiska texter, och inget fel i det men kanske fick de gamla texterna ett större genomslag eftersom de ofta berättade om mänsklig smärta och behovet att få bli sedd, uppskattad och accepterad för den man är. Den här gången har texterna istället funktionen att skapa harmoni och samstämmighet med låtarna vilket då tyvärr har gjort låtarna lite mer uddlösa men inte störande mycket.

Grundambitionen att skapa ett verk som osar av harmoni har uppnåtts med råge, musik och texter gifter sig på ett sätt som får varje nerv i kroppen att sjunga Antony And The Johnsons lov. Disharmonierna som smugits in här och där fungerar som uppseendeväckande utrops och frågetecken i den övriga musiken som talar ett annat språk än disharmoni.

Slutresultatet är en av de mes genomharmoniska och vackra skivor jag fått förmånen att lyssna på sedan Emmy Lou Harris nya skiva från förra året. Olika genrer javisst, men supervackra båda två och också två bevis på att musik kan i sina bästa stunder rubba det mest tunga av tungsinne.

Slutbetyget på denna skiva kan bara bli ett, årets första fyra är född och det är inte för att jag är så förbannat snäll och mesig jag utdelar denna. Nej, det är nog snarare för att den här skivan bevisar att det fortfarande finns grupper som sätter musik och musikskapande så högt att de flesta andra får se sig om och frånsprungna i så hög fart att de tittar sig lite vilset omkring. Här finns en så ljuv dos överjordisk musik som garanterat kan få icketroende att bli religösa freakar, men här finns också ett mycket högt musikaliskt kunnande som speglar sig i musiken och får den att liksom glittra. Så om miljöpartiet vill hitta en bättre väg till att upplysa av vardagsrum och annat som inte kräver störande vindkraftsaggregat, ska de köpa Antony And The Johnsons nya för den lyser upp det mesta till och med oupplysta muppar som medlemmarna i det partiet.

Dr. Da Capo