Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Mikael Samuelson — Ur Fredmans epistlar B.B.B.B.

Joglar

Nyskapad Bellman med brilljans

Missförstå mig rätt, jag har alltid varit en stor fan av Carl-Michael Bellman och de inspelningar som gjorts av hans musik, men en sak har alltid tagit upp den delen av hjärnan som inrymmer hans musik och det har varit hur han skulle låta i en inspelning med en mer jordnära musik med lägre pretantioner och med en känsla som är mer nära de personskildringar som alltid finns i Bellmans musik. Om man så vill, skulle jag vilja höra hur Bellmans musik skulle låta om den blev mer skitig och mindre salongsfäig. Nu har den skivan faktiskt kommit, Mikael Samuelson skådespelare och musiker har gjort en ny inspelning med Bellman där musiken har klätts i en enklare skrud än den vi vant oss vid. Med två medmusiker, Christer Karlsson på klaviatur och Sven Lindvall på elbas, har han gjort en tolkning av Bellmans musik som åtminstone känns lite bluesig och så där avskalad som jag ibland har varit så nyfiken på. Annorlunda arrangemang gör att den här plattan känns mer än spännande.

Bellmans musik är unik på det sättet att han skrev musik (en del forskare menar dock att han aldrig skrev sin egna musik) för att tilltala de som hade råd att konsumera den vid tiden dvs överklassen, samtidigt som han skrev texter som beskrev vardagsliv på ett sätt som var allt annat än salongsmässig. Hans musik är också unik på det sättet att den är så pass universell att den går att sätta in i många nya musikaliska sammanhang och trots att den blir uppoppad eller tillbluesad så fungerar den. Detta beror på att det viktigaste i Bellmans musik kanske inte ens är musiken, utan snarare texterna.

Mikael Samuelson har förstått detta och gjort en skiva som bärs av texterna men som dessutom tillför musiken något nytt därför att denna inte är obetydlig trots att texterna är viktigare. Tar man en inspelning som de gudabenådade skivorna med Fred Åkerström och Trio CMB och jämför, så söker Fred Åkerström det vackra medan Mikael Samuelson söker det skitiga och det mer enkla. En ambition han har lyckats med minst sagt för med sin avskalade och enkla men ändå sobra tolkning av framför allt texterna som i Mikael Samuelsons tappning får stort utrymme, har han fått till en version som känns så där streetsmart som Carl Michael Bellman egentligen var. Här framställs människorna som både elaka, skitiga och oerhört vackra i all sin enkelhet där texterna och dess innehåll får bära musiken.

Musiken är å andra sidan mer sparsmakad men är för den sakens skull vare sig anonym eller ointressant. Tvärtom har den en extremt viktig roll att spela trots sin vid första öronkastets lite mer återhållna tonläge. Elpiano och bas låter dessutom som en kombination som inte är gjord för Bellman-musik, de flesta tycker väl att de mer traditionella instrumenteringarna med stråkarrangemang är det mer naturliga. Men faktum är att den nya instrumenteringen fungerar alldeles utmärkt, det tillför liksom en ny dimension till musiken. Avklädd, ja rent av naket men samtidigt fullödigt därför att det ger den där skitiga och lite mer vardagliga tonen där man kommer att tänka på bluesens förmåga att lyfta fram smärtan men också glädjen med några enkla anslag på gitarren och några väl valda smiskningar på pukan. Ta till exempel inledningstakterna till epistel 79 “Karon I Luren Tutar” som nästan påminner om några hårdrocksackord från någon 70-talsgrupp. Nej, det är faktiskt uppenbart att Mikael Samuelson har hittat något riktigt genuint i de tolkningar som presenteras på skivan.

Summa kardemumma så är detta en ny spännande anrättning med Bellmans musik som du garanterat aldrig har hört den förut. Att Mikael Samuelson har hittat helt rätt är ingen tvekan om, här och där är det rent brilljant. Med sin framträdande roll för framför allt texterna och med ett nyskapande arrangemang av musiken som inte riktigt låter så traditionellt som man vant sig vid, har Mikael Samuelson lyckats hitta nya unika tolkningar som känns mycket spännande. Musiken pendlar mellan klangfyllda ackord hämtade från både Blues och hårdrock, och texterna ja det är ju dom som gett Bellman den lyskraft han har än i denna dag. I kombination med varandra drämmer den här skivan till dig där det känns som mest och som sann masochist som jag är, vill jag bara ha mer stryk efter första snytingen. Att detta är en platta som man inte vill ska ta slut, är ett gott tecken på dess storhet för stor är den. Betyget kan bara bli ett, en kaxig fyra som ligger snubblande nära femman. Så spring halvt ihjäl dig för att få ynnesten att få njuta av något så underskönt som denna platta och när du ändå är där för att rädda skivaffären från fildelardöden kan du ju köpa Antony And the Johnsons nya också. Då får du två gigantiskt vackra verk som kan rädda vem som helst från vintermörkerdepressioner och annat tungsinne typ Lars Norén.

Dr. Da Capo