Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Rock

Morrissey — Years of Refusal

The Smiths — The Sound of the Smiths

Morrissey.Morrissey var länge en kille som först skulle provsjunga för punkband som Slaughter & The Dogs men det blev aldrig något av det så Morrissey träffade på den briljante gitarristen Johnny Marr (Född 1963) och deras möte resulterade att de blev vänner. De började fundera på att börja spela ihop – ganska snart blev ett par skolkamrater rekryterade för att spela ihop med dem. Morrissey själv var en flitig passionerad musik/filmälskare, han skrev regelbundet brev till Melody Maker och diverse kulturella spörsmål. Morrissey skrev även två böcker – en om James Dean och en bok om New York Dolls – Morrissey var president i en fanklubb för The New York Dolls på 70-talet. Det var via den han stötte på Johnny Marr. Han var en kille som hade spelat runt med en rad olika band och ville ha något utöver sina försök. När Morrissey och Marr beslöt att bilda band så visste de inte de skulle skriva modern pophistoria. The Smiths föddes som band och blev 80-talets viktigaste influens för den kommande indierockscenen. Alla från Oasis till dagens rockband har haft The Smiths som sovrumsband som man kunde ha som tröst i sin sorg. Det är märkligt vilken kult The Smiths odlade bland indiepubliken. Folk kunde gå över lik för att få uppleva bandet. Särskilt Morrissey skulle bli en kultikon för många människor.

The Smiths.Idag finns det över hela världen en märklig sammansatt syn på Morrissey som en kultartist och nästan dyrkas som en Gud. Hårdföra machomän och riktiga hårdingar kan börja gråta över Morrisseys texter och det finns bland män en homoerotisk kärlek till den bleka engelska mannen som i år fyller femtio år. När hans skivor släppts går det en suck genom vår globala värld. Nya skivan landar med en smäll på redaktionens bord, och skivan är utrustade med en knippe rockiga spår som tillhör de bästa som kommit ut på länge med Morrissey.

Jag lyssnar även på den nya dubbelcd-skivan som kom ut i vintras 2008 med The Smiths främsta låtar – vilka många är hämtade från deras skivor ”Meat Is Murder” och ”The Queen Is Dead.” Men det finns flera sånger från deras hela karriär som uppvisar hur stort bandet var under sin existens mellan 1982-1987, det var året The Smiths upplöstes för alltid. Många tonårshjärtan grät den sorgen när nyheten kablades ut att Morrissey ville bryta sig ur The Smiths. Johnny Marr och Morrissey var själva grunden för bandets genialitet. Men Morrissey egen karriär är lite grann som en mästare med lärjungar styr allting. The Smiths tidlösa indiepop låg rätt i tiden. Men jag imponerades inte alls av The Smiths trots att jag hade minst tre skivor. Men nu plötsligt kan jag tycka om deras kantiga charmiga pop – en pop som Blur måste ha fått i sig via Smiths musik. Jag finner deras storhet i många av deras gamla låtar. Men däremot är jag ingen riktig övertygad vän i The Smiths. Ändå tillstår jag att Morrisseys nya skiva rocka fett och har sedvanliga kluriga teman som måste balanseras upp av enkelheten i sångerna.

Hans röst är bättre än någonsin liksom lyriken. Hans arrangerar låtarna till att uppnå ett väldigt fett sound – detta sound tar han med sig på varenda låt på skivan. Morrissey rockar verkligen loss den här gången och sådant känns skönt.