Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro XLVI

Ten Years After — Alvin Lee & Company 1972

Ten Years After — Alvin Lee & Company.Den brittiska rocken räddade den amerikanska bluesen åt eftervärlden och fick även USA inse vilket arv det fanns i sina egna musikaliska traditioner. Alvin Lee bildade Ten Years After tillsammans med musiker som Chick Churchill, Leon Lyons och Ric Lee. Ett band som bildades 1967 mitt i ”Summer Of Love” och bekräftade sin status som bluesrockband med att ge relativt erkända skivor. Debuten ”Undead” blev knappast någon större succé men det fanns en låt som blev en klassiker ”I’m Going Home.” Den låten spelades först in i en sex minuters version för att sedan övergå till en nio minuters version som gjorde att bandet fick en karriär båda sidorna om Atlanten.

Ten Years After håller fortfarande på att ge ut skivor och turnera då och då. Min eget förhållande till bandet har varit sporadiskt. Det har aldrig varit något band jag haft någon större genomlyssning av under årens lopp. Men det här fina rockalbumet ”Alvin Lee & Company” däremot är deras största triumf. Därför att här förmedlar Alvin Lee genuina bluesriff, fast han tar fram en ram där rocken ligger som gjutet fundament som utgör låtarnas ryggrad. Bluesen och 70-talets rootsrock transformerar sig till en vacker vit staty skapad av materialet marmor. Det finns svarta skavanker som gör statyn lite naggad i kanterna, det hela ger ett mänskligt intryck av dödlighet. Detta är mitt favoritalbum bland alla dessa fina bluesorienterade skivor som kommit ut under decenniernas förlopp.

Sam Cooke — One Night Stand! Live at The Harlem Square Club 1963

Sam Cooke.Sam Cookes gjorde en av sina sista liveföreställningar innan han avled 1964 på den denna klassiska klubb i Harlem 1963. En eminent klassisk magisk föreställning som visar hur mäktig musik kan vara, när sexualitet, demonisk och gudomlig värmande soul möts på en scen med en enda sångare. Sam Cooke visar på varenda låt varför han var en soulmusikens största sångare – enbart Otis Reeding kunde vara lika storslagen på scen som just Sam Cooke. Den här skivan är vid sidan om James Browns legendariska som fantastiska liveplatta från Apollo Theater – bland det bästa man kan höra från 60-talet. Sam Cooke är en underhållande artist som backas upp av King Curtis magnifika kompband. Det finns en enorm bra gitarrist, Clifford White som skapar ett livaktigt sound med till Sam Cookes röst. King Curtis spelar saxofon med glöd i och det hela räcker för att ge Sam Cookes mest kända låtar mera liv när han sjunger, det är som om han blåser liv i låtarna Sam Cooke sjunger. Sam Cooke låter sig förföras av musikens kraftfullhet och har roligt när han underhåller en publik i extas . Bättre liveplatta än den här är det svårt att uppbringa idag, med tanke på den energi skivan utstrålar, du kan nästan röntga dig med hans värmestrålande sånger. När Sam Cooke avled så förlorade världen en av de större rösterna i musikhistorien.

Joan Baez — Joan Baez 1960

Joan Baez — Joan Baez.Folkmusiken slog igenom i början av 60-talet då den upptäcktes igen, tack vare enträget arbete från Pete Seeger framförallt. Strax innan Bob Dylan slog igenom så fanns den kommersiella Kingston Trio på plats och flera andra artister – de tog arvet från countryn, folksångerna, kampsångerna förde de vidare till en ny hungrig publik. De fick höra sådant de inte hört förut. Men det var en ängel med den ljuvligaste, vackraste rösten du kan tänka dig – en överjordisk feminin röst som ägdes av Joan Baez, den slog omkull de allra flesta sångare på den tiden. Hennes debutskiva från 1960 slog ned som en bomb bland anhängarna av folkmusik och skulle styra om rockvärlden till helt andra bygder.

Med en blandning av traditionella sånger och lysande tolkningar kombinerad med auktoritet kunde denna överjordiska vackra kvinna sjunga brallorna av de flesta artisterna. Hon fraserar snyggt och hennes röst lägger sig till med höga toner. Hon sjöng helt enkelt bättre än de flesta. Därför är debutplattan bland det vackraste som kommit ut på marknaden någonsin.

Marty Robbins — Gunfighters Ballads and Trail Songs

Vi filmälskare inom Blaskans redaktion vet att Marty Robbins var mannen bakom ledmotiven till två av Lee Marvins filmer och sjöng ledmotivet till Clintans film “Honky Tonk Man” Marty Robbins var en kille som sjöng rockmusik, country och renodlade popsånger. Men hans besatthet av vilda västern ledde till att han på 50-taelt spelade in låtar med västernmotiv. Den här skivan remastrades 1999 och kan sägas vara en nästan legendarisk och sentimental skiva. Den hyllar gamla tider och vill berätta om gamla tider. Lite fånigt med västernromantik kan man tycka. Men faktum är att skivan fungerar fortfarande idag. Men det är inte min favoritplatta med Marty Robbins. Den fyller sin funktion och räknas till en milstolpe inom country/underhållningsmusiken.